Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

REPLIK: ”Flera delar av krönikan saknar empirisk grund”

Debatt
Publicerad: 2021-05-17 11:10

REPLIK – av Johan Brosché, docent i freds- och konfliktforskning vid Uppsala Universitet.

På Dagens Juridiks debattsida 12 maj poängterar Steven Kay (brittisk advokat anlitad av Lundingruppen) att kriget i Sudan är komplext, vilket överensstämmer med den bild jag har efter att ha forskat om Sudan sedan 2005. Det gläder mig också att han påtalar att kriget snarare bör beskrivas som flera konflikter än som en. Jag brukar själv använda mig av ryska dockor för att illustrera just detta när jag föreläser om Sudan.

Tyvärr så saknar flera andra delar av krönikan empirisk grund. Till exempel så skriver Kay att SPLM/A (rebellgrupp i Sudan vid denna tid): ”sökte etablera bilden av konflikten som en religiös sådan, eller en som hade med oljan att göra. Inga av dessa skildringar är sanna.”

Det är fullt riktigt att kriget i Sudan inte bara handlade om religion eller olja, men det är otvetydigt så att det båda spelade en central roll i kriget. I början av 1980-talet så drev Sudans dåvarande president Jaafar Nimeiry landet i en islamistisk riktning, vilken kulminerade med införandet av strikta sharialagar över hela Sudan 1983. Dessa lagar skulle gälla såväl norra delarna av landet (där en majoritet är muslimer), som de södra delarna (där en majoritet är kristna). Detta mottogs inte väl i södra Sudan och var en starkt bidragande orsak till att det andra sudanesiska inbördeskriget bröt ut 1983. I senare delar av kriget har regimen i Khartoum ett flertal gånger förklarat jihad mot de ”otrogna” i södra Sudan. Att påstå att det är osant att kriget hade en religiös dimension är således inte korrekt.

Det råder inte heller någon tvekan om att oljan spelade en viktig roll i kriget. Det råder akademisk konsensus om att oljan intensifierade kriget samt att regeringens strävan att utvinna olja gjorde att kriget spreds till delar av landet som dessförinnan varit relativt förskonade. Professor Douglas Johnsson, ansedd som en av världens ledande experter på konflikterna i Sudan, skriver i sin bok ”The Root Causes of Sudan’s Civil War” om oljans roll för kriget. Han poängterar att oljebolagen – för att undvika kritik – påstår att deras inblandning är positiv för civilbefolkningen. Men Johnsson visar att det finns övertygande bevis för kränkningar av de mänskliga rättigheterna på oljefälten och att oljeintäkterna intensifierat regeringens krigföring.

Denna analys går i linje med andra vedertagna analyser av kriget i Sudan. Den geografiska förskjutningen av kriget som inträffade i samband med Lundins (och flera andra oljebolags) intåg i Sudan visas också tydligt av Uppsala Conflict Data Program. Om man från deras världskarta zoomar in på Block 5A (det område där Lundin bedrev sin verksamhet mellan 1997 och 2003) så ser man en tydlig förändring. Från att ha varit relativt förskonad från konflikt mellan 1989-1997, så visar databasen att det förekom intensiva strider i området från 1998 fram till 2003.

Kay påstår även att anklagelser om en ”brända jordens taktik” är osanna. Exakt vad han syftar på är tyvärr oklart. Det råder dock inga tvivel om att Sudans regering anlitade milisgrupper som utförde övergrepp i syfte att fördriva lokalbefolkningen från områden där oljan fanns. Det är tydligt fastslaget i akademisk forskning, vittnesmål och rapporter från många olika typer av organisationer (såsom FN, Amnesty och Human Rights Watch) att regeringen (och dess allierade miliser) utförde grova övergrepp i samband med att de försökte skaffa sig kontroll över de oljerika områdena. Tusentals människor dödades och tiotusentals drevs på flykt som resultat av regeringens strävan att fylla sina kistor med oljepengar. Påståenden om att ingen fördrevs från området där Lundin Oil hade sin verksamhet smärtar de personer jag pratat med djupt. De känner att sådana uttalanden tillintetgör dem och förnekar en viktig del av deras historia.

Avslutningsvis så vill jag skicka med några frågor till Kay rörande hans uttalanden om att ”sanningen finns inte i skildringarna, den finns i bevis och fakta”. Detta må kanske initialt låta förtroendeingivande, men är det inte ofta nödvändigt att ta in skildringar för att nå fram till bevis och fakta? Är personers berättelser och upplevelser av ett händelseförlopp de varit med om irrelevanta? En stor utmaning som freds- och konfliktforskare är att fastslå tillförlitligheten i olika källor. I denna process är det viktigt att konsultera många olika källor, bedöma källans närhet till händelserna och avsändarens potentiella agenda. Om man sammanväger dessa kriterier så står sig en ”oberoende granskning” – beställd av en av parterna i en pågående rättsprocess – rätt slät jämfört med den sammantagna akademiska forskningen och de berättelser jag tagit del av i olika delar av Sydsudan såsom Juba, Malakal och Bor.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se