KRÖNIKA – av Gunnar Brolin, advokat och doktorand vid Uppsala universitet
Kopplingen juridik och moral – någonting som i Sverige huvudsakligen varit utdömt sedan Hägerströms, Olivecronas och Lundstedts dagar. Vi talar om första halvan på 1900-talet.
Det skall man ge Hägerström; att 1800-talets olika naturrättsliga skolor till stora delar hade spårat ur när rättsfilosoferna objektivt försökte fastställa den äkta naturrättsliga rätten för att sedan söka återspegla den i den normala vardagliga rätten. Detta oavsett om man gjorde gällande att det gick tillbaka på någon gudomlig rättsordning, på historiska erfarenheter eller någon outgrundlig folksjäl.
Men det faktum att etik, moral och rättfärdighet inte objektivt kan fastställas, rättfärdigar (sic!) inte att vi därmed helt skall bortse från frågeställningar om ”vad som känns rätt”. Jag vågar påstå att allmänheten – ej skolad i den skandinaviska realismens läror – definitivt inte gör det.
En av de viktigaste frågorna för allmänheten är att slutresultatet från en rättegång känns rätt och riktig – det vill säga upplevs som rättfärdig. Huruvida en paragraf tolkas bokstavligt eller teleologiskt är ointressant. Innebörden av skillnaden mellan ”synnerliga skäl” eller ”särskilda skäl” är ointressant. Upplever man att man inte får säga sitt, är det betydligt mer störande än att tingsrätten gör en tolkning som inte till fullo överensstämmer med vad lagstiftaren kan anses ha givit uttryck för i en SOU eller Ds.
Som rättshistoriker vill jag dessutom dra upp ett annat spår. Vad är ursprunget till juridiken?
I allt väsentligt synes ursprunget vara moraliska och etiska regler i olika religioner, vilka kan antas ha till syfte att skapa ett samhälle där människor kan leva tillsammans (det vill säga utan ständiga konflikter). På sitt sätt tankegångar, som i sin förlängning leder till upplysningsfilosofernas funderingar kring samhällskontrakt. Regler som man kom överens om, då de upplevdes som rimliga och rättvisa, för att människor skall kunna, hyfsat harmoniskt, leva tillsammans i ett samhälle.
Antag vad som anförts ovan, kan vi då, i den skandinaviska realismens fotspår, ha som utgångspunkt att vi i lagstiftning och rättstillämpning, bortser från moral och etik – rättfärdighet – av det skälet att det är förhållande som inte är objekt fastställbara? Det vill säga – inte går att fastställa på samma sätt som det skall gå att fastställa om en tilltalad har varit på en bestämd plats eller en part har gjort ett visst uttalande.
Varvid jag då äntligen kommer fram till det som fick mig att börja trycka på tangenterna denna gången… I Dagens Juridik den 12 mars 2015 pläderar Maria Malmer Stenergard mot HD:s tolkning avseende tillämpningen av vissa stadganden i Preskriptionslagen (för ett något mer utvecklat resonemang från Stenergard se Advokaten nr 2/2015).
En fråga som skulle kunna diskuteras är så kallad juridisk aktivism, i det här fallet hur långt får respektive är det lämpligt att HD går när den tolkar olika lagstadganden.
Hur långt kan/får domstolen fjärma sig från lagstiftarens uttalade (eller antagna) intentioner? Jag tänker inte fördjupa mig i den diskussionen, åtminstone inte just nu och här, även om jag vill peka på att det kan ha att göra med frågan om rättfärdighet i rättsskipningen: vad skall de rättsliga aktörerna – framför allt domarna – göra när de regler som lagstiftaren tillhandahåller ger ett resultat som uppfattas som otillfredsställande?
Vad jag vill göra är att lägga vissa andra aspekter på diskussionen kring preskription. Vad HD fastlade var att om borgenären kan visa att han har skrivit flera kravbrev och avsänt dem till den adress som gäldenären har uppgivit som normal bostadsort , det vill säga hans folkbokföringsadress, kan man anta att gäldenären har läst åtminstone något av dessa kravbrev. Det vill säga att han är underrättad – varvid Stenergard pekar på att här uppstår ett tolkningsproblem.
Vad är ”flera” kravbrev (två stycken, tre stycken, fyra stycke – och så vidare) och vad skall vi göra när hovrätterna har olika åsikt om vad som är ”flera”. På sitt sätt berättigade frågor, men faktiskt ganska juridiskt tekniska som kan uppfattas som ganska närsynta – det där med att inte se skogen för alla träden.
Vad är då syftet med Preskriptionslagen? Att begränsa mängden ärenden i domstolarna avseende ålderstigna frågor där bevisläget har blivit svårhanterligt (på grund av ålder) eller att ge gäldenärer en chans att bli av med sina skulder utan att behöva betala?
Redan detta är i sig en ganska tillspetsad formulering, men jag kan göra det än värre.
Vem är skurken, ur ett moraliskt perspektiv: den som har skuldsatt sig och inte medverkar till att betala tillbaka skulden eller den som lånar ut pengar och under en längre tid men inte gör någonting för att driva in sin fordran?
För att direkt mota Olle i grind: Det finns många fall där gäldenären har försökt göra sitt bästa och är på intet sätt klandervärd. Det finns dessutom åtskilliga fall där långivaren definitivt inte har uppträtt på ett städat sätt – även om han inte har anlitat ett motorcykelburet gäng. I sådana situationer skall det finnas lösningar som är tillfredsställande och svensk lagstiftning innehåller sådant, t ex Skuldsaneringslagen, för att ta det mest uppenbara exemplet.
Frågan är emellertid om Preskriptionslagen är avsedd för och skall användas till någon form av automatisk skuldsanering på grund av fordringens ålder. Såsom är anmärkt här ovan torde den främst vara avsedd för att begränsa mål som är svårhanterbara på grund av åldersskäl. I grund och botten torde det vara en fråga om praktikalitet ställd mot långivarens rätt att få tillbaka sina pengar.
Trots allt, generellt sett, torde det eftersträvansvärda resultatet vara att skulder betalas – varvid det dock i enskilda fall kan finnas undantagsskäl.
Eftersom det således torde vara frågan om praktikalitet mot fullgörande av gjorda åtaganden, torde den i allmänhet mest rättfärdiga inställningen vara att agera till förmån för fullgörande av gjorda åtaganden – inte agera för de resultat som tillämpningsmässigt är enklast. Av detta följer att vissa krav visserligen bör ställas på parterna för att undvika praktikalitetens effekt, men det bör vara rimliga krav, särskilt i hänseende till det i allmänhet eftersträvansvärda resultatet.
Borgenären har störst intresse av att hålla information om vad som förevarit mellan honom och gäldenären. Dessutom har han oftast störst anledning att agera. Det finns således praktiska skäl att ställa krav på borgenären att agera för att förhindra praktikaliteten – det vill säga preskriptionen. Men dessa krav bör vara rimliga.
Om borgenären har vidtagit åtgärder bör detta belönas, med hänsyn till att den generella förutsättningen är att skulden skall betalas.
Därmed kan man överväga vilka krav som gäldenären har att förhålla sig till. Är det rättfärdigt att i en lag som Preskriptionslagen, med hänsyn till dess syften, alltid ställa alla krav på borgenären och inga krav på gäldenären, när den grundläggande skyldigheten att agera (=betala) faktiskt normalt åligger gäldenären?
I sak, med hänsyn till vad som anförs i den av Stenergard ifrågasatta domen: om nu gäldenären har sagt ”här bor jag”, genom att ange en adress där han är folkbokförd, så bör det vara rimligt att ställa upp en presumtion att gäldenären tar del av den post som skickas till den, av honom, angivna adressen. Sedan förekommer naturligtvis någon gång då och då att posten inte kommer fram, av en eller annan anledning, varför man får ta lite höjd.
Högsta domstolens dom skulle kunna tolkas med en juridiskt, teknisk utgångspunkt, som Stenergard tycks göra. Ur det perspektivet har domstolen ändrat på förutsätt-ningarna, vilket medfört att saker och ting har blivit mer komplicerade när man skall avgöra om förutsättningarna är uppfyllda.
Låt oss ändra tillbaka (och slå en aktivistisk domstol på fingrarna). Man kan även se domen med utgångspunkt från syften, förutsättningar och rimliga resultat: vilka krav är rimliga att ställa på borgenären respektive gäldenären?
Med hänsyn till vad lagstiftningen bör uppnå, är kanske Högsta Domstolens dom, som något sänker kraven på borgenären och därmed något höjer kraven på gäldenären, kanske inte så upprörande – även om det medför ökade krav på skälighetsbedömningar och minskad möjlighet till mekanik i rättsskipningen.
All lagstiftning och rättsskipning skall ske i ett större sammanhang. Det finns åtskilliga syften, förutsättningar, omständigheter och frågor om rimlighet som spelar in, vilket leder till ibland ganska svåra skälighetsbedömningar. Men om vi vill förenkla måste det ske med hänsyn till dessa syften, förutsättningar etc.
Är det verkligen rimligt att gäldenären får ett jubelår vart tredje eller tionde år, bara för att kraven ställs så högt på borgenären. Krav som inte har sitt ursprung i de underliggande förhållandena utan beror på frågor om praktikalitet och effektivitet?
