”Förslaget om magasintillstånd återuppstår likt en zombie”
DEBATT – av Erik Lakomaa, ekon. dr och forskare.
EU:s vapendirektiv har blivit en följetong i svensk politik. Det senaste budet är det ska komma en proposition den 25 april. Frågan hade emellertid kunnat vara avklarad för länge sedan: Eftersom Sverige i ett internationellt perspektiv redan har en oerhört restriktiv reglering av civilt legalt vapeninnehav kan direktivet – så länge man håller sig till minimikraven – implementeras utan annat än närmast redaktionella ändringar i vapenlagen. Riksdagsmajoriteten – M, KD, C, L, V och SD – har också varit tydliga med att inget annat än en miniimplementering är acceptabel. Trots detta har inga av de förslag om genomförande som lagts fram hållit sig på miniminivå.
Strax efter valet presenterades den utredning den förra regeringen tillsatt i frågan sitt betänkande (SOU 2022:62). Trots titeln på betänkandet handlar det inte heller denna gång om någon minimiimplementering. Bland annat återkommer det förslag om tillståndsplikt för magasin (prop. 2020/20:42) som S-MP-regeringen lade fram, men som då föll i riksdagen, i närmast identisk form (men under nytt namn, nu kallas det ”innehavsreglering”).
Vapendirektivet kräver förvisso reglering av vissa magasin i vissa situationer men inte av magasin som sådana. Utredaren skriver att det går att uppfylla direktivets krav rörande magasin på tre sätt, men väljer av dessa det för laglydiga det mest restriktiva, innehavsreglering. Samtidigt konstateras att även ”användningsreglering” skulle räcka för att nå EU:s minimikrav. Detta är i princip samma förslag som jag lade fram för snart tre år sedan (Dagens Juridik 2020-04-30). Användningsreglering innebär att den som är ”målskytt” får använda kombinationen av ett magasin med 10/20 patroner och halvautomatisk gevär/pistol. Magasin skulle däremot inte regleras som sådana.
Utredarens skäl att välja den betydligt mer restriktiva lösningen uppges vara att användarreglering skulle vara för krånglig och svårtillämpad. Man måste emellertid ifrågasätta om det är skäl att frångå kommittédirektivets krav på att ta fram en minimiimplementering, vidare om det verkligen förhåller sig på det sättet: Den av utredaren uppfattade krångligheten förefaller bygga på missuppfattningen att man måste konstruera ett särskilt brott för överträdelser av regleringen. Det finns för det första inget krav på att överträdelser ska kriminaliseras (däremot att de ska kunna leda till indragna licenser, EU-direktivet handlar ju enbart om legal vapenhantering. För det andra skulle det kunna hanteras precis som andra överträdelser av vapentillstånd, exempelvis att inte ha låst vapenskåpet eller ha avlossat skott med ett vapen med samlingslicens.
Remissinstanserna var också generellt mycket kritiska till utredningsförslaget. Av 92 inkomna remissvar tillstyrkte endast tre (varav ett, det från Polismyndigheten, inte tyckte att förslaget var restriktivt nog). Till kritikerna hörde bland annat Advokatsamfundet och en rad idrottsförbund och idrottsföreningar. Gemensamt för det stora flertalet remissvar är att de pekar på att innehavsreglering skulle vara rättsosäkert samtidigt som den inte skulle lösa några kända problem.
Advokatsamfundet skriver att ”den föreslagna kriminaliseringen av innehav av vapenmagasin av legalitetsskäl inte bör genomföras”, vidare att utredningens förslag om magasin ” varken framstår som ändamålsenlig, förutsägbar eller rättssäker.” Nästan alla remissvar förordar också användarreglering.
En rad remissinstanser pekar också på att det saknas definition av magasin och att det vore orimligt att kriminalisera innehav av något som inte på förhand går att säga vad det är. Detta är ett känt problem och avsaknaden av en hållbar definition låg bland annat bakom att man inte tog med magasin i FN:s vapenprotokoll. Utredaren menar dock att detta kan ”lösas i rättstillämpningen”.
Remisskritiken stannar emellertid inte vid magasinsfrågan. Många remissvar lyfter att det inte – i motsats till vad utredningen påstår – finns något EU-krav på en mer restriktiv reglering av helautomatiska vapen. Advokatsamfundet skriver där även att det inte heller anförs några skäl till denna nya restriktion i betänkandet. De flesta remissvar pekar även på vikten av att inga halvautomatiska vapen för sport eller jakt omkategoriseras till kategori A (”krigsmaterielkategorin”) och detta måste tydligt framgå av lagtexten.
En annan fråga som de stora flertalet remissvar tar upp är den om märkning. Även om nästan alla – Polismyndigheten är ett undantag – menar att det är bra att utredaren förordat att man ska använda den undantagsmöjlighet som finns rörande märkning av historiskt betydelsefulla skjutvapen, där märkning skulle förstöra värdet, anmärker många på att det inte är ändamålsenligt att det är Polismyndigheten, som måste förmodas sakna kompetens att avgöra vilka vapen som har historiskt värde, som föreslås få avgöra i om märknings ska ske. Här vill många remissinstanser att samlarföreningar och museer snarare än polisen ska avgöra detta. Många pekar också på att det är orimligt att en ägare av ett omärkt vapen ska tvingas märka det innan en eventuell process om märkningskravet är avslutad: märkning är ju ett irreversibelt ingrepp. Riksantikvarieämbetet skriver också att vad utredaren tar upp om befrielsegrunder ”är för snävt och otydligt beskrivet avseende vad som gör ett skjutvapen historiskt betydelsefullt” liksom att det finns vedertagna kriterier för hur historiska föremål ska hanteras.
Regeringen förbereder nu en lagrådsremiss. Det vore en smal sak att då lägga fram ett förslag om implementering på miniminivå enligt principen om användningsreglering, en sådan skulle också utifrån vad riksdagspartierna sagt före valet nå majoritet i riksdagen. Med tanke på de historiska turerna i frågan och tendensen för förslaget om magasintillstånd att likt en zombie återuppstå oavsett hur många gånger det än dödas kan nog landets legala vapenägare nog inte andas ut riktigt än.
