Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

REPLIK: ”Carlson förstår inte riktigt hur straffrätten fungerar”

Debatt
Publicerad: 2021-03-26 09:33

REPLIK – av Andreas Anderberg, universitetslektor i straffrätt, Malmö universitet.

Det verkar som om Andreas Carlson (KD), medvetet eller omedvetet, inte riktigt förstått hur straffrätten fungerar. Låt mig ge några exempel ur hans debattinlägg på Dagens Juridik 22 mars.

Carlson skriver att det svenska straffsystemet är konstruerat så att nästan inga brott når till den övre delen av straffskalan. Det är åtminstone delvis sant. I domstolspraxis hamnar man i regel i nedre delen för de flesta brott – det finns ofta utrymme för ”värre” fall – men det har inget att göra med den presumtion mot fängelse (30 kap. 4 § brottsbalken) som Carlson nämner. Mannen i Carlsons exempel fick ju ett fängelsestraff. Vill man ändra på domstolarnas straffmätning är det i så fall annat som måste till. Det har tidigare föreslagits att man i stället skulle utgå ifrån mitten av straffskalan för att sedan beakta försvårande respektive förmildrande omständigheter. Ett sådant förslag är inte utan betänkligheter, men tar åtminstone sikte på rätt sak. Det finns de som vill avskaffa eller ändra 30 kap. 4 § men den tar som sagt sikte på valet mellan fängelse och en icke-frihetsberövande påföljd.

Vidare påstår Carlson att de strafflindrande bestämmelserna i brottsbalken är dubbelt så många som de straffskärpande. Även här blandar Carlson ihop det. Tittar man på de försvårande omständigheterna vid straffmätningen (29 kap. 2 § brottsbalken) är de tio till antalet (eller, rättare sagt, det är tio punkter som innefattar ett antal försvårande omständigheter). Dessa har utökats flera gånger de senaste åren och fler är troligtvis att vänta. De förmildrande omständigheterna (29 kap. 3 § brottsbalken) är däremot fem, dvs. hälften så många som de försvårande. För att få ihop ekvationen måste Carlson ha räknat in de s.k. ”billighetsskälen” i 29 kap. 5 § brottsbalken. De uppställs i nio punkter men inte ens då blir det, som Carlson skriver, dubbelt så många förmildrande (14 st.) mot försvårande (10 st.). Dessutom är omständigheterna – försvårande som förmildrande – blott förtydligande exempel på vad som särskilt ska beaktas. Huvudregeln finns alltjämt i 29 kap. 1 § brottsbalken: straff ska, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde.

Carlson vill vidare att mängdrabatten – som jag förstår det avses den etablerade asperationsprincipen – ska ändras men utvecklar inte närmare på vilket sätt vilket gör det svårt att bemöta kravet. Ett skickligt retoriskt grepp: säg så lite du kan så kan ingen invända emot det.

Därefter tar Carlson upp en avskaffad automatisk villkorlig frigivning. Här finns förbättringsmöjligheter, absolut, men det är viktigt att komma ihåg att det finns en poäng med villkorlig frigivning som ofta glöms bort i mer eller mindre populistiska förslag. En person som släpps från anstalt utan återstående strafftid kan inte heller övervakas av samhället.

Det är mycket svårt att säga att ett visst brott skulle förhindrats. Möjligen just det som exemplifieras av Carlson, ja. Men kanske hade gärningsmannen likväl begått nya brott även efter ett längre fängelsestraff. Och vad skulle man säga till det brottsoffret och de anhöriga?

Slutligen talar Carlson om en rättvis kriminalpolitik – men vad är då rättvist? Det går så klart att argumentera för en ändrad kriminalpolitik, men då måste den debatteras mer i detalj och inte bara i kort slagordsform. Det finns dessutom en risk för att brottsoffer utnyttjas som ett medel för att åstadkomma en mer repressiv kriminalpolitik. Flera undersökningar visar på att den upprättelse som är central för brottsoffret inte nödvändigtvis handlar om att gärningsmannen får strängast möjliga straff.

Med det sagt kan det finnas utrymme för reformer i svensk straffrätt, men de bör i så fall vara korrekta och väl underbyggda så att viktiga värden inte riskerar att gå förlorade.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se