Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Brandbergs förslag undergräver kontradiktoriska principen”

Debatt
Publicerad: 2020-08-21 11:17

REPLIK – av Kristofer Stahre, Advokat och Martin Persson, Advokat.

Omedelbarhet, muntlighet och koncentration är principer som bl.a. har till syfte att söka utjämna den ojämna maktbalans som brottmålsprocessen ställer en misstänkt inför. Åklagare Brandbergs inlägg vittnar om en bristande förståelse för denna problematik.

Kärnan i hennes argument är nämligen att omedelbarhetskravet försvårar åklagarnas bevisföring. Att bortse från de principiella diskussionerna känns igen från i våras, då det enligt åklagare var långa häktningstider som absolut behövde behållas – eftersom utredningsarbetet annars riskerade undermineras. Nu är det under förundersökning upptagna förhör som ska hjälpa åklagarna på traven.
Ironiskt nog tycks samtliga av de exempel som Brandberg anför till stöd för att nuvarande ordning bör reformeras, faktiskt rymmas inom ramen för den ordningen. Ändras en tilltalads utsaga vid huvudförhandlingen, tillåts redan uppspelning av förhör och annat material upptaget under förundersökningen bli del av processmaterialet. Precis sådana exempel som Brandberg hävdar påkallar ett förändrat system, motiverar i själva verket varför regelsystemet ser ut
som det gör – om vi accepterar att en misstänkt har rätt att vara tyst under förhör.

Här ska inskjutas att rätten att vara tyst är en konsekvens av att Sverige har förpliktat sig att följa Europakonventionens norm om fair trial; detta oberoende av att de brottsbekämpande myndigheterna må misstycka detta.
Men låt säga att vi för diskussionens skull godtar att dessa situationer utgör problem. De förslag Brandberg åsyftar lämnades i ett delbetänkande (SOU 2017:98) av Utredningen om processrätt och stora brottmål. Dels rörde det sig om en utökad möjlighet att ta upp bevis i domstol före huvudförhandlingen, dels att vid huvudförhandling åberopa berättelser upptagna under förundersökningen.

Utredningen överlämnade sitt slutbetänkande (SOU 2019:38) i juni Redan vid en hastig genomgång av utredningens delbetänkande med tillhörande remissvar, blir det tydligt att konsekvenserna för svensk rättssäkerhet av en reformerad omedelbarhetsprincip är långt mer omfattande än vad Brandberg tycks vilja låta påskina. Läser man slutbetänkandet blir det ännu tydligare att det är en förskjutning av tyngdpunkten för brottmålsprocessen till förmån för åklagar- och polisväsendet som föreslås; en reform som ytterligare riskerar förstärka den skevhet i styrkeförhållandena som finns mellan åklagare och misstänkt.
Brandberg vet självfallet om detta, men i stället för att säga det hon tycks mena – att misstänkta inte borde få vara passiva under förhör utan borde tvingas berika utredningen – undviker hon att beröra den effekt som införandet av tidiga förhör riskerar få, nämligen att den påtagliga obalans som råder mellan åklagarens respektive den misstänktes och dennes försvarares insyn i utredningen förflyttas in i huvudförhandlingen.

Detta undergräver inte bara det kontradiktoriska förfarandet, utan även det Brandberg vill åstadkomma med reformen. Med enligt Europakonventionen bibehållen rätt för den misstänkte att vara tyst – tvärtemot vad Brandberg tror effekten skulle bli – torde bristande insyn snarare utgöra förstärkta incitament att vara just tyst hela processen igenom. Om allt man säger i ett förhör kan användas som bevisning vore det ju besvärande att alls säga något.

Utredningens lösning på försvarets informationsunderskott kritiserades bl.a. av såväl de skiljaktiga experterna Fredrik Ungerfelt (SOU 2019:38 s. 461) och Tomas Nilsson, som av flera remissinstanser. Det skulle exempelvis enligt utredningens förslag bli upp till åklagaren att utifrån sin objektivitetsplikt bedöma vilka omständigheter som behövs för att den misstänkte ska kunna tillvarata sin rätt, trots att någon överblick över sådana betydelsefulla omständigheter omöjligen kan innehas av åklagaren, jfr JO dnr 2181-2005. Att åklagare ska avgöra
vilka omständigheter som kan vara av betydelse för tillvaratagande av den misstänktes rätt vid ett motförhör, som sedan kan användas som bevis mot denne av samma person, ter sig anmärkningsvärt.

När det gäller huruvida tidiga berättelser ofta är det bästa bevismedlet motiveras nuvarande ordning även där av den ordning som Brandberg vill undergräva. I de förhållandevis vanligt förekommande fall en förhörsperson har avgivit motsägelsefulla utsagor under rättegången och det finns anledning att åberopa tidigare avgivna uppgifter, bör rätten i regel inte tillmäta dessa ett på förhand högre bevisvärde. Detta just för att det är rätten som har ansvar för bevisvärderingen – inte åklagaren. Rätten ska värdera de olika versionerna utan förutfattad mening. Om någon utomstående exempelvis hotat förhörspersonen i inför polisförhöret, eller för den delen inför huvudförhandlingen, kan endera utsagan inte tillmätas något på förhand antaget högre bevisvärde.

Av de situationer som Brandberg åberopar som problem återstår då att inget ljud tillåts när exempelvis en vallningsfilm spelas upp i rätten. Att målsäganden i det fallet tillåts återberätta sin historia vid huvudförhandlingen är snarare att betrakta som en tillgång ur rättssäkerhetssynpunkt, än en belastning i handläggningstid. Särskilt om en sådan upptagning som avses ska kunna ligga till grund för fällande dom, eftersom Europakonventionens artikel 6 p. 3 (c) då är tillämplig och försvarare därför kommer att vara närvarande när sådan upptagning sker.
Någon efterfrågad kostnadsreduktion lär därför inte åstadkommas.

Sammanfattningsvis innebär Brandbergs förslag i förlängningen ett sådant undergrävande av den kontradiktoriska principen att, som Advokatsamfundet angav i sitt remissvar, försvarets möjligheter att ifrågasätta åklagarens bevisning beskärs och att domstolarnas prövning av förhörsutsagor begränsas till att utröna om det finns skäl att ifrågasätta de förhör som hållits under förundersökningen. Att sålunda förskjuta förfarandets tyngdpunkt till förundersökninge
utmanar den princip om maktdelning mellan parterna i en rättegång som idag råder i svensk rätt och som är central som skydd för den enskilde. Det är därför befogat att förslagen placerats i malpåse.

För övrigt utgör det faktum att Sverige mottar kritik för långa häktningstider ett argument för förkortandet av häktningstider genom andra effektiverande förundersökningsmetoder från det allmännas sida – inte för uppluckringen av den kontradiktoriska processen.

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se

Dela sidan:
Skriv ut: