När ett barn mördas av barn berör det oss särskilt illa. En ung flicka berövas obegripligt livet, när livet just har börjat. Hur kan barn, en späd pojke och en dito flicka, vilka precis nått straffmyndig ålder, drivas till något så extremt som ett mord?
Brottsbalkens allra grövsta brott passar inte in på barn som förövare med barn som offer med brottets oåterkalleliga och ödesdigra effekt inte bara för de direkt drabbade barnen utan också för alla deras anhöriga.
Ett livslångt lidande väntar för många. Sturebymordet är ett i en lång rad moderna mordfall som rönt uppmärksamhet för sin grymhet. I bred bemärkelse är vi alla brottsoffer just därför att vi tar så illa vid oss.
De två åtalade barnen har i någon mån skyddats genom att huvudförhandlingen väsentligen har ägt rum bakom stängda dörrar. Samtidigt har den obehagliga SMS-trafik som utgör del av bevisningen spritts för vinden långt utanför rättssalen.
Även om detta rört upp känslor ligger det långt under den effekt som olyckligtvis uppkom sedan obduktionsbilder på de döda barnen i Arbogamålet tidigare lades ut på nätet. Regeringens förståndige och allmänt omdömesgille utredare Sigurd Heuman har nyligen genom den utredning som efter Arbogamålet fick i uppdrag att granska om allmänhetens rätt att ta del av bilder på döda eller allvarligt skadade skulle begränsas, konstaterat att redan gällande lag gör det möjligt att sekretessbelägga sådant material.
Publiceringen hade alltså inte bort ske om vederbörlig sekretess tillämpats. Bilderna hade med andra ord kunnat – och bort – stanna inom rättsväsendet. I Sturebymålet rör det sig, som nämnts, om något helt annat, och mindre känsligt än i Arbogafallet.
När den relativt långa huvudförhandlingen avslutats med parternas slutpläderingar, tog det Södertörns tingsrätt bara en kvart att bestämma sig i skuldfrågan; båda barnen sakerförklarades. Pojken befanns skyldig till mord och flickan för att ha anstiftat gärningen.
En av försvararna, advokaten Jan Karlsson, uttalade sig i en ekosändning delvis kritiskt, som jag förstod honom, till att tingsrätten så snabbt tagit ställning i skuldfrågan och inte ägnat lite mer tid åt att analysera processmaterialet och kanske inte minst viktigt åt att betänka alla de kloka synpunkter Karlsson själv fört fram i sin plädering. Något åt det hållet var det i alla fall, även om advokaten inte uttryckte sig precis så rakt. Men missnöjet framgick alldeles tydligt.
Men varför skulle tingsrätten vila på hanen inför beslutet? Det måste ha varit en enkel uppgift att komma fram till det redovisade resultatet enligt min uppfattning. Mord och anstiftan därtill, vad annars? Och tingsrätten hade ju haft åtskilliga dagar att efterhand smälta sina intryck och analysera vad som lagts fram under processen.
Och inte skulle väl Södertörns tingsrätt ta en extra kaffepaus före beslutsavkunnandet bara för att tillfredsställa advokatens känsla av att dennes plädering var något att bita i när det gällde den juridiska bedömningen? Kanske kunde tingsrätten utmärkt väl tillgodogöra sig pläderingen på en minut eller två?
Märkvärdigare än så är nämligen understundom pläderingarna inte i våra rättssalar. Jag anser att Södertörns tingsrätt gjorde rätt både i materiellt och praktiskt hänseende. Så snart överläggningen var avklarad, bekantgjordes beslutet. Punkt slut och utan krusiduller.
Sedan återstår att se vad den samtidigt beslutade rättspsykiatriska undersökningen kan innebära och hur domen slutligen kommer att se ut i alla sina beståndsdelar, t.ex. i den svåra påföljdsdelen. Men här får vi ge oss till tåls i mer än en kvart. Ty längre än så dröjer det nu. Det känner advokaten Jan Karlsson till likaväl som vi andra.
Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se
Läs också:
Sturebymålet: Detta har hänt
Kriminolog: Sluten ungdomsvård enda möjliga påföljden
Sturebymålet: Båda 16-åringarna fälls
