REPLIK/DEBATT – av Thomas Ahlstrand, vice chefsåklagare, Internationella åklagarkammaren i Göteborg
När man skriver en debattartikel eller en krönika i en viktig eller kontroversiell fråga får man självklart finna sig i att bli motsagd, även på ett kanske lite fånigt sätt, och ibland att bli tillskriven uppfattningar och värderingar man inte har.
I den delen har jag väl inte så mycket att tillföra det svar på min krönika i Dagens Juridik om utvecklingen av jävsproblematik i brottmål (Dagens Juridik 2016-05-31) som publicerades på DJ (Dagens Juridik 2016-06-14) och som är skriven av Torgny Jönsson. Men jag vill ändå rätta ett missförstånd.
Jönsson menar att jag motsätter mig en utveckling som har sin grund i Europadomstolens för mänskliga rättigheters (ECHR) praxis i vad gäller jäv och rätten till rättvis rättegång. Men så är det inte alls. Min uppfattning är precis den motsatta.
Den svenska utvecklingen är en onödig särutveckling som inte har stöd i europeisk praxis. Jönsson hänvisar till målet Belilos mot Schweiz från 1988. ”I en schweizisk polisnämnd med dömande funktioner ingick en polisman som efter sin tjänstgöring i nämnden skulle återgå till sin ordinarie polistjänst” skriver Jönsson.
Men i verkligheten var det mycket mer en så. Mme Belilos hade deltagit i en demonstration som hållits utan polisens tillstånd. För det dömdes hon att betala böter av en kommunal polisnämnd i kantonen Vaud (alltså Genève). Därefter överklagade hon beslutet till en regional kassationsdomstol.
Polisnämnden bestod av en ensam högre polistjänsteman, med juristutbildning, som fullgjorde uppdraget som polisdomare inom ramen för sin tjänst som polischef, och som ett led i sin karriär i kantonens polisorganisation. Kassationsdomstolen kunde inte pröva ärendet i sak. Sammantaget ansågs kvinnan berövad rätten till rättvis rättegång.
Skillnaden mellan å ena sidan en adjungerad ledamot i hovrätten, tjänstledig från ordinarie arbete, nu anställd av domstolen, och som inte deltar i att avgöra mål från sin ordinarie åklagarkammare, och å andra sidan en kommunalt anställd ensamdomare och polistjänsteman som fullgör uppdraget och dömer ärenden som kommer från den egna organisationen som ett led i sin tjänstgöring hos samma organisation, och vars beslut inte kan överklagas, är uppenbar.
En mer adekvat jämförelse hade väl varit om polisens utfärdade ordningsböter inte hade kunnat omprövas. Men så är det ju inte – och det är ju bara som det ska vara.
