”Så kan Sverige implementera EU:s vapendirektiv”

DEBATT – av Erik Lakomaa, ekonomie doktor, forskare och medverkande som expert i EU-kommissionens utvärdering av 1991 års vapendirektiv.

Den 17 mars skulle regeringen enligt planen ha lagt fram propositionen för implementering av EU:s vapendirektiv. Det kom som en följd av coronapandemin inte att ske.

Sveriges skyldighet att implementera EU-direktivet kvarstår dock och det finns goda skäl att inte vänta med denna. Det finns också – inte minst med tanke på regeringen tidigare gjort flera försök att koppla på nya, orelaterade, regleringar till denna – att hantera implementeringen separat från andra ändringar av vapenlagen så att processen kan hållas ren. I riksdagen finns också en tydlig majoritet (bestående av åtminstone M, KD, L, SD och C) för en minimiimplementering, det vill säga en som strikt håller sig till EU:s minimikrav. Även socialdemokraterna sade inför valet 2018 att man inte ville gå längre än vad EU-krävde, en linje som man dock i regeringsställning sedan övergett. Om inget parti skulle ändra sig är det också en minimiimplementering som blir riksdagens beslut.

Ett problem för de politiker som vill göra minimiimplementering är att det finns många länder som (likt vad den svenska regeringen ville) i samband med implementeringen infört andra restriktioner (ibland förvisso också lättnader) och kallar paketet ”implementering av EU-direktivet”. Det gör att den som bara tittar på hur andra länder gjort riskerar att gå längre än EU:s minimikrav.

Till de länder som passat på att införa ytterligare nationella restriktioner hör bl.a. Finland, Italien, Tyskland, Norge. Schweiz har däremot lagt sig i princip på miniminivå. Det går dock inte att kopiera den schweiziska lagtexten rakt av eftersom lagstiftningen till struktur och innehåll i övrigt skiljer sig påtagligt från den svenska.

Som en följd av Sveriges redan extremt restriktiva regler för vapeninnehav är det möjligt att här implementera Vapendirektivet genom endast smärre förändringar av svensk vapenlag, och vi behöver i praktiken inte heller införa några nya restriktioner. Vad är det då vi behöver göra?  

Vapenreglering är ett komplicerat område, och varje ord och kommatecken är viktigt. För att kunna göra en minimiimplementering (som inte sedan när den tillämpas visare sig vara allt annat än det) krävs också att man är insatt i såväl svensk och europeisk reglering och i vapenteknik, och hur olika regler påverkar varandra. Det är en ovanlig kompetenskombination, och en som inte kan förväntas finnas exempelvis i regeringskansliet. Men det går om man håller tungan rätt i mun: Det är tre saker som behöver ändras för att införa direktivet på miniminivå.

Enligt nu gällande lagstiftning ska uppgifter i vapenregistret sparas i 20 år. Enligt direktivet krävs att registeruppgifter behålls i 30 år. En ändring i 1 kap 10 §, där 20 ändras till 30, krävs därför för att uppfylla direktivets krav. Vidare krävs enligt nuvarande lagstiftning märkning av vitala delar till ett vapen. Direktivet medger emellertid att historiskt värdefulla vapen undantas från kravet på särskild märkning i syfte att inte vapnets värde ska skadas eller förstöras. För att utnyttja detta undantag, vilket är rimligt att Sverige gör, krävs ett tillägg till 2 kap, VL, exempelvis:  ”8 § För historiska vapen gäller att märkning endast ska ske i det fall det är möjligt utan att vapnets ekonomiska, historiska eller kulturhistoriska värde påverkas.”

Den, som en följd av regeringens försök att införa magasinlicenser, mest omdebatterade frågan i Sverige rör magasin. Denna har endast indirekt koppling till direktivet. I dagens lagstiftning regleras inte magasin alls, och de har aldrig sedan magasin började användas för 150 år sedan varit reglerade. EU kräver inte heller någon reglering av magasin som sådana och innehav kräver aldrig tillstånd. Justitieministern har också medgett att man från regeringens sida är medveten om att EU inte kräver magasinreglering.

Användning av magasin med fler än 10 patroner med centralantändning i kombination med halvautomatiskt gevär, eller magasin med fler än 20 patroner med centralantändning i kombination med halvautomatisk pistol är däremot enligt direktivet som huvudregel förbjudet (däremot ställer inte EU något krav  på reglering av användning av några magasin i kombination med helautomatiska vapen, exempelvis k-pistar, eller med repetervapen). Däremot får ”målskyttar” använda denna kombination. Undantag medges även för personer som deltar i totalförsvaret. Dit hör inte bara Försvarsmakten och Hemvärnet, utan även frivilliga försvarsorganisationer (vilket flera skytteförbund är, men också bland annat Bilkåren, detta betyder inte att medlemskap i Bilkåren ger rätt till vapenlicens men att en bilkårist vid en skjutövning får använda vilka magasin den vill, även om vederbörande inte är med i en skytteförening eller har egna vapen.)

Vid implementeringen måste även beaktas att Sverige i motsats till nästan alla andra EU-länder har vapenlicenser uppdelade på ändamål, och där den som har licens för ett vapen för jakt får målskjuta (träna och tävla) med detta men den (även om det skulle vara samme person) inte får jaga med ett vapen där det på licensen anges ändamål målskytte.  En implementering som inte tar hänsyn till att det både är tillåtet och vanligt att använda vapen med jaktlicens för målskytte skulle riskera att kriminalisera dessa personers användning vissa vapen i kombination med vissa magasin. Det är inte EU:s avsikt.

Eftersom ”målskytteundantaget” handlar om en undantagsmöjlighet måste den dock aktivt utnyttjas. Detta innebär att om de som idag får använda magasin ska fortsätta få göra i nuvarande omfattning detta krävs ett tillägg till 2 kap. Vapenlagen. Ett sådan skulle kunna formuleras som:  

”Användning av magasin med fler än med fler än 10 patroner med centralantändning i kombination med halvautomatiskt gevär, eller magasin med fler än 20 patroner med centralantändning i kombination med halvautomatisk pistol kräver tillstånd. Tillstånd krävs inte för målskytt.

Med målskytt förstås person som:

-Har tillstånd att inneha vapen som får användas för målskytte eller,

– Är medlem i sådan skytteförening som bedriver verksamhet med sådana vapen och magasin som beskrivs i första stycket eller,

-Är medlem i skytteförening och har möjlighet att få tillstånd att inneha vapen för målskytte.

Tillstånd krävs inte heller för den som på hel- eller deltid är anställd av Försvarsmakten, är hemvärnssoldat eller är medlem i en frivillig försvarsorganisation”

Det är allt. Övriga krav i direktivet är uppfyllda i svensk lag (som många gånger är avsevärt mer restriktiv än direktivet – för att ta ett exempel kräver inte EU licens för att man ska få inneha vanliga hagelgevär eller repeterstudsare för jakt, endast att innehavet registreras) eller är betydelselösa som följd av hur svensk lag ser ut i övrigt. Det senare gäller regeln om kontrollfrågor vid förvärv av vissa magasin om dessa ska användas i vissa vapentyper – vilken endast har någon meningsfull innebörd om man reglerar ägande av vapen, vilket Sverige inte gör. I Sverige får exempelvis ett barn äga hur många vapen helst – men inte ta något enda av dem i besittning utan licens (vilket, utöver de krav som ska uppfyllas i övrigt, kräver viss ålder). Något krav på att Sverige eller något annat EU-land ska börja reglera ägande finns inte heller.

Vidare förekommer vapenmäklarverksamhet (dvs yrkesmässig försäljning av vapen för annans räkning) i Sverige inte som en från vapenhandel självständig sådan; alla som skulle omfattas av en reglering av vapenmäklare är redan definitionsmässigt vapenhandlare – vilka är betydligt hårdare reglerade.

Det torde saknas skäl att vänta ytterligare med implementeringen av direktivet. Samtidigt finns starka skäl att klara av den separat från andra ändringar av vapenlagen – inte minst för att undvika försök att hänga på nya restriktioner i samband med denna – en praktik vi sett exempel på både utomlands och i Sverige.