DEBATT: ”Göran Lambertz är en del av ett strukturellt problem”
DEBATT – av Mathilda Bandarian, juriststudent på termin 6 på Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet, samt vice ordförande för Göteborgs Socialdemokratiska Högskoleförening.
Redan samma dag som Göran Lambertz blev häktad började diskussionerna kring ”toppjuristens” identitet och detaljerna kring den påstådda handlingen att cirkulera. Men sedan Lambertz själv valde att avslöja sin identitet för allmänheten har diskussionen skiftat till att i allt större utsträckning handla om målsägandens identitet och sanningshalten i hennes anklagelser.
Detta är ett vanligt förekommande mönster inom rättsväsendet som gång på gång drabbar kvinnor som anmäler sexualbrott, och allt för sällan pratar vi om roten till dessa problem, som i hög utsträckning startar redan på utbildningarna för polis- och rättsväsendet. Det är idag endast fem av hundra anmälda våldtäkter som leder till en fällande dom, och ännu färre anmäler över huvud taget. Varför ser det ut så? En polisanmälan är ingen enkel procedur. Det är telefonköer, blanketter, bevisinsamling, samtal och möten med målsägandebiträde, och flera förhör.
För den som blivit utsatt för våldtäkt innebär detta en upprepad påminnelse om en situation som varit oerhört traumatisk. Inte sällan dyker fortfarande frågor upp i polisförhör som antingen inte har någon relevans alls eller som endast går att tolka som misstro och ifrågasättande: ”Vad hade du på dig för kläder?” ”Hade du druckit?” ”Gjorde du motstånd?” ”Varför skrek du inte?”. Om det sedan kommer till en punkt då bevisföringen inte är tillräcklig och ord står mot ord händer alltid det som också hände Göran Lambertz: utredningen läggs ned och den brottsmisstänkte går fri.
Vårt rättssystem har gjort det så svårt som möjligt för kvinnor att anmäla en våldtäkt. Som allt annat kan detta ske för att vi helt enkelt låter det ske. Problemen börjar dock inte under polisförhöret eller i domstolen – de börjar på utbildningarna. På juristprogrammet får vi juriststudenter lära oss om polisförhörens procedurer, men ingen lär oss vad man gör om polisen frågar ens klient vad hon hade på sig för kläder vid tidpunkten då hon påstår att hon blev våldtagen. Vi diskuterar genusvetenskapliga teorier, men diskussioner om värderingar och hur man bemöter en person som anmält sexualbrott uteblir.
Kanske är det därför som Lambertz försvarsadvokat Ola Salomonson anmärkningsvärt nog kunde uttrycka att ”det ger skäl att tänka efter lite” angående att kvinnan tidigare varit inblandad i en våldtäktsutredning. Jurister och advokater får inte under utbildningen lära sig varför det är fel. Problemen är dock inte begränsade till utbildningens innehåll. Om en manlig student eller lärare uttrycker eller uppför sig direkt olämpligt kan institutionen (oftast) vara behjälpliga och tillrättavisa personen. Svårare är det att killar på utbildningarna ger obehagliga blickar, viskar, pekar, använder härskartekniker och avbryter på lektioner, och har en i allmänhet störande ”jargong” utan att låta fullständigt paranoid. Vissa lärare känner med största sannolikhet till problemen, men det är för svårt att göra något åt det, och därför får det ske.
Det är sedan dessa män som kommer ut i arbetslivet och blir poliser, advokater, domare, och åklagare som får kvinnliga målsäganden att känna sig misstrodda, ifrågasatta och ensamma. Det är dessa män som utnyttjar sin maktposition och ”kladdar” på kvinnor i beroendeställning. Det är dessa män som blir som Göran Lambertz. Utvecklingen är på rätt väg, men det görs för lite och för långsamt. Så länge dessa beteenden får fortgå och problemen inte prioriteras av både arbetslivet och lagstiftaren kommer rättssystemet fortsätta att svika kvinnor. Vi måste bli bättre. Göran Lambertz sa efter att han blev släppt från häktet att han är ”arg och besviken på vårt rättssystem”. Det är vi kvinnor med.
