REPLIK/DEBATT – av Ove Bring, professor emeritus i internationell rätt, Stockholm, och Per Ole Träskman, seniorprofessor i straffrätt, Lund
Maria Kelts och därmed Justitiedepartementets replik den 14 februari i Dagens Juridik på vårt inlägg om reduceringen av folkrättens starka roll inom svensk straffrätt kräver ett genmäle.
Den utredning som vi medverkade i (SOU 2002:98) föreslog att den nya lagen om folkrättsbrott skulle inledas med två portalparagrafer som bekräftade folkrättens fortsatt dynamiska roll inom svensk straffrätt. Dessa två paragrafer, som alltså införlivade den internationella rättsutvecklingen med svensk rätt, försvann i det lagförslag som presenterades i lagrådsremissen.
Det är därför obegripligt att man kan säga, som i rubriken till Maria Kelts inlägg, att ”systemskiftet om folkrättens roll i svensk straffrätt sker med professorernas goda minne”. Tvärtom, vi blev överkörda i en viktig principfråga.
Den stora skillnaden är att internationella avtal som Sverige ratificerat inte längre med automatik kan läggas till grund för svensk rättstillämpning. Endast om reglerna ifråga har accepterats av en majoritet i statssamfundet som universellt bindande, det vill säga som allmän folkrätt, blir det möjligt att beakta dem inom ramen för de nya paragraferna. Genom det nya lagförslaget frånsäger sig Sverige den fullständigt legitima möjligheten att genom sin lagstiftning vara pådrivande i den internationella rättsutvecklingen, att ligga på framkant.
Om vi exempelvis (som skett) har anslutit oss till ett tilläggsprotokoll till Barnkonventionen, som stärker förbudet mot att rekrytera barnsoldater till att omfatta en ny åldersgrupp, så kan vi inte använda oss av denna nya norm i vår egen straffrätt. Detta eftersom normen ifråga, liksom dess straffrättsliga uppföljning, ännu inte har accepterats av omvärlden som allmän folkrätt.
Maria Kelt har dock rätt i att reglerna i den föreslagna lagen ”i viss utsträckning” kan anpassas till den internationella utvecklingen, men, igen, det gäller då endast om de nya normerna har fått status av allmän folkrätt.
På en punkt har vi ändrat ståndpunkt jämfört med vad vi accepterade i den tolv år gamla utredningen. Det gäller synen på Del 3 i den Internationella brottmålsdomstolens stadga (Romstadgan).
Del 3 listar ett antal allmänna straffrättsliga principer. Utredningen ansåg, och det nya lagförslaget utgår ifrån, att de internationellt överenskomna allmänna principerna inte behöver eller inte ska tillämpas av svensk domstol. Således stadgar lagförslagets 16 § att Brottsbalkens bestämmelse om medverkan till brott ska gälla, trots att dessa inhemska bestämmelser inte är skrivna för eller anpassade till de situationer som den internationella rätten reglerar.
Idag tycker vi att det är ett misstag att exkludera Del 3 eftersom dess regler är intimt förknippade med de folkrättsliga brottsbeskrivningar som återfinns såväl i Romstadgan som i det svenska lagförslaget. Det har dessutom visat sig, under de år som gått sedan vår utredning lade fram sitt förslag, att Del 3 och dess medverkansregler utvecklats i internationell rättspraxis på ett sätt som stärker rättssäkerheten för dem som anklagas för brott. Denna normbildning måste kunna beaktas även i svensk rätt. Så är inte fallet under det nuvarande lagförslaget.
Läs tidigare inlägg i debatten:
”Systemskiftet om folkrättens roll i svensk straffrätt sker med professorernas goda minne”
”Folkrättens starka roll inom svensk straffrätt bör bestå – nu vill regeringen dumpa den”
