”Omedelbarhetsprincipen – ett stelbent hinder för åklagare i bevisföringen”
DEBATT – Av Paulina Brandberg, åklagare vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet
2017 presenterade regeringen ett förslag om att luckra upp den så kallade omedelbarhetsprincipen i svenska rättegångar. Sedan dess har inte mycket hänt – kanske för att beslutsfattarna inte ser hur dagens rättegångsbalk bl.a. hindrar effektiva brottmålsprocesser. Jag vill med denna artikel förklara varför jag som åklagare är angelägen om att omedelbarhetsprincipen snarast ses över.
Omedelbarhetsprincipen är en processrättslig princip som innebär att rättens dom endast får grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen. Detta medför bl.a. att parterna normalt inte får spela eller läsa upp förhör som har hållits under förundersökningen. Endast om uppgifterna som lämnas i rätten avviker från tidigare förhör får dessa läsas upp.
Denna ordning för med sig ett flertal problem. Jag kommer nedan att nämna några.
För det första kolliderar omedelbarhetsprincipen ofta med principen om bästa bevismedlet. I relationsvåldsärenden är det inte ovanligt att ingripande polispatrull genomför ett videofilmat förhör med målsäganden direkt när de kommer till platsen. Dessa förhör är ofta väldigt starka att titta på. Inte sällan ser man en målsägande som hysteriskt gråtande berättar om vad han/hon har utsatts för samtidigt som han/hon pekar på olika skador på kroppen och i ansiktet och berättar hur dessa har uppstått. När målsäganden flera månader senare på ett samlat sätt försöker återge sin minnesbild av händelsen i rätten blir intrycket ofta ett helt annat. Som åklagare är det inte ovanligt att man då åberopar förhör med den där polismannen som var först på plats för att denne ska berätta om målsägandens sinnestillstånd omedelbart efter brottet. Det videofilmade förhöret hade givetvis varit ett betydligt bättre bevismedel.
Vidare innebär omedelbarhetsprincipen ett stelbent hinder för oss åklagare i vår bevisföring. När jag i ett mål gällande grov våldtäkt genomförde en videofilmad vallning av målsäganden på brottsplatsen, för att hon på ett tydligare sätt skulle kunna berätta var hon hade blivit överfallen och var de tre misstänkta gärningsmännen hade turats om att förgripa sig på henne, hade jag sedan inget annat val än att spela upp vallningsfilmen utan ljud i rätten eftersom den räknades som ett förhör. Detta trots att samtliga försvarare och målsägandebiträdet deltagit och ställt frågor till målsäganden under vallningen.
Slutligen har omedelbarhetsprincipen starkt bidragit till den tystnadskultur som numera är mer regel än undantag i mål gällande grov organiserad brottslighet. Som brottsmisstänkt har man alltid rätt att vara tyst i förhör. En växande trend bland grovt kriminella är att utnyttja denna rätt under förundersökningen. Vid huvudförhandlingen, under förhöret som ska ligga till grund för rättens bedömning, är det dock få som utnyttjar denna rätt. Även om åklagaren alltid har bevisbördan är det ofta till misstänkts nackdel att vara helt tyst om åklagaren presenterar ett gediget bevismaterial i skuldfrågan. Att lämna en alternativ förklaring till den av åklagaren åberopade bevisningen kan sänka dess styrka och framkalla tillräckligt mycket tvivel hos domstolen för att leda till en friande dom. Att fler och fler brottslingar använder denna taktik – som deras försvarare också ofta rekommenderar – är fullt begripligt.
När förundersökningen är avslutad har misstänkt rätt att ta del av utredningen i dess helhet. Om du ska lämna en osann alternativ förklaring till ett av åklagaren påstått händelseförlopp har du givetvis allt att vinna på att vänta till efter denna tidpunkt så att din berättelse kan anpassas till alla delar av åklagarens bevisning, såsom DNA-spår, mobiluppkopplingar, krutstänksanalyser, vittnesmål och medmisstänktas eventuella uppgifter.
Om Sverige istället hade haft en rättsordning där förhör under förundersökningen, såsom är fallet i de flesta andra länder, hade kunnat användas som processmaterial hade förklaringsbördan inträtt redan under förundersökningen – innan den misstänkte hade haft möjlighet att ta del av bevisningen i dess helhet. En senare tillrättalagd berättelse i rätten hade då haft ett betydligt lägre bevisvärde än den har idag och tystnaden under förundersökningen hade kunnat ligga den misstänkte till last om rätten hade ansett att han/hon borde ha förklarat sig tidigare än vid huvudförhandlingen. Vidare hade åklagaren haft möjlighet att redan under förundersökningen anpassa bevisinhämtningen till den förklaring misstänkt lämnar, vilket förutom betydligt kortare förundersökningar – och i sin tur kortare häktningstider – hade lett till att åklagaren hade getts helt andra möjligheter att inhämta kompletterande bevisning för att kontrollera misstänkts uppgifter. Exempelvis har ju ett vittnesförhör med ett utpekat alibi ett ytterst begränsat bevisvärde om det hålls efter det att den misstänkte har hörts inför öppna dörrar vid en huvudförhandling.
Givetvis måste en reform av Rättegångsbalken ske med bevarade höga krav på rättssäkerhet. I detta sammanhang förtjänar det att påpekas att det i en internationell kontext är Sverige som sticker ut med att lägga all tyngd i processen på huvudförhandlingen. Vår stelbenta syn på omedelbarhetsprincipen är också anledningen till att Sverige gång på gång tvingas motta kritik för långa häktningstider med restriktioner. Detta på grund av att risken för att olika förhörspersoner ändrar sina berättelser ofta kvarstår fram till rättegången. De flesta andra länder tillåter i varierande grad att förhör från förundersökningen läggs fram under huvudförhandlingen. Självklart måste det ställas höga formkrav på dessa förhör. I Danmark har man exempelvis löst det genom en möjlighet att hålla ett så kallat ”grundlagsförhör” inför en domare där den misstänkte, i närvaro av sin försvarare, redan tidigt under förundersökningen hörs ingående om brottsmisstanken. Om andra länder, med lika höga krav på rättssäkerhet som vi, har hittat lösningar på denna fråga kan givetvis även vi införa en liknande ordning och samtidigt värna rättsstaten.
Om regeringen menar allvar med att man vill kunna öka lagföringen avseende grova brott hoppas jag att man snarast plockar upp 2017 års utredning ur byrålådan och börjar agera.
