Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Orimligt att Skatteverket ska kunna slå till – sju år efter arvet”

Debatt
Publicerad: 2019-09-20 07:14

DEBATT – av advokaten Conny Larsson

Skatteverket kan, efter hur lång tid som helst, komma med ett skattekrav mot den som genom testamente har ärvt något som så kallat legat (alltså inte en andel av arvet utan till exempel ett specifikt föremål) – om dödsboet missat att betala skatt som först skulle ha erlagts för det som ärvdes.

Detta skulle bli följden av en nyligen meddelad tingsrättsdom i ett mål (Attunda tingsrätt, målnr. T4441-18) om återgång av arv – om den skulle stå sig. Förra veckan meddelade dock Svea hovrätt prövningstillstånd i målet.

Jag har tidigare, alltså innan målet hade prövats i domstol, behandlat frågeställningen i en artikel (Dagens Juridik 2018-05-22).

År 2015 kontaktades jag av en av mina vänner som var förtvivlad. Han hade precis fått ett kravbrev från Skatteverket där han avkrävdes skatt (cirka 390 000 kronor) på ett arv som han hade fått efter sin farfar, som gått bort i början av år 2008 – alltså cirka sju och ett halvt år tidigare.

Farfar efterlämnade som ende arvinge och dödsbodelägare en son som alltså är min klients pappa. Pappan lämnade familjen när min klient var mycket liten och de har inte haft någon kontakt med varandra därefter.

Enligt farfars testamente ärvde min klient, tillsammans med sin pappa, en fastighet. Dödsboet, som förvaltades av pappan, sålde fastigheten senare under år 2008 och av försäljningsintäkten betalade dödsboet ut hälften vardera till min klient och hans pappa.

I samband med Skatteverkets krav fick min klient veta att fastigheten hade sålts utan att dödsboet hade betalat skatt på försäljningen, att dödsboet och pappan saknade utmätningsbara tillgångar och att Skatteverket nu i stället ville att min klient skulle betala hela skatten när det inte gick att få ut pengar från dödsboet eller min klients pappa.[1]

Kravet kom som en fullständig chock för klienten och hans familj. Hur kunde Skatteverket rikta kravet mot honom, när han endast fått arvet som så kallad legatarie och inte haft någon som helst insyn i, kontroll över eller ansvar för hur dödsboet sköttes och förvaltades?

Min klient hade utgått ifrån att pappan, som var ensam dödsbodelägare, hade förvaltat dödsboet i enlighet med regelverket. Som legatarie hade han vare sig haft rätt eller möjlighet att kontrollera detta. Nu hade det gått sju och ett halvt år utan att någon – inte heller Skatteverket eller Kronofogdemyndigheten – hade uppmärksammat honom om den obetalda skatten. Därför hade han haft all anledning att utgå ifrån att allt var som det skulle. Han hade alltså inte haft den blekaste aning om den obetalda skatten fram till den där ödesdigra dagen i början av september 2015.

Än mer makabert var att Skatteverket bara gav honom några veckor på sig att betala hela beloppet – när myndigheten själv tagit sju och ett halvt år på sig att kontakta honom.

Klienten bad mig hjälpa honom att bestrida Skatteverkets krav. Eftersom jag idag i princip uteslutande arbetar med IT-rätt som advokat tog jag kontakt med flera jurister som arbetar med familje- och skatterätt. Ingen av dem hade hört talas om någonting liknande tidigare.

Attunda tingsrätt var dock av en helt annan uppfattning och dömde den 29 maj 2019 klienten att betala hela skatten tillsammans med kostnader i målet, nu totalt cirka 550 000 kronor.

Det makabra slutar dock inte där. Nu har klienten även fått en betalningsanmärkning, eftersom motparten begärt omedelbar verkställighet hos Kronofogdemyndigheten efter det att domen meddelats. Detta kan göras trots att domen ännu inte vunnit laga kraft.[2] Klienten hade heller inga möjligheter att nedsätta pengar eller ställa annan säkerhet inom den korta tidsfrist om bara några dagar som motparten uppställde.

Som en ytterligare följd av detta har det till och med försvårats för honom att kunna betala skulden, om han nu slutligen skulle bli ålagd att göra det. I värsta fall kan detta rent av leda till att hans bostad säljs exekutivt och att familjen med två minderåriga barn ställs på gatan.

Utöver de tragiska och katastrofala konsekvenserna för klienten och hans familj innehåller ärendet en hel del intressanta juridiska frågeställningar.

Klienten bestred Skatteverkets krav under hösten 2015 varefter Malmö tingsrätt på Skatteverkets ansökan förordnade en ny boutredningsman som utgjordes av en advokatbyrå i Malmö. Det därigenom ”återuppväckta” dödsboet återkom till klienten med motsvarande krav och hävdade att han enligt lag var skyldig att återbetala legatet.[3]

Eftersom han fortsatte sitt bestridande försattes dödsboet i konkurs. Ackordcentralen tog över som konkursförvaltare och återkom till min klient med samma krav under våren 2018. Eftersom bestridandet kvarstod väckte konkursförvaltaren talan vid Attunda tingsrätt.

Bestridandet vilar på följande grunder.

1) Preskription: Det är från början fråga om ett skattekrav med en särskild preskriptionstid om 5 år.[4] Genom att Skatteverket riktat krav mot dödsboet och klientens pappa har preskriptionsavbrott skett mot dessa, men inte mot klienten eftersom han inte på något sätt informerats om förhållandena och åtgärderna.

Att klienten inte har informerats är ostridigt i målet. Därför har inget preskriptionsavbrott skett mot klienten under denna tid. Han är ju endast legatarie och ingår i denna egenskap inte i dödsboet som dödsbodelägare. Då kan han inte automatiskt omfattas av ett preskriptionsavbrott som endast vidtagits mot dödsboet och pappan.

Om kravet mot dödsboet och pappan omfattas av en preskriptionstid om 5 år, så borde motsvarande preskriptionstid även gälla för kravet mot klienten. Annars skulle ju Skatteverket som borgenär hamna i en bättre rätt mot klienten än man haft mot dödsboet och pappan. På detta sätt skulle kravet i hemlighet kunna ges ”evigt liv” genom återkommande åtgärder mot dödsboet och pappan. Preskriptionsreglerna skulle då kunna kringgås och det avsedda skyddet mot för sent framställda krav skulle därmed undanröjas.

Samtidigt kan en analogi göras med vad som gäller vid borgensåtaganden. I rättspraxis har ansetts att en borgenär som framställer krav mot en gäldenär men som inte meddelar gäldenärens borgensman om åtgärderna innan preskriptionstiden för fordran löpt ut, har försuttit sina möjligheter att vända sig till borgensmannen.[5]

Syftet med preskriptionsreglerna är att en gäldenär ska kunna utgå från att inga krav kommer att ställas efter en viss tid, sätta press på borgenärerna att inte ruva på kraven i onödan, att ge borgensmännen möjlighet att tillvarata sin rätt mot gäldenärerna och att gagna tryggheten i den allmänna ekonomiska samfärdseln.

Motsvarande resonemang måste kunna anföras beträffande Skatteverkets krav mot klienten. Därför torde kravet mot honom vara preskriberat.

Tingsrätten kom dock fram till att kravet blivit av ett helt annat slag än skatterättsligt när det nu framställs genom talan om återgång av arv från dödsboet och konkursboet. Därför fann tingsrätten att någon preskription inte gäller för kravet mot klienten, i vart fall inte den särskilda femåriga skattepreskriptionen. Därmed kunde tingsrätten även bortse från att Skatteverket och Kronofogdemyndigheten underlåtit att informera klienten under sju och ett halvt år.

Givetvis hade underlåtenheten inte heller någon betydelse för rätten att få betalt från klienten.

2) Condictio indebiti: Klienten har varit i god tro eftersom han endast är legatarie och har saknat all insyn i eller kontroll över dödsboet. Han har inte heller haft någon anledning anta att skatten inte rätteligen betalats.[6]

Han har inrättat sig efter legatet och investerat det i nytt boende.[7] Förhållandet mellan parterna är sådant att Skatteverket har en överlägsen ställning och har bland annat tillgång till sådana maktmedel och resurser att överlägsenheten blir avsevärd.[8]

Om inte Skatteverket lyckats få betalt kommer givetvis inte heller klienten att, regressvis, lyckas få betalt från pappan eller dödsboet. Skatteverket har därtill varit passivt då man dröjt långt över den skatterättsliga preskriptionstiden med att framställa kravet, vilket förstärkt klientens goda tro.[9]

Därutöver har Skattverket haft tillgång till dödsboets handlingar där hans namn och ställning tydligt har framgått.[10] Skatteverket eller Kronofogdemyndigheten borde därför ha kontaktat honom långt tidigare, inte minst eftersom myndigheterna borde ha insett att han i egenskap av legatarie senare skulle kunna komma att avkrävas betalning.[11]

Givetvis har Skatteverket funnit att det gått alldeles utmärkt att åberopa condictio indebiti när detta kan vara till förmån för myndigheten själv.[12]

Ett ytterligare argument som talar för att condictio indebiti ska vara tillämplig är tilltron till den ekonomiska samfärdseln, det vill säga att man ska kunna förlita sig på en betalning som erhållits under sådana förutsättningar som är aktuella här. Därför ska kravet även anses förfallet enligt läran om condictio indebiti.

Tingsrätten lyckades dock komma fram till att läran om condictio indebiti endast är tillämplig på betalningar som skett av ”misstag” och att det inte kunde vara ett ”misstag” på dödsboets sida att utbetala halva köpeskillingen utan att först betala in reavinstskatten.

Därmed kunde tingsrätten även bortse från sådana förhållanden som enligt denna lära skulle kunna ha befriat klienten från betalningsskyldigheten. Något stöd för denna tillämpning har tingsrätten dock inte angett.[13]

3) Orimlighet/bristande proportionalitet: Efter att Skatteverket gett upp försöken att få betalt från dödsboet eller pappan gav man sig efter sju och ett halvt år istället på klienten. Risken för att han och hans familj med de minderåriga barnen efter en exekutiv försäljning av bostadsfastigheten berövas sin bostad och ställs på gatan spelar tydligen ingen som helst roll för Skatteverket, konkursförvaltaren (Ackordcentralen) eller för Attunda tingsrätt.

Intresset i att Skatteverket slutligen ska få pengarna kan inte väga tyngre än alla konsekvenser detta kan medföra. Därför ska kravet inte kunna göras gällande då konsekvenserna för klienten och hans familj inte står i rimlig proportion till de intressen som ligger bakom kravet och detta särskilt mot bakgrund av förhållandena i ärendet.[14]

Tingsrätten lyckades dock undvika rimlighetsproblematiken genom att bestämma sig för att regelverket inte lämnade något utrymme för en rimlighetsavvägning till klientens förmån.

I 21 kap. 5 § Ärvdabalken (ÄB) anges att en legatarie ska återbära sitt arv om det krävs för att betala den dödes skulder, det vill säga inte dödsboets skulder. Detta är en specialreglering i förhållande till dödsbodelägarna, som enligt 21 kap. 4 § ÄB ansvarar för dödsboets skulder.

Skatteskulden efter dödsboets försäljning var alltså dödsboets och inte den dödes. Klientens farfar kunde ju inte sälja fastigheten eftersom han var död vid detta tillfälle.

Att olika bestämmelser gäller för dödsbodelägare respektive legatarier torde innebära att legatariernas skyldighet att återbära sitt arv endast gäller om det krävs för att betala den dödes skulder och det är ju detta som uttryckligen anges. Det är dessutom logiskt med tanke på att legatarierna inte har någon formell möjlighet att påverka dödsboets agerande. Annars finns det heller ingen anledning till att ha olika bestämmelser för dödsbodelägarna och legatarierna.

Detta kunde ha medfört att tingsrätten kommit fram till att kravet om återgång av arv inte skulle kunna riktas mot klienten i hans egenskap av legatarie. Men då skulle ju Skatteverket inte få några pengar. Nu blev det helt plötsligt möjligt att göra en rimlighetsavvägning trots att en sådan inte gick att göra när den skulle vara till klientens fördel.

Tingsrätten bestämde helt enkelt att det är ”rimligt” att behandla klienten/legatarien på samma sätt som om han vore en dödsbodelägare. Därmed fann tingsrätten att bestämmelsen i 21 kap. 4 § ÄB analogt kunde omfatta klienten även om han endast var legatarie.

Det går tydligen alldeles utmärkt för tingsrätten att göra en rimlighetsbedömning när utfallet blir till fördel för den ena parten (konkursförvaltaren och Skatteverket) men inte när det är till fördel för den andre. Tingsrätten har inte heller angett något stöd i rättskällorna för denna tillämpning.[15]

Enligt andra jämförbara länders rättssystem kan en talan om återgång av arv leda till jämkning vid orimliga konsekvenser.[16] En analogi kan även göras med konkurslagstiftningen där jämkning kan bli aktuell vid oskäliga konsekvenser.[17] Även detta borde ha föranlett en annan bedömning från tingsrätten.

Konsekvenserna av domen, om den kommer att stå fast, blir att allmänheten inte längre kan lita på att få behålla ett arv som erhållits som legat, att man kan tvingas återbetala arvet efter hur lång tid som helst, att borgenärens passivitet eller underlåtenhet att informera inte spelar någon roll för deras rätt att få betalt och att de konsekvenser detta medför för den som erhållit legatet inte heller har någon som helst betydelse.

I slutändan föranleder detta frågan om vi i fortsättningen överhuvudtaget kan lita på att få behålla något vi fått ärva genom ett testamente. Det är viktigt att vi i så fall är medvetna om att samhället och Skatteverket nära nog kan gå över lik för att ta tillgångar ifrån oss – och att de kan vänta hur länge som helst med att slå till.


[1] Skatteverkets ärendenr. 87 1814521

[2] 3 kap. 6 § utsökningsbalken (1981:774) (UB)

[3] 21 kap. 5 § ärvdabalken (1958:637)

[4] 3 § lagen (1982:188) om preskription av skattefordringar m.m.

[5] Se t.ex. NJA 1992 s. 351 och 1998 s. 852

[6] Jfr. NJA 1930 s. 355 och 2015 s. 1072

[7] Jfr. NJA 1970 s. 539, 2001 s. 353, 2011 s. 739, 2015 s. 1072 och 2016 s. 1074

[8] Jfr. NJA 2011 s. 739 och 2016 s. 1074 (Skatteverket har haft mycket bättre möjlighet att överblicka situationen)

[9] Jfr. NJA 1941 s. 4 och 1947 s. 206, 2001 s. 353 – återkravet kom redan efter 9 månader, här först efter 7,5 år

[10] Bouppteckningen ankom till Skatteverket 2008-06-27, dnr 2008 12.9219

[11] Se 10 § förvaltningslagen (2017:900) (FL), men även Kronofogdemyndighetens handbok Utmätning, där det anges att alla dödsbodelägare ska kommuniceras om åtgärder mot eller andra förhållanden som angår dödsboet, vilket även gäller mot legatarier

[12] Se Skatteverkets eget ställningstagande, 15 december 2011, dnr. 131 862835-11/111

[13] Se SvJT 2012 s. 373, 378 och 380, innebörden av condictio indebiti och att misstagets art är av underordnad betydelse (betalning ”utan rättsgrund”) behandlas särskilt i NJA 2015 s. 1072 (HD:s motivering, p. 26-36), se även NJA 2016 s. 1074 (HD:s motivering p. 7)

[14] Jfr. Europadomstolens dom den 16 juli 2009, no. 20082/02, Zehentner v. Austria , p. 59, Europadomstolens dom den 13 maj 2008, no. 19009/04, McCann v. the United Kingdom , p. 50, och Europadomstolens dom den 25 juli 2013, no. 27183/04, Rousk v. Sweden, p. 137-138)

[15] Jfr. Walin och Lind, Kommentar till Ärvdabalken, del II, Norstedts Juridik, femte upplagan 2009, s. 231 ff.

[16] Se t.ex. finska ÄB 5.2.1965/40, 23 a kap. 8 § och prop. till nämnda lag RP 72/2015 rd, s. 8 och 18 ff., samt danska Loven om skifte av dødsboer nr 383 af 22/05/1996

[17] Se 4 kap. 17 § konkurslagen (1987:672) och Walin och Lind, Kommentar till Ärvdabalken, del II, Norstedts Juridik, femte upplagan 2009, s. 235 f.

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se