Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Detta är mer orimligt än att vi advokater skulle få välja domare”

Debatt
Publicerad: 2019-06-13 12:06

DEBATT – av Martin Orler, advokat Juristhuset


Vad är det mest ingripande staten Sverige kan göra mot sina medborgare? Det kanske just nu för en del tankar till hög bensinskatt, men jag tänker på någonting helt annat. Jag tänker på statens möjlighet att frihetsberöva personer.

Att gripa, anhålla, häkta eller fängsla en person. Att staten bestämmer att en viss person inte får vara fri.

Staten har den makten, men i ett demokratiskt land som Sverige krävs det att statens maktutövning präglas av rättssäkerhet. Vi medborgare måste kunna lita på att staten inte berövar vår frihet godtyckligt eller på lösa grunder.

Vi har exempelvis en grundläggande rätt till en rättvis prövning inför en opartisk domstol. Poliser och åklagare har även en objektivitetsplikt, vilket medför en skyldighet för dem att vara objektiva. Förmodligen inte en helt okomplicerad uppgift när man utreder och beivrar brott.

Jag tror faktiskt att det är en närmast omänsklig uppgift att som åklagare eller polis vara helt objektiv i alla situationer. Därför fyller advokater en viktig funktion inom rättsväsendet.

Advokaterna har som huvudsaklig uppgift att tillvarata och bevaka de rättigheter som vi medborgare har. Därför involveras vi allt som oftast i mål med olika former av tvångsåtgärder i syfte att kontrollera att myndigheterna inte går för långt i sin utövning eller kränker människors fri- och rättigheter.

Nyligen fördes en diskussion kring möjligheten att låta åklagare förordna offentliga försvarare när domstolarna har stängt. Detta för att bland annat kunna genomföra rättssäkra förhör under helger.

En god tanke kanske men förslaget hamnade, som tur var, i soptunnan. Inte ska väl åklagaren kunna välja sin motståndare?

”En feltanke av sällan skådat slag ur rättssäkerhetsperspektiv” skrev kollegorna Behrang Eslami och Anton Strand i en artikel (Dagens Juridik 2019-02-25).

En mycket väl vald formulering som jag tycker beskriver hela debatten och den allvarliga kritik som förslaget mötte. Förslaget underkändes inte helt oväntat av samtliga remissinstanser och förpassades till regeringens skamvrå. Något liknande förslag kommer förhoppningsvis inte föreslås under lång tid framöver.

Alla medborgare som värnar om demokrati och rättsstatens principer bör reagera kraftigt så fort förslag som på något sätt försämrar rättssäkerheten läggs fram, oavsett om du är en hederlig medborgare eller inte. Det ger nämligen resultat. Det var precis det som skedde med förslaget om att åklagare ska utse försvarare.

Intressant är det då att samma kritik inte förs fram när det gäller migrationsrätt.

Migrationsrätt är ett ämne på allas läppar just nu. Oavsett om man är för eller emot ökad migration, eller migration över huvud taget, så diskuteras det överallt. Alla har en åsikt.

I det här inlägget så hoppar jag över den politiska diskussionen om migrationens vara eller inte vara. Det kan säkert andra bättre än jag. Jag är blott jurist och med det här inlägget vill jag belysa den vitt skilda synen på rättssäkerhet som råder mellan brottmål å ena sidan och migrationsrätt å andra sidan.

Det är trots allt svensk lag som tillämpas i båda fallen, men hur kommer det sig att synen på rättssäkerhet skiljer sig åt mellan de båda rättsområdena?

Jag tar förvar som ett exempel. Gemene man vet kanske inte vad förvar är för någonting och i ärlighetens namn hade jag själv ganska lite koll på det innan jag började arbeta med migrationsrätt.

Förenklat kan förvar beskrivas på följande vis: Polisen, Migrationsverket eller en domstol bestämmer att en utlänning som ska eller sannolikt ska avvisas, utvisas eller överföras till ett annat land enligt Dublinförordningen också ska vara frihetsberövad.

Förvar är en mycket ingripande åtgärd som helt begränsar friheten för en person och får därför bara användas som tvångsåtgärd under vissa förutsättningar.

Förvar kan bli aktuellt om utlänningens identitet är oklar och utlänningens rätt att få resa in och vistas i Sverige inte kan bedömas ändå eller om det finns en risk att utlänningen bedriver brottslig verksamhet, håller sig undan, avviker eller hindrar verkställigheten (alltså hindrar själva avvisningen eller utvisningen).

Åtgärden ska också vara proportionerlig i förhållande till syftet. Förutsättningarna för att ta någon i förvar liknar förutsättningarna för att häkta en person. Båda tvångsåtgärderna handlar om det mest ingripande staten kan ägna sig åt mot enskilda. Nämligen att frånta en person sin frihet.

Hur kommer det sig då att reaktionerna blir så kraftiga när regeringen lägger fram ett förslag om att åklagare ska kunna förordna offentliga försvarare, men till synes ingen reagerar över att samma sak redan gäller inom migrationsrätten?

I förvarsmål är det i regel Polismyndigheten eller Migrationsverket som är handläggande myndighet. Om den förvarstagne inte önskar ett visst biträde så bestämmer Polisen eller Migrationsverket vem som ska förordnas som offentligt biträde för den förvarstagne.

Sedan är det samma myndighet som beslutar om förvar, fortsatt förvar, placering i avskildhet och utvisning m.m. Myndigheten beslutar alltså att frihetsberöva en person och sedan vem som ska representera den personen.

Att låta en processförande myndighet också utse biträdet för den enskilde är alltså inte en helt ny tanke utan förekommer redan i vår rättsstat.

Samma sak gäller även när offentliga biträden utses av Migrationsverket i vanliga asylärenden.

Hur rättssäkert är det egentligen och hur uppfattas det av en utländsk medborgare, som kanske helt saknar kunskaper om den svenska rättsordningen, att myndigheten som ska fatta beslut också utser biträdet?

Jag vill inte tro att Polisen eller Migrationsverket väljer biträde efter eget tycke och smak, men hur ska vi kunna veta det? Ska vi alltid blint lita på våra myndigheter utan att ifrågasätta dem?

Är det verkligen en helt orimlig tanke att den som ska utse ett offentligt biträde väljer den lite enklare motståndaren, om valet står mellan ett biträde som är passiv och tystlåten och ett biträde som gjort sig känd som aktiv och ifrågasättande?

Jag anser därför att ordningen är orimlig. Till och med mer orimlig än att vi advokater skulle få välja domare som dömer i våra mål.

Det måste finnas en tydligare gräns mellan beslutsfattande myndighet och de offentliga biträdena för att inte riskera tilltron till rättssystemet. Trots vetskapen om att detta skulle belasta Migrationsdomstolarna ytterligare ser jag ingen annan lösning än att låta en domstol sköta även detta, precis som vid förordnande av offentliga försvarare.



Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här


Dela sidan:
Skriv ut: