av Lars Borgnäs, före detta SVT-journalist, jur kand., författare till ”Sanningen är en sällsynt gäst” om fallet da Costa (Norstedts 2003).
Advokaten Martin Agell hävdar (DJ den 22 januari) att Stockholms kammarrätts deslegitimering av de båda läkarna Thomas Allgén och Teet Härm i da Costafallet utgör ett justitiemord. Som stöd för påståendet anför han bland annat att några av de bevis som rätten grundade sin dom på, vittnesmålen från det s.k. fotohandlarparet, inte borde ha tillmätts någon betydelse eftersom de konfrontationsförhör, där de pekade ut Thomas Allgén, utfördes på ett felaktigt sätt. Enligt Agell var förhören ”riggade” och utgjorde en ”snitslad bana” fram till de önskade utpekandena.
Liknande kritik har tidigare framförts från andra som talat för läkarnas sak, och orsaken torde vara att just dessa konfrontationsförhör spelade en central roll för kammarrättens fällande dom. Att det ansågs fastslaget att Thomas Allgén innehade en filmrulle med bilder av Catrine da Costas styckade kropp ledde enligt rätten till den enda rimliga slutsatsen att han också varit närvarande vid styckningen.
Agells kritik belyser frågan hur en formell brist vid ett konfrontationsförhör bör påverka värdet av ett utpekande, och det är därför intressant att gå in djupare i det konkreta fallet – vilket Agell inte gör.
Fotohandlarparet, som drev en fotobutik i Solna centrum, hade uppgett att en okänd man sommaren 1984 lämnade in en filmrulle och bad att få den skyndsamt framkallad. Det framkom vid framkallningen att fotografierna, som var i färg, föreställde en styckad människokropp, vilket paret upplevde som ytterst obehagligt. När det i media, tre och ett halvt år senare, framkom uppgifter om att styckningen av Catrine da Costa under pingsthelgen 1984 kunde ha fotograferats, erinrade sig paret händelsen och kontaktade polisen
Paret fick då, var för sig, medverka i konfrontationsförhör där de av polisen misstänkta läkarna Teet Härm och Thomas Allgén ingick i var sin konfrontationsgrupp bestående av åtta uppställda män. Resultatet blev att de pekade ut Thomas Allgén som kunden med bilderna – maken gjorde det med viss osäkerhet, medan hustrun uppgav sig vara helt säker. Hennes utpekande är därför det intressantaste, och jag ska fortsättningsvis begränsa mig enbart till det.
I samband med att jag grundligt satte mig in i fallet da Costa för SVT:s Uppdrag Granskning år 2001-2002 kontrollerade jag bland annat protokoll och bandinspelningar från förhören med paret. Detta redovisade jag i min bok ”Sanningen är en sällsynt gäst”. Min slutsats var – och är än idag – att det inte gjordes några fel vid konfrontationsförhören som kan ha styrt hustrun till att peka ut Allgén. Det finns alltså enligt min mening inget stöd för Agells påstående att förhöret med hustrun skulle ha varit riggat. Detta ska jag utveckla i det följande.
Vid ett konfrontationsförhör prövas om vittnet utifrån sin minnesbild från den aktuella händelsen, i detta fall besöket i butiken av kunden med de anmärkningsvärda bilderna, känner igen och kan peka ut den misstänkte bland de uppställda personerna. En viktig faktor i bedömningen av ett eventuellt utpekande är givetvis hur tydlig vittnets minnesbild från händelsen bedöms vara vid konfrontationstillfället.
I det här fallet hade hustrun enligt sitt vittnesmål haft goda yttre förutsättningar i fotobutiken att notera utseendet hos kunden med bilderna. Han kom till butiken två gånger, och vid det första tillfället – då han lämnade in filmrullen – uppgav han att bilderna hade att göra med ”ett hemligt projekt” och poängterade att det inte fick komma ut vad bilderna föreställde. Vid det andra tillfället – när han senare samma dag hämtade de framkallade korten – hade hustrun tillsammans med sin man tittat på dem i laboratoriet och visste att de var mycket ovanliga och obehagliga till sitt innehåll.
Det finns således skäl att tro att hon iakttog denna kund med större intresse än hon ägnade en ordinär kund. Mötena och samtalen med honom skedde inte heller sekundsnabbt utan under flera minuters tid och i god belysning. Allt detta kan ge förutsättningar för att hon skulle kunna ha en god minnesbild av kunden vid konfrontationsförhören med Härm och Allgén tre och ett halvt år senare.
Att det också förhöll sig på det viset framgår av hennes första konfrontationsförhör. Eftersom polisen i första hand misstänkte att det var Teet Härm som lämnat in bilderna ingick han i den uppställda gruppen. Hustrun sa då, enligt protokollet, att hon tyckte sig känna igen honom – och även två av de andra personerna i gruppen – men bara som kunder i butiken vid obestämda tillfällen. På förhörsledarens frågor om hon kunde knyta Härm till just händelsen med bilderna sa hon nej. Hon pekade alltså inte ut honom trots att hon tyckte sig känna igen honom.
Detta måste tolkas så att Härm inte stämde in på hennes minnesbild från händelsen med de otäcka bilderna. Med andra ord: hennes minnesbild av den kunden var tillräckligt tydlig för att få henne att avstå från att peka ut Härm.
Denna bedömning av hennes minnesbilds styrka får vi ta med oss när vi går över till det andra konfrontationsförhöret. Där ingick Thomas Allgén i en videofilmad grupp av åtta uppställda personer. Det finns ingen anledning att tro att hustrun där inte hade samma förmåga att jämföra deras utseenden med minnesbilden som hon haft när det gällde Härm.
Efter att ha tittat igenom filmen bad hustrun att få se två av personerna igen, nummer nio och nummer fem. En viktig omständighet här är att dessa två var anmärkningsvärt lika till utseendet, vilket för övrigt kvinnans make spontant påpekade vid sitt konfrontationsförhör.
Bandet backades först till nummer nio. Kvinnan sa då att hon tyckte det var ”något känt” med honom och tvekade en liten stund under tystnad. Därefter sa hon ”nej”, varpå förhörsledaren frågade om man skulle backa bandet ytterligare. Hustrun svarade jakande och ville se på nummer fem. När denne kom i bild sa hon, på samma sätt som vid nian, att det var något ”känt” med honom.
Förhörsledaren frågade då: ”Vad är det som gör att du drar dig till minnes det utseendet?”
Kvinnan svarade: ”Han påminner mest om han som lämnade in filmen”
Förhörsledaren bad henne då utveckla det,
Martin Agells karakterisering av detta förhör som ”riggat” och en ”snitslad bana” hänför sig sannolikt till att kvinnan här skulle ha blivit hjälpt att peka ut Allgén snarare än den andra personen, just genom att hon fick en uppföljande fråga i det ena fallet men inte i det andra.
Det är givet att detta handlar om en formell brist i konfrontationsförhöret. Ett vittne kan påverkas av förhörsledarens frågor, hon han uppfatta en uppföljande fråga som att hon ”träffat rätt”. Det är detta Agell avser med att förhöret var en ”snitslad bana”.
Men så enkelt är det inte. Statistiskt sett kan visserligen en uppföljande fråga öka risken för ett felaktigt utpekande. Men effekten i det enskilda fallet måste bedömas utifrån de specifika förutsättningarna, såsom styrkan av vittnets minnesbild, vittnets agerande och omständigheterna i stort. Att bristen statistiskt sett kan innebära en förhöjd risk för ett felaktigt utpekande har inget bevisvärde i det enskilda fallet.
För det första bortser Agell från kvinnans ”Nej” efter det att hon noga tittat på nummer nio. Hon avfärdade denne, med all sannolikhet eftersom han inte stämde in på hennes minnesbild. När hon därefter synade nummer fem fann hon, enligt hennes kommentarer i förhöret, att han stämde på punkt efter punkt – rösten, längden, hårfärgen, tunnhårigheten, ansiktsformen, glasögonen, leendet. Hon sa sig också ha blivit överraskad över att se honom igen, vilket är ett uttryck för ett igenkännande. Hon ville inte heller gå tillbaka till någon annan i gruppen, trots att det erbjöds henne, inte ens till nummer nio. Ingen annan i gruppen var intressant, sa hon. Hon var nöjd och sa sig uttryckligen känna igen nummer fem – dvs Thomas Allgen – som kunden med de otäcka bilderna.
Hon sa också att det kändes svårt för henne att göra ett utpekande.
”Det är obehagligt att sitta och säga”, sa hon och tillade: ”Men ok, det är en kvinna som är död”. Hon fortsatte: ”Jag har liksom haft en bild framför mig, men jag har inte sagt att de andra har fallit bort för det, men det var inte det tillfället och den dan.”
Det finns ingenting i konfrontationsförhöret som tyder på att hon vacklade mellan nummer fem och någon annan i gruppen. Att hävda att förhörsledarna påverkade henne genom att ställa frågor, att förhöret var ”riggat” och blev ”en snitslad bana”, är därför att spekulera väldigt grovt, baserat endast på en statistiskt förhöjd risk för att ett vittne med svag minnesbild- vilket det ju här inte var fråga om – allmänt sett kan ha lättare att bli styrd till ett utpekande.
Sammanfattningsvis är det givetvis inte bra om förhörsledaren vid ett konfrontationsförhör agerar på ett sätt som riskerar att styra ett vittne. Men frågan om ett vittne vid ett särskilt tillfälle har låtit sig styras kan inte besvaras endast på formella grunder. I det här fallet talar ingenting för att fru Schröder lät sig påverkas. Hon kände igen Thomas Allgén som kunden med bilderna av den styckade kroppen.
Det var det ansiktet hon hade väntat på, sa hon avslutningsvis till förhörsledaren.
