REPLIK/DEBATT – av Gunnar Brolin, advokat och doktorand vid Uppsala universitet
Med anledning av riksdagsledamoten, juristen och kronofogden Maria Malmer Stenergards debattinlägg och reflektion (Dagens Juridik 2015-04-21) över min tidigare krönika i samma ämne (Dagens Juridik 2015-04-17) vill jag framföra följande:
Göran Persson myntade uttrycket ”den som är i skuld är inte fri”. I grund och botten något som är ganska självklart. Den som har en skuld har åtminstone en skyldighet, nämligen att betala sin skuld.
Det är inte vanligt – och definitivt inte populärt – i dagens Sverige, att tala om att man kan ha skyldigheter, men livet är fullt av skyldigheter. Lagen är definitivt full av skyldigheter. Det må vara otrevligt, obekvämt, störande, vad du vill, men skyldigheterna finns där och man har att leva med dem.
Alltså, den grundläggande utgångspunkten i ett normalt skuldförhållande är att gäldenären är skyldig att betala sin skuld, att göra rätt för sig. Om inte skulden blir betalad, är det förhoppningsvis få som påstår att det är borgenärens fel att den inte blir betald – åter igen, i normalfallet.
Härav mitt utmanande påstående i föregående kria om vem som moraliskt är att anse som felande.
Min fråga i föregående text var sammanhängande om inte lagtillämpning skall förhålla sig till sådana, moraliskt betingande, grundläggande utgångspunkter.
Vilka krav är rimliga att ställa på borgenären för att han skall kunna få gäldenären att fullgöra sin skyldighet att reglera skulden? Mycket strikt skulle man kunna påstå att borgenären inte skall vara tvungen att göra någonting – över huvud taget – det är ju ändå gäldenären som innehar skyldigheten och som därmed även borde ha aktivitetsplikten.
Praktiskt lär dock få vilja gå så långt, utan det torde vara rimligt att borgenären åläggs någon form av aktivitetsplikt för att kunna få bevara sin fordran, särskilt om tiden lider. Frågan är dock vad som är rimliga krav – på borgenären, det vill säga den som trots allt är berättigade i rättsförhållandet?
En viktig faktor i sammanhanget är varför vi överhuvudtaget har preskriptionsregler, vilket var den fråga jag avslutade min text med. Det vill säga vad är syftet med lagen?
Är det av praktikalitetsskäl, att domstolarna inte skall ha allt för gamla – och svårstyrkta – omständigheter att arbeta med, eller är det för att gäldenärer skall kunna slippa undan från sin skyldighet utan ansträngning? Svaret är enligt min mening uppenbart, samt att detta skall tilläggas betydelse vid rättstillämpningen.
Det finns lagstiftning som direkt syftar till att ge gäldenären en rätt att bli fri från sin skyldighet, om det finns anledning till det, till exempel skuldsaneringslagen. Preskriptionslagen hör inte dit, eller åtminstone borde den inte höra dit.
Om nu en okänd tjänsteman på Justitiedepartementet fann det lämpligt att skriva att kraven på borgenären skall ställas mycket högt och domstolarna följer detta till punkt och pricka, vad händer då med domstolarnas och lagarnas legitimitet om gemene man anser att kraven på borgenären är orimliga med hänsyn till att den grundläggande utgångspunkten: att gäldenären är skyldig att gör rätt för sig?
Min erfarenhet är att bland lekmän är förståelsen för preskriptionsregler över huvud taget ganska ringa.
Parentetiskt kan tilläggas att förarbetena, trots allt, är, eller borde vara, en sammanställning av vad lagstiftaren åsyftar med lagen. Varför lagen bör finnas och vad man vill uppnå. Däremot, att lagstifta via förarbeten är inte acceptabelt. Om ett stadgande befinnes nödvändigt, så in med det i lagen så att det för lagtexts helgd.
Juridiken har ett ursprung i religion, moral och filosofi. Kan vi verkligen koppla bort allt detta, när vi idag skall tillämpa gällande rätt? Kopplar vi bort det, vad innebär det för lagarnas och domstolarnas legitimitet – alldeles oavsett vad som råkar stå i något förarbete.
Därefter, med hänsyn till de omdiskuterade rättsfallen: Om nu gäldenären innehar en skyldighet att gör sig skuldfri, innebär det att han har en aktivitetsplikt. Är det verkligen då så orimligt att begära att han läser sin post, även om det inte är uttryckligen inskrivet i lagen att han skall läsa sin post? Att underlåta att ta del av sin post, när man har en aktivitetsplikt, innebär att man tar en risk. Det är således inte frågan om att smyga in något, utan frågan om vad som borde vara en självklarhet.
Maria Malmer Stenergard beklagar sig över att nu är det möjligt att driva in miljonbelopp, vilka tidigare inte hade varit möjliga att driva in, på grund av de då högt ställda kraven på borgenären. Vad är problemet i det? Att den som är berättigad får vad honom tillkommer och att den skyldige tvingas fullfölja sin skyldighet när han inte gör det frivilligt?
Den grundläggande utgångspunkten är ju ändå att borgenären skall få sina pengar och att gäldenären skall betala sina skulder. Visst, det kan finnas andra skäl, till exempel dem som återfinns i skuldsaneringslagen varför betalning inte skall behöva ske, men det är en helt annan historia än en fråga om preskription har inträtt eller ej.
Och, ja – jag vidhåller att Stenergards diskussion rör sig åt det juridiskt-tekniska hållet. Förarbeten kontra praxis, möjliga tillämpningsproblem – och så vidare. Inget ord om övergripande förutsättningar, syfte, sammanhang, rätt och rimligt – särskilt inte så som gemene man tolkar detta senare. ”En god och beskedlig domare är bättre än god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten” (domarreglerna nr 8, se även t ex 9, 10, 12 och 13, som alla är variationer på samma grundläggande tema).
Slutligen, legalitetsprincipen är i första hand en straffrättslig princip, som i Sverige framgår av BrB 1:1. I andra hand är det en förvaltningsrättslig princip som framgår av RF 1:1 3 st. Att se den åberopad i ett civilrättsligt sammanhang, till men för den som i grund och botten borde vara berättigad till lagens skydd, upplever jag som en nyhet.
Läs också:
”HD:s nya praxis går stick i stäv mot vad som har uttalats i förarbetena”
