En kvinnlig åklagare skilde ut sig bland de ”trötta farbröderna” när Katarina Johansson Welin besökte en rättegång.
Det blev ett avgörande ögonblick för hennes framtida karriär.
– Där och då bestämde jag mig.
Katarina Johansson Welin är uppvuxen med processrätten.
Hennes pappa var försvarsadvokat och under studietiden ”hängde” hon mycket i domstolen. De flesta åklagarna hon iakttog var i många fall ”trötta farbröder” – men en dag fick hon bekanta sig med en kvinnlig åklagare som gjorde starkt intryck.
– Hon var så himla bra, jag pratade en hel del med henne och bestämde mig där och då för att bli åklagare.
”Måste vara nyfiken, driven och intresserad”
Hon insåg tidigt att åklagaryrket passade henne. Hon trivdes, och gjorde ett bra jobb. Nu har hon spenderat ett helt yrkesliv inom myndigheten, och är en av få ”riktiga” åklagare som innehaft rollen som Riksåklagare.
Karriären har utvecklats i takt med att hon vågat testa nya saker. Katarina Johansson Welin har tagit de chanser som dykt upp, och nu är hon landets högsta åklagare.
– Som åklagare måste man vara nyfiken, drivande och intresserad av människor.
Samtidigt, framhåller hon, måste man ha tålamod när man är färsk i yrket.
– Många unga åklagare har så bråttom. De vill snabbt fram och ha svårare mål, men som jag brukar säga: det är ett hantverk, man måste träna på det för att växa och bli en riktigt duktig åklagare.
Hur bråttom hade hon då själv som ung åklagare?
– På den tiden var det inte lika bråttom. Det var inte samma tryck som det är idag, men det är ingen hemlighet att även jag tillhörde de som var lite hungriga och inte blev direkt jätteledsen när man fick ett större mål.
Lyssna på hela intervjun med Katarina Johansson Welin:
