”Allmän uppfattning om en advokatkår utgör inte den objektiva sanningen”

Slutreplik – Av Abraham Zeito, advokat vid Advokaterna Hurtig & Partners

Min åsikt är inte värd mer än någon annans och jag välkomnar advokat Svenssons synpunkter och kritik. Advokat Svensson har helt rätt i att försvarsadvokater ifrågasätts; så har det dock alltid varit. Samhällets uppfattning om Sveriges advokatkår är inte samma sak som en negativ trend. Det är därför viktigt att komma ihåg att en allmän uppfattning om en advokatkår utgör inte den objektiva sanningen. Saklighet och nyansering är viktigt och jag vill inte kalla det för en negativ trend trots att advokater misstänkliggörs i den omfattningen som sker nu. Låt mig förklara.

En utgångspunkt måste få vara att det inte är alla som kan eller vill förstå försvarsadvokatens roll. Samtidigt har klimatet i svensk brottmålsprocess hårdnat. Jag upplever tyvärr även att det är väldigt polariserat mellan advokater och de brottsbekämpande myndigheterna. Detta märks framför allt i sociala medier. Min känsla är även att advokatens roll vinklats kraftigt senaste åren och samhället har accepterat påståenden om en ny form av advokater som en sanning. Försvarsadvokater som arbetar med mål som gäller grovt organiserad brottslighet tvingas exempelvis ofta stå ut med den oanständiga benämningen ”gängadvokat” i media och sociala medier. Det finns, så vitt jag vet, inget motsvarande skällsord vad gäller domare och åklagare som arbetar med mål som gäller grovt organiserad brottslighet. Acceptansen av detta som en ny form av advokater som växt fram de senaste åren inom rättskedjan påstår jag har varit en starkt bidragande faktor till missförtroendet som ökat i takt med de enstaka fall som uppdagats. Detta är både olyckligt och fel.

En förtroendekris baserat på enstaka fall och medialt tryck utgör således inte en negativ trend. Jag har respekt för att det finns ett missförtroende och jag vill inte på något sätt förringa de enskilda fall som uppdagats, men det gäller att lyfta blicken. En negativ trend vore ett systematiskt förfarande där en stor del av Advokatsamfundets ledamöter under en längre tid missbrukat sin särskilda ställning i rättskedjan. Så är inte fallet. Advokatetiken har i alla tider upprätthållits av majoriteten och det är därför kraftigt överdrivet (och felaktigt) att hävda en negativ trend inom advokatkåren. Statliga övertramp som skett i större utsträckning har inte resulterat i att staten anses befinna sig i sin djupaste förtroendekris på många år. Trots att det handlar om brott, övertramp och otillåtna tvångsmedel mot enskilda samhällsmedborgare. Förmodligen för att det inte heller finns ett systematiskt förfarande där majoriteten av Sveriges statliga tjänstemän missbrukar sin särskilda ställning i rättskedjan.

Advokat Svensson förefaller ha missuppfattat själva grundfrågan i min debattartikel, då han felaktigt identifierar den som förtroendets vara eller icke-vara. Min debattartikel handlar snarare om att belysa problematiken med statlig påverkan som riskerar att rubba hela grundtanken med ett oberoende advokatsamfund. Att jag inom ramen för den frågeställningen lyfter en dold agenda hos debattörerna ter sig i min mening inte särskilt konstigt. Det är här den så kallade ”kvantitativa jämförelsen” äger tillämpning, då den ämnar belysa förslagets godtycklighet och ifrågasätta om förslaget faktiskt är framtaget med goda intentioner. Jag står fast vid att det handlar om svartmålning av advokatkåren, vilket i sin tur spär på missförtroendet och ökar acceptansen för att staten ska tillåtas påverka Advokatsamfundets arbete.

När det gäller femårskravet i advokat Svenssons replik noterar jag att vi pratar om två helt olika saker. Debattörernas förslag gällde att inrätta ett krav på minst fem års advokatarbete innan en advokat kan bli förordnad för personer som misstänks för brott med ett minimistraff på två års fängelse eller mer. Det var bland annat detta jag bemötte och inte införande av femårskrav för att bli advokat som advokat Svensson tycks ha uppfattat.

Advokatsamfundet har uteslutit unga advokater. Det är helt ostridigt, och jag förstår inte varför det görs gällande att jag påstått någonting annat. Tvärtom är detta helt i linje med mitt resonemang att dåligt omdöme går att finna hos såväl unga som äldre erfarna advokater.

Vad gäller advokat Svenssons egna förslag så rör det sig visserligen om intressanta resonemang. Att höja tröskeln för att bli advokat är inte något som jag ställer mig emot. Om advokatsamfundet vill diskutera ett sakligt förslag ställer jag mig bakom den processen. Beslut som fattas från advokatsamfundet accepterar jag, även om jag inte alltid håller med.

Advokatsamfundet ska vara stolta över sitt arbete; särskilt med utbildningen inom advokatetik. Ledamöterna av Sveriges advokatsamfund ska vara stolta över sin yrkestitel. Detta är mitt bidrag till debatten.