Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

DEBATT: ”Resning – en fjäder i hatten?”

Debatt
Publicerad: 2020-11-20 13:31

DEBATT – av Björn Hurtig & Sebastian Wejedal, grundare av Oskyldighetsprojektet

Att en överåklagare reducerar frågan om resning till förmån för tilltalad i brottmål till en ”fjäder i hatten” för advokater – och att Åklagarmyndigheten publicerar ett sådant uttalande på sin egen hemsida utan att någon på myndigheten reagerar – säger en del om vår samtid. Låt oss dock ta det från början.

I ett pressmeddelande publicerat på Åklagarmyndighetens hemsida den 6 november (delvis återpublicerat på Dagens Juridik den 12 november) intervjuas Mats Svensson, ny överåklagare för resningsärenden på Åklagarmyndigheten. I intervjun uttalar sig Svensson på ett sätt som inte är ägnat att inge förtroende för myndighetens arbete med resningsärenden. Eftersom intervjun ger en tämligen obalanserad bild av resningsinstitutet, vill vi erbjuda en motbild.

En straffprocess innebär, något förenklat, en avvägning mellan två i viss mån motstående intressen: å ena sidan en effektiv brottsbekämpning; å andra sidan en rättssäker prövning av den misstänktes skuld. För att förstå denna avvägning kan det vara klokt att tänka i termer av ”risk för felaktiga avgöranden”. När någon misstänks för ett brott finns det nämligen alltid en risk att förundersökningen och den efterföljande domstolsprocessen leder oss fel. Denna risk kan verka båda ”riktningar” – antingen kan en person, som har begått ett brott, frikännas (en felaktigt friande dom) eller så kan en person, som inte har begått ett brott, fällas (en felaktigt fällande dom). Genom exempelvis gedigna förundersökningar kan risken för fel i båda riktningarna minimeras. Många processrättsliga regler är dock av sådan karaktär att de endast kan reducera risker i den ena riktningen. Givet hur straffprocessen har utformats är följaktligen risken för felaktigt friande domar idag högre än risken för felaktigt fällande domar – en ordning som har goda skäl för sig. ”It is better that ten guilty persons escape than that one innocent suffer”, för att citera Blackstones välkända ratio, formulerat redan år 1760.

Att skyldiga ibland frikänns är naturligtvis besvärande, men i alla civiliserade länder anses det vara betydligt värre att oskyldiga fälls, helt enkelt eftersom staten genom straffprocessen utövar sitt yttersta våldsmonopol mot medborgarna. Därför har prövningen av brottmål sedan lång tid tillbaka vilat på principen ”in dubio pro reo” (vid tvivel till förmån för den tilltalade), en princip som numera är tätt sammanflätad med den i EKMR art. 6.2 fastslagna oskyldighetspresumtionen. Trots att åklagaren bär bevisbördan i brottmål, och trots att beviskravet för fällande dom är högt ställt, går det dock inte att utesluta att människor fälls felaktigt. Att så sker kan bero på en rad olika orsaker, t.ex. att de iblandade aktörerna brister i sin yrkesutövning; normer och fördomar kan slå igenom i domstolarnas dömande, framlagd bevisning kan över- eller undervärderas av domare, åklagare kan få tunnelseende och inte lyckas upprätthålla sin objektivitet, försvarare kan ta genvägar och inte lyckas fullgöra sin granskande funktion. Det kan också vara så att vissa omständigheter eller viss bevisning inte var kända eller fanns tillgängliga vid tidpunkten för rättegången, och därför inte kunde ligga till grund för domstolens avgörande.

Av ovannämnda skäl – att det aldrig helt går att utesluta felaktiga domar i någon riktning – tillhandahåller processordningen ett antal s.k. extraordinära rättsmedel, genom vilka systemet kan korrigera sina egna tillkortakommanden. Bland dessa kan nämnas klagan över domvilla (som fokuserar på formella fel under rättegången) och resning (som snarare fokuserar på materiella fel i avgörandet). Jämfört med de ordinära rättsmedlen har de extraordinära rättsmedlen ett betydelsefullt särdrag: De kan bryta igenom domens negativa rättskraft, både till fördel och till nackdel för en tidigare tilltalad.

Resningsinstitutet har konstitutionellt stöd i grundlagen och kommer, för straffprocessens vidkommande, till konkret uttryck i RB 58 kap. 2–3 §§. En ytlig jämförelse mellan dessa två lagrum visar att regelverket är något mer generöst när resning söks till den tilltalades fördel (2 §) än vid resning till vederbörandes nackdel (3 §). I avvägningen mellan att säkerställa materiell riktighet – till och med efter tidpunkten för laga kraft – och att upprätthålla domens orubblighet, har det alltså (återigen) ansetts vara viktigare att kunna korrigera felaktigt fällande domar (eller för stränga påföljder) än felaktigt friande domar (eller för lindriga påföljder).

Låt oss mot denna bakgrund återgå till Åklagarmyndighetens pressmeddelande. I detta får den nye överåklagaren frågan varför antalet resningsärenden kommer att öka, varpå Svensson svarar:

”Det handlar både om resning till nackdel för en tilltalad som blivit frikänd och om resning till förmån för en tilltalad som blivit dömd. Polisens möjlighet att utreda kalla fall har blivit bättre, det händer mycket på den tekniska sidan, bland annat med dna-teknik. Det finns aktuella ärenden där åtalet blivit ogillat för att man saknat teknisk bevisning, där det nu kommer fram nya uppgifter som kan få stor betydelse. Ett sådant ärendet ligger just nu i HD för bedömning. När det gäller resning till förmån för en dömd kan man se att det finns många advokater som ser det som en fjäder i hatten att få till en resning. Det är ett sätt för dem att marknadsföra sig i media. Det finns kända advokater som driver särskilda resningsprojekt tillsammans med unga jurister och juriststudenter.”

En titt i spåkulan ger alltså vid handen att antalet resningsärenden kommer att öka. Att resning i högre utsträckning kommer att sökas till nackdel för tidigare tilltalade beror, enligt Svensson, på att ”det händer mycket på den tekniska sidan”. Motsvarande utveckling till förmån för tilltalade verkar dock snarare ha sin förklaring i advokaters (egen)intressen. Här har nämligen Svensson kunnat ”se att det finns många advokater som ser det som en fjäder i hatten att få till en resning”. Hur Svensson har kunnat se detta är för oss något oklart. Klart är dock att advokater främst driver resningsärenden för att därigenom kunna ”marknadsföra sig i media”. Att det fortfarande existerar en och annan jurist som ser ett värde i att människor som har dömts felaktigt inte kvarblir i fängelse tycks alltså inte föresväva Svensson. Att sådana jurister också kan använda den s.k. ”nya tekniken” för att rentvå oskyldiga människor uppmärksammas inte heller.

I USA har organisationen ”The Innocence Project” under flera decennier arbetat ideellt med att granska fällande domar i brottmål och, i förekommande fall, driva resningsärenden åt mindre bemedlade. Organisationen grundades år 1992 vid Cardozo School of Law och har till dags dato fått 375 fällande domar undanröjda (varar 21 dödsdomar) bl.a. genom att använda just s.k. ”ny teknik” (främst DNA-bevisning). Någon organisation motsvarande Innocence Project har inte funnits i Sverige. Detta har i praktiken medfört att endast den som antingen har mycket eget kapital eller turen att hitta någon jurist eller journalist som kunnat lägga många arbetstimmar pro bono, har kunnat få sin fällande dom granskad på ett effektivt sätt. I syfte att råda bot på detta (miss)förhållande har vi startat Oskyldighetsprojektet, vilket möjligen är det ”särskilda resningsprojekt” som Svensson hänvisar till i sin intervju.

Oskyldighetsprojektet är en så kallad law clinic, där juriststudenter vid Göteborgs universitet arbetar tillsammans med, och under handledning av, seniora jurister verksamma vid såväl advokatbyrå som inom akademin. Vi befinner oss fortfarande i ett uppbyggnadsskede, men vår ambition är att på sikt starta upp satelliter i fler städer för att på så vis kunna granska fler fällande domar. För oss som är engagerade i projektet – alla på ideell basis – handlar det inte om att ”få en fjäder i hatten” – det handlar om att försöka värna helt grundläggande rättsstatliga principer.

Att en överåklagare med ansvar för resningsärenden, i ett pressmeddelande, inte talar om resningsinstitutet på ett mer balanserat sätt är problematiskt. Åklagarmyndigheten har nämligen en central roll i resningsärenden – märk väl, inte bara när resning söks till nackdel för tilltalad, utan också när resning söks till den tilltalades fördel. Att tala nedlåtande om advokater som driver resningsärenden (i marknadsföringssyfte) är knappast ägnat att inge förtroende för myndighetens arbete. Detta är särskilt allvarligt eftersom det svenska resningsinstitutet redan är hårt kritiserat för att vara alltför restriktivt. Att resning beviljas är nämligen synnerligen ovanligt.

Bakom senare års framgångsrika resningsärenden till förmån för felaktigt dömda ligger ofta en mycket omfattande ideell arbetsinsats, vanligtvis av jurister och journalister tillsammans. Dessa ärenden – som syns i media – är dock bara toppen av ett isberg. Inte sällan krävs exempelvis upprepade resningsansökningar för att nå framgång. Dolt under ytan finns också åtskilliga ärenden som advokater har granskat men sedan valt att inte driva, liksom ärenden som advokater har valt att driva utan att få resning. Arbetet i sådana ärenden ersätts sällan och uppmärksammas inte av någon. Att företrädare för Åklagarmyndigheten misskrediterar människor – jurister, juriststudenter, journalister, m.fl. – som lägger ner otroligt mycket obetald arbetstid på att försöka identifiera och i förekommande fall åtgärda fel i systemet är något stötande, men också symptomatiskt för den samtida debatten.

Kriminalpolitiken har blivit alltmer polariserad. Att stävja denna utveckling är allas vårt gemensamma ansvar. Den tendens som kan skönjas hos vissa åklagare, att i debattartiklar och på sociala medier raljera över försvarsadvokater, är därför olycklig. Än värre blir det dock när Åklagarmyndigheten – en statlig myndighet – publicerar uttalanden på sin egen hemsida, som förmedlar en onyanserad bild av verkligheten.

Hur avvägningen mellan effektivitet och rättssäkerhet ska falla ut är inte hugget i sten – tvärtom är det möjligt att förskjuta balansen mellan dessa intressen i någon riktning. I detta avseende har trenden under lång tid varit tydlig: Polis och åklagare har t.ex. tilldelats alltfler och alltmer ingripande tvångsmedel, inte sällan efter att myndigheterna, eller personer verksamma där, har efterfrågat sådana i den allmänna debatten. I tid och otid diskuteras införandet av både kronvittnen och anonyma vittnet. Till detta kommer upprepade förslag om att avskaffa omedelbarhetsprincipen, vilket skulle flytta tyngdpunkten i straffprocessen från rättegången till förundersökningen (och därmed en del av makten från domare till polis/åklagare). Vad vi bör ha klart för oss är att dessa reformer och reformförslag – som sägs syfta till att ”effektivisera” straffprocessen – leder till en successiv urholkning av rättssäkerheten. I ljuset av denna utveckling blir den säkerhetsventil som resningsinstitutet utgör allt viktigare. Vi ser därför fram emot en mer nyanserad diskussion kring detta institut i framtiden.


Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se