Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

DEBATT: ”Sanningen finns inte i skildringarna, den finns i bevis och fakta”

Debatt
Publicerad: 2021-05-10 13:19
Ian Lundin och artikelförfattaren Steven Kay.

DEBATT – av Steven Kay, QC, chefsadvokat på Chambers of 9 Bedford Row, som på uppdrag av Lundin Energys styrelse presenterar en rapport om Lundinfallet.

Skildringar har kommit att spela en stor roll i internationell straffrätt. Antalet röster som hävdar att övergrepp begåtts har ökat när offer och icke-statliga organisationer uppmuntras att återge sina narrativ och slå larm om eventuella orättvisor som begås i konfliktzoner.

Dock måste vi vara försiktiga så att vi inte förväxlar dessa röster med den insamling av bevis och fakta som behövs för en rättegång. Att förbereda bevis för en rättegång med anknytning till internationell straffrätt är ett mycket utmanande arbete.

Bristen på tidsmässig och geografisk närhet till själva händelserna gör det särskilt svårt att fastställa vad som faktiskt hänt. Det gör det svårare för åklagare att utveckla sina egna teorier kring fallen, att motstå de påtryckningar som aktivister utsätter dem för och att bortse från de dominerande skildringar som ofta enbart ger en mycket ensidig beskrivning av de berörda konflikterna.

I takt med att internationell rätt har utvecklats har domstolarna stött på problematiken i att använda ombud för att samla ihop vittnesmål och förlita sig på icke-statliga organisationer som tillförlitliga informationskällor. Trots de humanitära organisationernas bästa ansträngningar att förbli objektiva i konfliktzoner, är detta ofta omöjligt. Extra stor försiktighet kring informationen från sådana organisationer måste iakttas om de är beroende av en part i den aktuella konflikten för att få tillgång till konfliktzonen, eller om ett visst politiskt narrativ används för att det passar deras världsbild.

Det betyder inte att alla icke-statliga organisationer eller biståndsorgan faller i denna fälla. Däremot har jag under mina 25 år som internationell brottsmålsadvokat sett just detta hända mer än en gång. Inom den internationella straffrätten är det åklagares jobb att kunna skilja mellan bevis och narrativ.

Rapporten om Lundinfallet som publicerades idag är ett exempel på hur enstaka skildringar kan förvanska framställandet av det som har skett under en sextioårig konflikt i Sudan och som har kastat en lång skugga över ett svenskt företag i mer än två decennier. Skildringen av en konflikt i södra Sudan som ”berodde på oljan”, som vissa icke-statliga organisationer beskrivit den, är förvriden.

Det går inte att fastställa orsaken till den brutala konflikten i Sudan som såg nord kriga mot syd, och syd kriga mot syd. Det skulle vara ärligare att säga att det inte bara var en konflikt, utan snarare flera konflikter som kom att förändras med tiden och i och med att olika allianser ingicks. Människor stred om tillgång till bistånd, resurser, mark och utkrävande av hämnd. Sådana konflikter i kombination med hungersnöd, torka och miljöfaktorer som öknarnas utbredning var det som ledde till folkförflyttningar.

Lundin Oil (numera Lundin Energy) påbörjade sin verksamhet i ett koncessionsområde som heter Block 5A år 1997, efter att det så kallade Khartoum-fredsavtalet undertecknats. Det internationella samfundet uppmuntrade företag till ett konstruktivt engagemang med Sudan, i hopp om att utländska direktinvesteringar skulle säkra freden och stimulera landets utveckling. Lundin och många andra globala oljeföretag samt deras underleverantörer byggde upp sin verksamhet i Sudan för att kunna delta i utvecklingen av det som ansågs vara en viktig näringsgren för en stat som i stor utsträckning var beroende av internationellt bistånd.

En grupp som inte var med och undertecknade Khartoum-fredsavtalet var Sudanesiska folkets befrielsearmé/rörelse (SPLM/A). Gruppen kontrollerade stora markområden, flödet av ekonomiskt bistånd och människors möjlighet att röra sig fritt i söder. Gruppen hade ingen kontroll över Block 5A, där Lundin var verksamma och de hade inte heller kontroll över framtida oljeintäkter, som skulle tillfalla södra Sudan utan insyn från SPLM/A.

Det ledde till att SPLM/A skapade ett narrativ kring konflikterna där de främst samarbetade med kristna icke-statliga organisationer som genom sina humanitära och religiösa agendor sökte etablera bilden av konflikten som en religiös sådan, eller en som hade med oljan att göra. Inga av dessa skildringar är sanna. Men det var en mycket effektiv strategi för att kunna mobilisera den kristna delen av världen och engagera det internationella samfundet, under president Bushs ledning, för att säkra internationellt stöd för en separation av södra Sudan från Khartoum. Idag styrs den självständiga staten Sydsudan av SPLM/A och rebellerna i söder.

De osanna anklagelserna om en ”brända jordens taktik” som genomfördes av Sudans regering med oljebolagens medverkan fick stor allmän uppmärksamhet i svensk och internationell media. Men utredningar som genomfördes vid den tiden av bolaget, av oberoende journalister och av EU-ambassadörer kom fram till att det inte fanns några bevis för att stödja dessa anklagelser. Världsbanken uppgav år 2003: ”Konflikten började innan upptäckten av olja i kommersiella mängder. Olja är därför inte den främsta orsaken till konflikten, men den framtida fördelningen av oljeintäkterna är en av de viktigaste utestående frågorna i IGADs fredsförhandlingar.”

Trots detta dök det upp aktivism i juridisk form, och en av de icke-statliga organisationerna, den europeiska koalitionen för Sudan (ECOS), stödde ett civilrättsligt krav på ersättning mot Talisman, som är ett kanadensiskt företag som var verksamt i ett angränsande koncessionsområde till Lundin, i flera amerikanska domstolar. Detta ärende avslogs 2009 eftersom målsägarna misslyckats att fastställa att Talisman ”handlat i syfte att stödja regeringens brott”.

Därefter riktade ECOS sin blick mot Lundin – som haft en betydligt mindre verksamhet i Sudan – och fann bördig politisk mark då Sverige sommaren 2010 var på väg in i en valrörelse. Dessutom har Sverige lagar som innebär att landet kan ha möjlighet att använda straffrättsliga åtgärder, så kallad universell jurisdiktion, mot individer – till exempel representanter för oljeföretag.

Anklagelser om medhjälp till folkrättsbrott är inte något att ta lätt på. Åklagarmyndigheten har lett en elvaårig förundersökning kring händelser som ägde rum för tjugo år sedan. Sanningen finns inte i skildringarna. Sanningen finns i bevis och fakta.

Steven Kay är en internationellt erkänd brottsmålsadvokat som har varit delaktig i stora rättsfall som har lagt grunden för modern internationell straffrätt, såsom den första FN-rättegången vid krigsförbrytartribunalen för det forna Jugoslavien (Dusko Tadić) som skapade modern internationell straffrätt, den första rättegången mot en före detta statschef (Serbiens före detta president, Slobodan Milosevic) och den första rättegången mot en sittande statschef (president Uhuru Kenyatta i Kenya) vid Internationella brottmålsdomstolen i Haag.

Rapporten om Lundinfallet, en oberoende granskning av Chambers of 9 Bedford Row och Rupert Boswall som är Senior Partner på RPC Solicitors, och på uppdrag av styrelsen för Lundin Energy, publiceras idag.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se