DEBATT – av Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt, Stockholm, och Per Ole Träskman, seniorprofessor i straffrätt, Lund
Regeringen överlämnade i november 2013 en remiss till Lagrådet med förslag till ny lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Justitieminister Beatrice Ask framträdde i media och förmedlade intrycket att den nya lagen, i förhållande till ännu gällande bestämmelser om folkrättsbrott i Brottsbalken, innebar en klar förbättring och modernisering av regelverket. Detta skulle nu bli anpassat till stadgan för den Internationella brottmålsdomstolen (ICC) som trädde i kraft 2002.
Nu har det visat sig, vid närmare studium av lagrådsremissen, att lagförslaget visserligen moderniserar och förtydligar, men samtidigt också avsevärt reducerar den roll som folkrätten traditionellt haft inom svensk straffrätt.
Alltsedan Sverige ratificerat Genèvekonventionerna 1953, i mer än ett halvt århundrade, har vår lagstiftning haft en framstegsvänlig och bejakande inställning till den folkrätt som ständigt utvecklas för väpnade konflikter (krigets lagar). Vi har hittills tillämpat en princip av införlivande.
Den folkrättsliga materian har införlivats med svensk rätt och blivit en del av denna. I praktiken har det inneburit att de Genèvekonventioner, tilläggsprotokoll och sedvanerättsliga principer som är bindande för Sverige, har direkt relevans för svenska domstolar. De internationella reglerna har genom en allmän formel, ett så kallat blankettsstadgande, inkorporerats med svensk rätt. Formeln fungerar som en ”utvecklingsklausul”, så att reglerna gäller i sin mest utvecklade och progressiva tolkning. På detta sätt har svenska domstolar kunnat tillämpa modern folkrätt och även ligga i framkant och driva utvecklingen.
Enligt det nya lagförslaget väntar ett systemskifte i svensk rätt. Införlivandet som princip skrotas. Istället för en inkorporering av hundratals internationellt överenskomna artiklar konstrueras en mindre box av svensk rätt i 16 paragrafer. Boxen återspeglar visserligen regler i ICC-stadgan, också kallad Romstadgan, men all folkrätt som faller utanför boxen exkluderas från den svenska rättsordningen.
Det systemskifte som lagrådsremissen aviserar strider mot den lagtext som den förberedande straffrättsutredningen (SOU 2002:98) föreslagit. Utredningen leddes av justitierådet Dag Victor och vi båda undertecknare av denna debattartikel ingick som experter i utredningen.
Den Victorska utredningen föreslog enhälligt en paragraf 1 som inkorporerade internationella avtal och universell sedvana med svensk rätt, samt en paragraf 2 som inkluderade moderna tolkningar av gällande folkrätt. Dessa bestämmelser var helt i enlighet med de regler om folkrättsbrott som gällt sedan tidigare. Men lagrådsremissen har eliminerat dessa två portalparagrafer. I denna del är den Victorska utredningen helt överkörd.
Ett problem som uppstår i detta sammanhang är regleringen av barnsoldater. Den föreslagna lagens paragraf 4, punkt 11, innebär att för krigsförbrytelse döms den som till väpnade styrkor rekryterar eller för deltagande i strid använder barn som inte fyllt 15 år. Den text som remissinstanser som Barnombudsmannen, Svenska Röda Korset och Advokatsamfundet uttalat sig positivt om skyddade barn upp till 18 års ålder.
Texten har ändrats under resans gång med motiveringen att 18-årsgränsen inte är del av allmän folkrätt, även om den förekommer i det fakultativa tilläggsprotokollet till FN:s barnkonvention. Detta kan stämma, men det nya är att Sverige frånsäger sig möjligheten att genom sin lagstiftning ligga på en progressiv framkant och driva utvecklingen.
Ett annat problem är den nya lagens avslutande paragraf 16. Där stadgas att för försök, förberedelse eller stämpling till folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser döms till ansvar enligt Brottsbalken och inte enligt Romstadgan. Brottsbalkens bestämmelser om medverkan ska också ta över enligt förslaget. Men den humanitära rätten på detta område (del 3 i Romstadgan och rättspraxis) är specialanpassad till väpnade konflikter och ger större rättssäkerhet åt dem som anklagas för brott.
Hela del 3 i Romstadgan, om den internationella straffrättens allmänna principer, är exkluderad från svensk rättstillämpning enligt det nya lagförslaget. Därigenom ligger den viktiga artikel 25, om det individuella straffrättsliga ansvarets avgränsning, utanför boxen. Och detta trots att det mesta i den artikeln och del 3:s övriga artiklar är allmänt accepterad folkrätt.
Justitiedepartementet bör revidera det lagda lagförslaget så att de två inledande paragraferna från den Victorska utredningen återinsätts och den sista paragrafen om att svenska regler ska ta över utgår. Folkrättens starka roll inom svensk straffrätt bör bestå. I det skick som lagförslaget nu är borde det inte antas av riksdagen i vår.
Foto: Pawel Flato och Kennet Ruona
