DEBATT – av Kristofer Stahre, advokat
Förra året dog åtta personer i svenska häkten, och sex av dem genom självmord. Hittills i år är dödstalet sex. En av dem var en pojke i övre tonåren som media har kallat för Victor. När ”Victor” i januari hittades död i sin häktescell hade han suttit häktad i drygt tre och en halv månad, vilket är längre än den lagstadgade tidsgräns som gäller för barn. Han hade då omhäktats tre gånger trots larm från sin advokat om psykisk ohälsa. De sista månaderna i livet var ”Victor” också helt isolerad från omvärlden genom domstolsbeslut om stränga restriktioner. Det sista dygnet var han ensam i cellen i fjorton timmar. ”Victor” misstänktes för att ha planerat en stöld.
Denna text handlar däremot inte om Kriminalvårdens uppenbart bristande resurser, utan om domstolarna och om varför den tidsgräns för häktning av barn som riksdagen infört i praktiken inte används. Alltså den tidsgräns som infördes för fem år sedan efter svidande kritik från FN:s barnrättskommitté.
Lagen är inte så komplicerad. Den som är under 18 år får bara häktas om det finns synnerliga skäl, och häktningstiden får sedan inte pågå i mer än tre månader innan åtal väcks. Om tremånadersgränsen måste överskridas i något fall krävs det synnerliga skäl även för det.
Alla jurister vet att ”synnerliga skäl” är lagstiftarens sätt att säga ”i princip aldrig”, och så hanteras orden också inom många områden. Men när det kommer till att frihetsberöva barn under långa tider utan rättegång så har kraven på synnerliga skäl i praktiken blivit papperstigrar.
I våras ville regeringen förlänga tremånadersgränsen till fem månader, men förslaget drogs tillbaka efter kritik från Lagrådet. Innan förslaget återkallades hann dock Åklagarmyndigheten konstatera att tillämpningen av tremånadersgränsen ”skiljer sig avsevärt mellan domstolarna”. Lagrådet noterade också att det i beredningsunderlaget inte fanns ett enda exempel på ett överklagat beslut där en domstol kommit fram till att synnerliga skäl saknades, och efterlyste därför ett vägledande avgörande i närtid.
Jag tog Lagrådet på orden, och i ett mål där jag företräder ett häktat barn överklagade jag nyligen ett beslut om att överskrida tremånadersgränsen. Omständigheterna i målet är sekretessbelagda och ska inte redovisas här. Men en sak kan sägas: åklagaren har under hela häktningstiden medgett att det inte finns någon gärningsteori. Barnet som jag företräder har alltså efter tre månader i total isolering från familj och skolkamrater fortfarande inte fått veta vad han misstänks ha gjort. Med andra ord är min unga klient inte misstänkt för ett brott, utan för att på något ännu okänt sätt ha haft med ett brott att göra. Trots detta har tingsrätten inte bara fattat ett tidigt häktningsbeslut, utan ansett att det efter tre månader utan en gärningsteori finns synnerliga skäl att låta inlåsningen fortsätta en fjärde månad. I hovrätten avslogs mitt överklagande utan motivering. Högsta domstolen tog inte upp målet.
Här finns det skäl att stanna upp ett ögonblick. Som bekant kräver rättegångsbalken att den som häktas är på sannolika skäl misstänkt för ”ett brott”, och det beviskravet måste rimligen prövas mot ett påstående om vad han eller hon har gjort. Finns det inget sådant påstående kan misstanken svårligen ens leva upp till sannolika skäl. Men av betydelse i det här sammanhanget kan det i varje fall inte finnas synnerliga skäl att överskrida tidsgränsen för häktning av barn när det efter tre månader av förundersökning inte ens finns ett påstående om vad barnet kan ha gjort.
Vem bär då ansvaret för att lagen efterlevs? Svaret på den frågan är ganska enkelt. I det faktum att bara en domstol får häkta ligger att just domstolarna bär det yttersta ansvaret för att barn inte hålls inlåsta längre än vad som är oundgängligen nödvändigt. Min erfarenhet är dessvärre att detta inte tas på allvar.
Som exempel vill jag nämna att åklagare sedan några år tillbaka ska ge in en tidsplan varje gång fortsatt häktning begärs. Påbudet kom till för att domstolarna, som inte utreder brott men ändå beslutar om de mest ingripande tvångsmedlen, skulle ges ett bättre underlag för att pröva nyttan och rimligheten av längre häktningstider. Men i verkligheten händer det nästan aldrig att domstolen motsätter sig åklagarnas tidsplaner, trots att de allt som oftast är lika vaga som dynamiska. Om åklagaren förklarar att ett straffvärde är högt eller ett brott svårutrett kan han eller hon förvänta sig att domstolen kommer bifalla fortsatt häktning utan vare sig ifrågasättande eller motivering.
I praktiken är det alltså åklagaren som avgör hur länge ett barn ska vara häktat. Domstolen skriver bara under.
En åklagare ansåg attförsvarare som tycker att barn häktas felaktigt borde överklaga besluteni stället för att rikta anklagelser mot åklagare och domstol – detta i en replik i Dagens Juridik tidigare i år. Åklagarens inställning är rimlig. Men den förutsätter att domstolarna faktiskt tar sig tid att samvetsgrant pröva alla dessa överklaganden. Idag sker inte detta. Hovrätterna fastställer i stället beslut om att överskrida tremånadersgränsen i så hög utsträckning att Lagrådet inte kunde hitta ett enda undantag, samtidigt som Högsta domstolen avstår från att ge den vägledning Lagrådet bett om. Kvar finns en tremånadersregel som åklagaren blott läser upp, tingsrätten skriver under på och ingen överinstans tar ställning till.
Under tiden är häktena överfulla, intagna dör och överbeläggningen ökar varje år. Samtidigt har straffbarhetsåldern sänkts till 14 år, och Kriminalvårdens egen expert på återfallsprevention gått ut med att häktning av så unga ”faktiskt kan väcka suicidtankar”. Detta understryker vikten av att varje beslut om fortsatt häktning av ett barn – särskilt när häktningen överskrider tremånadersgränsen – föregås av en noggrann prövning och förses med en tydlig motivering.
Vilken förändring borde ske?
Tingsrätterna behöver ta kommandot. Den domare som låter ett barn sitta häktad längre än tre månader ska både motivera sitt beslut och kräva att åklagaren uppger vad barnet misstänks för och när åtal med största sannolikhet kan väckas.
Hovrätterna, som nästan undantagslöst fastställer häktningar utan att motivera sina beslut, bör också åläggas att redovisa sina överväganden (det vill säga ange beslutsskäl). Att så inte sker är just nu ett stort rättssäkerhetsproblem.
Slutligen bör Högsta domstolen ta upp nästa renodlade mål som rör tremånadersgränsen och vägleda underrätterna i frågan vad synnerliga skäl verkligen ska betyda för ett barn.
Oftast är inte juridik på liv och död – men ibland är den just det, och häktning av barn är tyvärr ett sådant exempel. Låt denna text vara en påminnelse om vad vi har att göra med. Riktiga människoliv. Frihetsberövanden utan rättegång. Lagens mest ingripande tvångsmedel.
