REPLIK/DEBATT – av Maria Kelt, chef för Straffrättsenheten vid Justitiedepartementet
I anledning av en lagrådsremiss, överlämnad i november 2013, med bland annat förslag till lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser, tar Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt, och Per Ole Träskman, seniorprofessor i straffrätt, till orda i Dagens Juridik under rubriken ”Folkrättens starka roll inom svensk straffrätt bör bestå – nu vill regeringen dumpa den.”
De lagförslag som avses grundar sig på Internationella straffrättsutredningens betänkande (SOU 2002:98) – en utredning där före detta justitierådet Dag Victor var ordförande och såväl Ove Bring, Per Ole Träskman samt undertecknad deltog som experter. De förslag som rörde en ny strafflag om vissa internationella brott lämnades av en enig utredning.
Förslagen innebär en väsentligt modernare och mer rättssäker reglering än den som för närvarande gäller för bland annat folkrättsbrottet i 22 kap. 6 § brottsbalken och enligt regleringen i lagen om straff för folkmord, som båda föreslås upphävda vid ikraftträdandet av den nya lagen.
Av det nuvarande folkrättsbrottet följer straffansvar för den som gör sig skyldig till en svår överträdelse av något avtal eller grundsats som rör den internationella humanitära rätten i väpnade konflikter. Paragrafen innehåller vidare exempel på svåra överträdelser som kan föranleda straffansvar. Dessa är alltså inte uttömmande reglerade och bestämmelsen öppnar därmed för ett slags nationellt ”införlivande” av internationell humanitär rätt.
I den föreslagna lagen om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser bygger lagförslagen på internationell sedvanerätt – det vill säga sådana regler som är bindande för alla stater. Samtidigt finns det inte någon ”införlivandemöjlighet”.
Reglerna i lagen kan i viss utsträckning anpassas till den internationella utvecklingen; till exempel om det skulle utmejslas nya kriterier för vad som utgör tortyr eller våldtäkt (se även Lagrådets yttrande 2013-12-17, s 3-4). Någon möjlighet att utan lagändring införa helt nya gärningstyper finns emellertid inte.
Redan i utredningen konstateras att folkrättsbrottet är mycket allmänt hållet och att det bland annat av legalitetsskäl framstår som angeläget att införa brottsbeskrivningar av väsentligt mer detaljerad och upplysande karaktär. Ett av skälen bakom reformen är också den kritik som har riktats mot folkrättsbrottets utformning.
Regeringens lagförslag bygger i allt väsentligt på utredningen. Det finns dock ett par undantag. Ett sådant är att utredningen har föreslagit en inledande paragraf enligt vilken den nya lagen endast är tillämplig om det enligt allmän folkrätt eller en överenskommelse med en annan stat eller mellanfolklig organisation, följer att svenska domstolar är behöriga att döma för brott oavsett om anknytning till Sverige saknas (universell jurisdiktion).
Den bestämmelsen utgör inte en slags införlivanderegel. Andra brottskategorier eller gärningstyper än de som anges i utredningens lagförslag kan aldrig införlivas med stöd av denna inledande paragraf. Syftet med den är begränsande. Bestämmelsen innebär – som utredningen skriver i sitt betänkande – att de i lagen intagna bestämmelserna endast är tillämpliga om det gäller universell jurisdiktion för det enskilda brottet och paragrafen beskrivs som en slags motsvarighet till kravet på dubbel straffbarhet.
”En reglering av detta slag innebär att det för fällande dom inte är tillräckligt att en åtalad gärning kan anses omfattad av den svenska lagen. Härutöver krävs att det finns underlag för bedömningen att gärningen är sådan som enligt folkrätten får bestraffas även om gärningen saknar särskild anknytning till staten” (SOU 2002:98, s. 316).
Enligt utredningens förslag krävs med andra ord dels att en åtalad gärning faller inom något eller några av de straffbestämmelser som upptas i lagen, dels att det följer universell jurisdiktion för den enligt folkrätten. Om någon av dessa förutsättningar inte är uppfyllda kan straffbestämmelserna i lagen inte tillämpas.
Den begränsning av lagens tillämplighet som utredningens inledande paragraf innebär kommer till uttryck på andra sätt i regeringens förslag bland annat genom att straffbestämmelserna avgränsas till att endast omfatta vad som enligt allmän folkrätt utgör folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Det är skälet till att den inledande paragrafen inte tas upp i lagrådsremissen.
Internationella straffrättsutredningen var som nämnts enig och det framstår som anmärkningsvärt att kritik riktas mot regeringens förslag som alltså utgår från samma principiella grund som utredningens.
Läs artikeln av professorerna Ove Bring och Per Ole Träskman här:
”Folkrättens starka roll inom svensk straffrätt bör bestå – nu vill regeringen dumpa den”
