För utgången i brottmål är det som bekant av avgörande betydelse om bevisnivån ställt bortom rimligt tvivel har uppnåtts eller inte i förhållande till åklagarens talan.
En fällande dom är – mot bakgrund av åklagarens tunga bevisbörda – förhoppningsvis korrekt också i förhållande till vad som faktiskt har hänt. Om domen är friande blir osäkerheten härvidlag med nödvändighet större redan på den grunden att domstolen i tveksamma fall hellre ska fria än fälla.
I många känsliga avgöranden vore det önskvärt med en längre gående förmåga i domstolarna att säkert kunna avgöra vad som är sant eller falskt. Men den förmågan saknar som bekant människan även om hon upprätthåller ett ordinarie och aktningsvärt domarämbete och fullgör detta på allra bästa sätt.
Den som utsätts för synnerligen allvarliga brott som våldtäkt har många gånger behov av långtgående stödinsatser både från samhällets sida och genom någon ideellt verksam organisation. Brottsoffret förtjänar också i högsta grad att bli professionellt bemött av polis och åklagare i sin utsatta position.
Samtidigt måste under utredningen och den eventuellt följande processen flera betydelsefulla rättssäkerhetsfrågor beaktas som rör den misstänktes eller den tilltalades intressen. Den ena partens rätt får inte tillgodoses på den andras bekostnad. Objektivitetsprincipen är av grundläggande betydelse i alla brottsutredningar. Men ”in dubio pro reo”-principen leder till ett bevismässigt övertag för den som är misstänkt eller åtalad för brott.
Ofta har med fog riktats kritik mot rättsväsendet för att brottsoffrets intressen inte har blivit tillräckligt tillgodosedda, även om flera förbättringar skett genom åren i många olika avseenden.
Att våldsbrott inom en parrelation kan föranleda en målsägande, som anmält brottet, att i något senare skede vilja ta tillbaka sin anmälan, är inte ovanligt. Det kan finnas åtskilliga andra skäl till återtagandet än att den ursprungliga utsagan varit falsk. Hot eller annan påverkan kan vara orsaken liksom kärlek kan vara det.
Jag har tagit del av Svea hovrätts dom den 26 januari i mål B 9540-09 ävensom av den bakomliggande tingsrättsdomen i ett intressant våldtäktsmål.
Den tilltalade – make till målsäganden i ett äktenskap under upplösning – dömdes i tingsrätten för bl.a. våldtäkt vid två tillfällen till fängelse i tre år. Mannen nekade till våldtäkterna men erkände att han vid något tillfälle spottat hustrun i ansiktet och kallat henne hora.
Tingsrätten har i sina domskäl konstaterat att målsäganden berättat om de händelser som omfattas av åtalet på ett sammanhängande och detaljerat sätt och att hennes redogörelse varit lugn och samlad. Tingsrätten har bedömt hennes uppgifter som mycket trovärdiga. Det finns också viss stödbevisning i form berättelser från utomstående personer.
Sedan den tilltalade överklagat den fällande domen till hovrätten, har målsäganden tagit tillbaka sina uppgifter om våldtäkt och förklarat att hon ljugit både under polisförhören och vid tingsrätten.
I hovrätten har hon också förklarat att hon fått så mycket hjälp och stöd efter det att hon först berättat för polisen att hon våldtagits att hon inte därefter vågat berätta att hon ljugit. Hjälp- och stödinsatserna skulle med andra ord under lång tid ha låst fast henne i den falska utsagan. Först sedan hon fått del av tingsrättens dom, har hon insett hur fel det blivit.
I alla sammanhang där väsentligt ändrade uppgifter lämnas är det viktigt med synnerligen ingående förhör där grunderna för den nya utsagan noga berörs och så långt det går kontrolleras. Det framgår inte direkt av domen hur noggrant detta har genomförts i det aktuella fallet.
Hovrättens majoritet har, enligt min mening högst förståeligt, ställt sig tveksamma till den ändrade inställningen från målsägandens sida (förklaringen framstår som något främmande men kan inte helt lämnas utan avseende). Åtalet för våldtäkt har ogillats trots att referenten i målet (ordinarie domare) velat fastställa tingsrättens dom.
Målet är intressant inte minst därför att målsäganden har angett att de kraftfulla stödinsatserna hon fått, hindrat henne från att på ett tidigare stadium tala om hur det egentligen förhöll sig vad gäller de samlag som ostridigt förekommit mellan makarna.
Utan att veta vad som är rätt eller fel i målet, vill jag understryka att det i alla förhörssituationer självfallet måste lämnas ett utrymme för ifrågasättande av lämnade uppgifter även i fall där trenden länge – med rätta – varit att åstadkomma bästa möjliga förhörsbetingelser för ett brottsoffer som har utsatts för synnerligen integritetskränkande brott.
För egen del vill jag emellertid tillägga att jag såvitt gäller det aktuella målet är starkt benägen att ansluta mig till referentens bedömning i hovrätten.
De skäl som målsäganden angett som grund för sina ändrade uppgifter är inte tillräckligt övertygande i sammanhanget. Därtill kommer att målsäganden till att börja med biträtt åtalet även i hovrätten och bestritt ändring av tingsrättsdomen. Hennes ändrade utsaga och återkallelsen av inställningen i hovrätten har kommit väl sent för att jag mot bakgrund av övriga uppgifter i målet ska tillmäta dem den betydelse hovrättens majoritet har gjort.
Som så ofta är fallet har det funnits flera andra plausibla grunder för hennes ändrade inställning än att hon tidigare förslaget och ihållande skulle ha ljugit om att hon utsatts för våld och hot av maken i samband med sexuellt umgänge.
Och framförallt: det saknas mot bakgrund av målsägandens uppgifter i målet skäl att ändra på de allt bättre stödinsatser och det allmänt sett bättre bemötande som ett brottsoffer får som har utsatts för ett djupt integritetskränkande brott som våldtäkt. Det gäller bara att använda ett gott omdöme. Sådant omdöme finns i de allra flesta fall, såväl inom de rättsvårdande myndigheterna som inom de ideella stödorganisationerna.
Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se
Kommentera artikeln
