KRÖNIKA – av Sven Cavallin, fd rådman i bl a Blekinge tingsrätt
”Små, små ord av kärlek sagda hvarje dag, sprida öfver hemmet solsken och behag”. Så står det på mången bonad i svenska hem. Det låter ju socialt och beskedligen hugnesamt. Texten petades väl dit genom idog sömnad av en och annan bondmora eller tösabit.
Inte ens ett mera kvalificerat sömmersketips kunde förmodligen dåförtiden ens antyda vad som var att vänta i form av kommunikation människor emellan något hundratal år senare. De ord som numera utväxlas på ett flertal så kallade sociala medier präglas knappast av något kärleksbudskap utan tycks till stor del bestå av ett otal hatfyllda angrepp.
Mer eller mindre anonyma vassa missiler avlossas via nätet och avsändaren har uppenbarligen föga aning om effekterna av denna sin verbala kanonad.
För sisådär sextio år sen – och dessförinnan – kunde man förstulet drista sig till att säga sådant som: ”polis, polis, potatisgris.” För sådant tal kunde man bli bannad av föräldrar, lärare eller andra auktoriteter i sin omgivning. Man ville väl obstruera och protestera genom att säga sådana förbjudna ord. I alla tider har ju barn och ungdomar protesterat – det är något helt naturligt.
Samtidigt har ju den äldre generationen också sen urminnes tider – stönat: O tempora – o mores! Men, mer latin – tempora mutantur, nos et in illis mutamur (tiderna förändras och vi med dem).
Nuförtiden duger ju beskedliga barnramsor inte utan för att ge mer tyngd åt den ungdomliga protesten krävs betydligt tuffare tag. Skolskjutningar, bilbränder och slikt. The devil finds work for idle hands… Sådana beteenden sprider sig liksom en löpeld och vi i den äldre generationen ropar förskräckt på fler potatisgrisar till skydd för oss själva och det vi skrapat ihopa under våra usla liv.
Politikerna hörsammar dessa bönerop och söker överglänsa varandra – fler millioner och fler poliser. Och, inte minst ,mer lagstiftning!
Visserligen heter det ju att land skall med lag byggas men en rimlig förutsättning för att landet ifråga ska blomstra och utvecklas positivt är ju att den stiftade lagen faktiskt blir tillämpad och det på ett vettigt och klokt sätt.
Det som faktiskt skett på senare tid vad gäller upprätthållande av allmän ordning i detta land är att man fattat beslut om en successivt ökad centralisering av de polisiära resurserna. Man får lugnande besked om att det ska tas krafttag mot bland annat denna närmast epidemiska brottslighet – så till exempel i en artikel i Dagens Juridik 2016-09-20, där en Klas Friberg, polischef för region Väst, försäkrar att den nya polisreformen är den rätta vägen att gå framåt på och att poliserna nu kan arbeta ”närmare medborgarna” samt utreda de brott som må ha begåtts.
Fan tro’t, sa Rellingen. Sådana floskler må ju vara till gagn för den egna karriären men de har i mitt tycke tämmeligen så dålig bärkraft. Min enkla kolartro är att många brott skulle kunna stävjas genom en ökad social kontroll – det vill säga att observanta och kloka närpoliser helt enkelt har koll på vad som händer i just deras områden. Detta ernås knappast genom ökad centralisering av polisresurserna.
En god rättsskipning gagnas nog mera sällan av stordrift. Vad kan det bero på – det att ganska så många poliser numera väljer att lämna sitt en gång valda yrke? Jag tror inte att lönevillkoren är hela förklaringen – ungefär vilka löner det kunde handla om visste ju envar polisaspirant ganska så väl redan vid yrkesvalet.
För många handlar det förmodligen istället om en frustration över att de efterhand blir varse att de hindras från att utföra meningsfullt polisarbete. ”Minst 60 procent av brottsutredningarna ska läggas ner enligt order uppifrån” talas det om och jag tror dessvärre inte att detta rykte, som jag hört från flera ”vanligtvis välunderrättade” källor, är helt osant!
Man får ett intryck av att beslutande organ larvar på i ”trascapatrullotakt” mot en nära nog förväntad undergång. Frågan är om den ovanbemälde polischefen ens själv tror på det han säger – och skriver!
Det är kanske som i det gamla ordstävet: ”Jag tror, jag tror, jag tror” – sa käringen som gick på svag is. ”Var det inte det jag trodde”, sa hon när den brast…
