Varje dag kan man i amerikansk och engelsk fackpress läsa om hur de stora anglosaxiska advokatbyråerna säger upp biträdande jurister under åberopande av arbetsbrist (se t.ex. www.legalweek.com). Därhän har vi ännu inte kommit i Sverige. Och jag tror också att de stora svenska byråerna kommer att dra sig i det längsta innan man tar till så drastiska åtgärder.
Samtidigt finns åtminstone i viss utsträckning samma problem här som i USA och England. De stora svenska byråerna har på senare år anställt massvis med unga biträdande jurister, inte sällan direkt från juristutbildningen. Det stora flertalet av dessa har från dag ett satts in i transaktionsverksamheten, till stor del med att utföra due diligence. När transaktionsmarknaden i höstas tvärdog över en natt försvann dessa arbetsuppgifter. Den fråga som alla de lite större byråerna – de med en hög grad av specialisering – nu brottas med är: Vad sysselsätta alla juniorer med? (Samma problem finns inte bland de lite äldre medarbetarna. De flesta har snabbt kunna ställa om till olika slags krishantering; de har helt enkelt plockat fram någon annan hatt, som legat på hyllan och samlat damm under de transaktionsintensiva åren på tjugohundratalet.)
Även om vissa kan flyttas till andra verksamhetsgrupper, som har en högre sysselsättningsgrad, så räcker detta inte på långa vägar för att svälja den stora mängden unga M&A-jurister. Så då blir frågan: Vad göra, om man nu inte vill ta till uppsägningar?
En sak är säker: Att låta de unga medarbetarna bara sitta och rulla tummarna är inget alternativ. Visst vill alla i första hand ha sin försörjning tryggad. Men det slags personer vi talar om här – eliten från juristutbildningen – nöjer sig inte med pengar på kontot. De kommer också att kräva att de ges något meningsfullt och givande att göra under den tid som inte kan fyllas med klientarbete. Den byrå som inte kan erbjuda det kan nog lika gärna gå uppsägningsvägen.
Allt detta är förstås i grunden ett problem – för byråerna och för de unga juristerna. Men samtidigt finns för dem som är lite uthålliga här en rejäl möjlighet samtidigt.
Ett problem med de senaste årens tilltagande specialisering i förening med extremt hög arbetsbelastning har nämligen varit de unga juristerna fått en – enligt min mening – alltför smal kompetensprofil: De flesta har som sagt omedelbart kastats in i DD-arbete eller annan verksamhet av mer eller mindre hanteringsmässig karaktär, samtidigt som de haft så mycket att göra med detta att de inte hunnit vidareutbilda sig i tillräcklig omfattning inom andra juridiska områden. De unga juristerna har helt enkelt inte fått den allsidiga skolning i advokatrollen som var en självklarhet för oss som började för 15-20 år sedan (jfr min krönika 2008-08-19 Faran med specialisering).
Den möjlighet som nu öppnar sig är just att låta de unga juristerna bredda sin kompetens. Det finns flera sätt att göra det på.
Ett sätt, som är både bra och billigt, är att ordna internutbildning med en utpräglat praktisk inriktning och med firmans egna medarbetare som lärare. Även om de lite äldre och erfarnare advokaterna som sagt fortsatt kan hålla sig väl sysselsatta genom hattbyte så är arbetsbelastningen i typfallet inte lika hård som den varit på senare år. Med andra ord har dessa medarbetare – om de bara vill – möjlighet att sätta av tid till att skola sina yngre kollegor.
Den här typen av erfarenhetsbaserade internutbildningar kan – rätt skötta – bli synnerligen givande. Jag minns exempelvis att vi på min gamla byrå i början av tjugohundratalet bad en av de skickligaste seniora biträdande juristerna, som arbetade mycket med bolagsrättsliga frågor, att hålla en internkurs i vad jag tror vi kallade praktisk emissionsjuridik. Det han gjorde var att under ett antal undervisningspass på ett mycket konkret sätt gå igenom den dokumentation som används vid olika sorters emissioner. Motsvarande praktiskt inriktade, erfarenhetsbaserade övningar går förstås att skapa över hela det affärsjuridiska fältet. Sådana hands on-genomgångar är – enligt min mening – väsentligt värdefullare i byråvardagen än aldrig så skarpsinniga akademiskt präglade seminarier om teoretiska bolagsjuridiska eller andra frågor.
En annan sak byråerna kan göra är att försöka få yngre medarbetare utplacerade för en praktikperiod hos något klientföretag (vad som i branschen brukar kallas secondment). Detta är något som inte är till nytta bara för byrån (och den unge juristen) utan i regel även för klientföretaget, som under en period, säg tre-sex månader, får tillgång till en ambitiös och begåvad medarbetare som kan vara med och avlasta den ordinarie juristpersonalen. Sådana här secondments är ofta mycket givande för den som får tillfälle att komma ut på företagen. De får större förståelse för de affärsmässiga överväganden som ligger bakom företagens agerande – det är ju inte alltid den mest sofistikerade juridiska lösningen som behöver tillgripas för att hantera ett praktiskt problem – och de får dessutom en värdefull kunskap om förhållandena i den bransch där klientföretaget verkar. Min erfarenhet är att den som på detta sätt betraktat juridiken från klientens horisont under en period blir en väsentligt bättre advokat när han eller hon väl är tillbaka på byrån.
Så: Visst är krisen ett problem men i någon mån är den också en möjlighet som – rätt tillvaratagen – kan rusta byråerna och deras unga medarbetare för framtiden.
