REPLIK – av advokat Jimmy Schiöld, Schiöld Advokatbyrå
Åklagare Thomas Ahlstrand har i debattartikel Dagens Juridik hävdat att ”domstolarnas rädsla att döma oskyldiga gör att man inte förmår döma skyldiga” (Dagens Juridik 2019-09-10).
Skadestånd i anledning av brott – tankar och tips
Skadeståndstalan blir ofta styvmoderligt behandlad när den förs inom ramen för en brottmålsprocess. Den del av huvudförhandlingen som ägnas åt det enskilda anspråket är liten och den argumentation som förs sparsmakad, trots att skadeståndet kan vara det viktigaste i vissa mål. Det menar Erik Holm och Solveig Sörlien, som mot bakgrund av praxis ger sin syn på frågor rörande bland annat grunden för talan samt bevisbörda och beviskrav som kan vara bra att fundera kring när skadeståndstalan förs i samband med åtal för brott.
Som åklagare fullgör Thomas Ahlstrand offentliga förvaltningsuppgifter. Artikeln har skrivits i hans egenskap av åklagare. Han har därför en grundlagsstadgad skyldighet att iaktta saklighet, även i detta avseende.
Thomas Ahlstrands debattartikel brister på flera punkter vad avser kravet på saklighet. Han skriver bland annat att ”risken att bli dömd i domstol är försvinnande liten”.
År 2018 meddelade Sveriges allmänna domstolar 60 600 fällande domslut (statistik från Brå – Personer lagförda för brott 2018). Enligt statistik från Sveriges domstolar avgjordes 93 024 brottmål i domstol under år 2018 (Domstolsstatistik 2018). Det innebär att 65 procent av de åtalade fälldes under år 2018. Att påstå att risken för att bli dömd i domstol är ”försvinnande liten” är inte bara osakligt utan direkt felaktigt.
Thomas Ahlstrand skriver även i artikeln att ”vad en misstänkt först berättat är ointressant” och att domstolarna ”bryr sig inte om vad de misstänkta sagt initialt”.
Detta är inte korrekt. Om en misstänkt och därefter åtalad person ändrat sina uppgifter under ärendets gång bedömer domstolarna vanligen att dennes trovärdighet sänks. Denna typ av bedömning görs kontinuerligt av domstolarna när en åtalad ändrat sina uppgifter.
Men om en misstänkt vid ett första polisförhör har hörts utan försvarare, vilket inte är helt ovanligt, finns ofta anledning att inte fästa allt för mycket vikt vid vad som sagts då. Det är fråga om en pressad situation för den misstänkte, det har inte funnits tid till eftertanke och den misstänkte kan vara av den felaktiga uppfattningen att det innebär en fördel att ta på sig saker som man inte gjort sig skyldig till.
Vidare skriver Thomas Ahlstrand att domstolarna ”beaktar inte när den åtalade ljuger eller är helt tyst”. Jag delar inte den uppfattning. Om den bevisning som åklagaren lägger fram mot en åtalad har ”tyngd” så får denne ofta en förklaringsbörda. Uppfylls inte denna förklaringsbörda så bedöms det till nackdel för den åtalade.
Men oavsett detta gäller att en misstänkt har rätt att välja att inte medverka i utredningen. En misstänkt behöver givetvis inte heller ange sig själv eller belasta sig själv. Detta är en mänsklig rättighet.
Avslutningsvis sammanfattar Thomas Ahlstrand sin artikel med att de gängkriminella kan fortsätta med skjutningar eftersom de vet att de riskerar att få tillbringa viss tid i häkte, men ”bara de härdar ut och håller tyst under som mest några månader kommer de sannolikt att frikännas”. Påståendet är spekulativt och osakligt.
Om åklagaren inte har förebringat bevisning med den tyngd som krävs för att fälla en åtalad som förnekar brott ska inga andra omständigheter beaktas i syfte att pressa fram en fällande dom. Detta skulle strida mot allt vad rättssäkerhet innebär.
Att domstolarna tillämpar den grundläggande rättsprincipen att ”hellre fria än fälla” är inget tecken på svaghet eller rädsla. Tvärtom är det ett gott tecken att domstolarna inte låter sig påverkas av massmediala strömningar och allmän åsiktshets.
Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här
