av Martin Agell, advokat, son till Anders Agell, (1930-2008). Anders Agell var professor i civilrätt vid Uppsala universitet mellan år 1972 och 1995.
År 1999 gav jag i julklapp till min far boken ”Döden är en man” av Per Lindeberg, som behandlar rättsprocesserna mot ”allmänläkaren” Thomas Allgén och ”obducenten” Teet Härm. Det borde jag kanske inte ha gjort. Läsningen av denna bok förändrade hans liv. Han började läsa in sig på fallet.
Anders Agell fann att en svår orätt hade begåtts mot de två läkarna och att rättsväsendets företrädare i de olika organ som handlagt läkarnas sak varit oförmögna och ovilliga att ställa saken till rätta. Han hade i hela sitt liv verkat i och för rätten och trott på rätten. Den hade varit hans liv och plötsligt visade sig denna rätt i sina svenska uppenbarelseformer göra och försvara orätt. I Anders Agells ögon var detta ett oerhört svek. Han bestämde sig för att ta upp kampen för rättvisa.
Han erbjöd sig att hjälpa läkarna genom att ansöka om resning till Regeringsrätten (idag Högsta förvaltningsdomstolen). Målet för ansökan var Kammarrättens i Stockholm dom år 1991. I den processen hade kammarrätten på talan av Socialstyrelsen fastslagit att läkarna tillsammans utfört styckningen av Catrine da Costas kropp. Som en konsekvens återkallades läkarnas legitimationer.
Anders Agell gick grundligt till väga. Han tog del av förundersökningen i brottmålet, alla bevis, all bevisvärdering, satte sig in i målets alla aspekter. Han arbetade helt ideellt. Han gav all sin tid åt kampen. Han sade ofta till mig att detta arbete var det viktigaste han någonsin gjort, viktigare än något annat han sysslat med som rättsvetenskapsman alltsedan 1960-talet.
Efter genomgång av allt material förklarade Anders Agell att läkarna hade blivit utsatta för en fruktansvärd rättsskandal, ett justitiemord utan någon som helst substans eller godtagbar bevisning. Han uttalade att när man väl hade satt sig in i målet, i alla dess detaljer och bevisvärdering var saken uppenbar, det saknades helt bevis för att läkarna mördat Catrine da Costa eller styckat hennes kropp.
Resningsansökan med bilagor kom att omfatta cirka 350 sidor och ingavs till Regeringsrätten år 2003. Anders Agell var övertygad om att kammarrättens dom 1991 skulle upphävas och läkarna återfå sina legitimationer i och med att det i ansökan var visat att varje bevisning för att läkarna styckat kroppen saknades. Regeringsrätten meddelade sitt beslut den 1 juli 2004. Jag närvarade när Anders Agell mottog beslutet stående vid faxen på Juridicum i Uppsala. Hans enda kommentar var: ”Där gick rättsstaten upp i rök”.
Beslutet innebar att Regeringsrätten avslog ansökan på formell grund. Regeringsrätten menade att det inte förelåg ny bevisning eller nya omständigheter och synnerliga skäl att ens ta upp ansökan till prövning. Det går inte att på detta begränsade utrymme redovisa hur absurt formalistiskt och rent av vilseledande domstolens beslutsskäl är, exempelvis vad avser beskrivningen av hur lagförarbetena för resning är utformade.
Anders Agell kommenterade beslutet juridiskt senare samma år i en skrift som han valde att kalla ”Anatomin av en häxprocess”. Det är en nattsvart uppgörelse med kammarrättens dom 1991, med Regeringsrättens beslut 2004 och med den svenska rättsstatens tillkortakommanden. Anders Agell skrev dock litet försonande att den kraftiga kritiken inte nödvändigtvis behövde drabba hela Regeringsrätten utan framför allt de domare som fattat det katastrofala beslutet. Skriften finns tillsammans med andra skrifter av Anders Agell tillgänglig på www.juridikbok.se.
I december 2004 hade det gått 20 år sedan Teet Härm greps av polisen på rättsläkarstationen i Solna och underrättades om mordmisstankarna. Om Regeringsrätten hade beviljat resning år 2004 hade den stigmatiserande styckningsstämpeln lyfts av läkarna efter ”blott” 20 år. Kanske hade de kunnat komma tillbaka i läkaryrket i någon form. Så skedde inte. Justitiemordet upprätthölls och har idag pågått i 40 år.
Anders Agell började senare förbereda en ny process för läkarnas räkning, en skadeståndsprocess mot staten för fel och försummelser begångna av statliga organ. Staten genom JK bestred allt ansvar och gjorde även en formell preskriptionsinvändning. Läkarna skulle minsann inte få sin sak prövad om staten fick bestämma.
Under 2008 visade det sig att Anders Agell var sjuk i cancer. Den pågående skadeståndsprocessen övertogs av advokater. Den 15 september 2008 höll han med uppbjudande av sina yttersta krafter en sammankomst i Uppsala – han kallade den ”Uppsala möte”. Syftet var att informera och väcka opinion om styckmordsfallet.
Anders Agell påbörjade en bok som skulle heta ”Om konsten att begå och upprätthålla justitiemord. En resa bland vänner”. Han syftade på att justitiemordet hade upprätthållits av några av landets högsta domare och att han var nära vän med flera av de höga jurister i staten som ansvarade för rättsskandalerna. Tyvärr hann han inte skriva boken. Några dagar före sin bortgång förklarade han för mig från sin sjukhussäng att: ”I en demokrati går det inte att dölja en rättsskandal av denna dignitet hur länge som helst”.
I Anders Agells dödsannons citerades i enlighet med hans önskan Edmund Burke: ”Det enda det onda behöver för att segra är att det goda ingenting gör.”
Den nyligen visade SVT-produktionen ”Det svenska styckmordet” har öppnat ögonen på många för denna en av de värsta rättsskandalerna i svensk historia. Varför har uppvaknandet dröjt så länge? Per Lindebergs utredningar blev kända 1999, Anders Agells resningsansökan 2003. Det kanske är så som Anders Agell uttalade vid Uppsala möte, ”I detta fall har inte juridiken lyckats övervinna psykologin. Psykologin är för stark”. Men ett sakligt och korrekt journalistiskt tilltal och uppspelningar från autentiska förhör tycks nu appellera enklare till människorna som kan ta till sig det oerhörda som har inträffat i vårt land.
Professor Mårten Schultz skrev nyligen på X om Anders Agells resningsansökan för läkarna i Regeringsrätten 2003: ”Anders Agell var en rigorös person. Agell var inte nådig i sin skrift Anatomin av en häxprocess där han skriver att läkarna utsatts för flera justitiemord och att resning borde ha beviljats. Hårda ord som justitiemord och häxprocesser brukade inte förekomma i seriösa juristsammanhang vid denna tid. Men sällan har en framstående jurist tagit personliga risker för att göra något obekvämt hamnat så rätt i historien”.
Hur allvarlig är denna rättsskandal? Under mina samtal med min far de sista åren förklarade han ibland att enligt hans mening utgör den svenska statens behandling av Teet Härm och Thomas Allgén möjligen det värsta justitiemord som någonsin har inträffat i ett utvecklat och demokratiskt land. Vad menade han med detta? Han syftade på flera förhållanden. Hela statens arsenal av polis, åklagare, domstolar, Socialstyrelsen, JK, har gjort fruktansvärda fel. Felen har begåtts och därefter upprätthållits – i decennier – trots ny klarläggande information. Rättssystemet har helt saknat förmåga till självrättelse. I vissa andra stater finns statliga organ som kan utreda kritiserade lagakraftvunna domars legitimitet. Detta saknas i Sverige. Av statens många fel ansåg han Regeringsrättens avslag år 2004 på formell grund av en genomarbetad resningsansökan utgöra det värsta misstaget.
Utöver den statliga sektorns haveri har stora delar av civilsamhället, massmedier, debattörer, kulturskribenter, samverkat i olika grad av förföljelse av läkarna. Förföljelsen byggde inledningsvis på polisläckor och polisens riggade bevis, exempelvis att barnet vid 17 månaders ålder ska ha bevittnat en styckning. Men barnet har inte hörts av polisen en enda gång. Alla uppgifter om den påstådda styckningen kom från barnets mamma (tillika blivande exfru till Thomas Allgén) som ”förhörde” barnet. Denna hörsägenbevisning var en central del av polisens utredning och var orsaken till att den påstådda, av läkarna gemensamt utförda styckningen och fotograferingen av likdelarna, överhuvudtaget förlades till rättsläkarstationen i Solna. Den expert på barn som togs in förhörde aldrig barnet, men uppträdde ändå som sakkunnig expert på barnet i domstolarna. Borde det inte istället kanske ha varit en expert på ”mammor” som togs in? Hur kunde en sakkunnig godtas angående en vittnesutsaga trots att vittnet aldrig ens hörts av polisen? Kafkaliknande förhållanden.
Tänk på de riggade konfrontationerna med fotohandlarparet, som hörde av sig till polisen 3 ½ år, efter Catrine da Costas försvinnande, direkt efter tidningarnas vädjan till allmänheten efter FOTOGRAFIER från styckningen (grundad på en polisläcka), där medverkande poliser i strid med alla principer för vittneskonfrontationer, snitslar en bana åt de famlande vittnena och där polisen slutligen upprättar en promemoria där det står att fotohandlarfrun är ”helt säker på att nr 5” d.v.s. Thomas Allgén, ”har varit inne i butiken”. Den handlingen innehåller helt falska uppgifter om hur utpekandet kommit till stånd. Läsaren bör därtill betänka att det inte finns något som visar att Catrine da Costas styckade kropp överhuvudtaget har blivit fotograferad. Några foton har aldrig visats upp. Idén att likdelarna ska ha fotograferats kom från mamman.
Anders Agell skrev 2004 sammanfattande om fotohandlarparets vittnesmål: ”Fotohandlarparets olika utpekanden kom till stånd under former som stred mot alla numera fastlagda principer för vittneskonfrontationer. Det är alldeles klart att deras utpekanden saknade bevisvärde.”, (Anatomin s. 32). På denna punkt kan dock påpekas till kammarrättens försvar att flertalet mycket graverande felaktigheter under konfrontationerna på det hela taget aldrig redovisades för domstolen.
Ett fotohandlarvittne åberopat av Socialstyrelsen ville inte vittna i kammarrätten. Detta löstes av kammarrättens domare som höll ett förberedande möte med vittnet som då övervann sin motvilja att vittna. Vad sades vid det mötet? Det är okänt. Varför hemlighöll kammarrätten detta förmöte för läkarna och deras advokater som inte kunde ställa frågor om det inträffade?
Varför grundade kammarrätten 1991 sin dom på Jovan Rajs (som var jävig och aldrig borde ha fått uppträda som sakkunnig) utlåtande att likstyckaren måste ha haft läkarkompetens fastän tre svenska professorer i rättsmedicin samt en dansk och en tysk professor alla hade tagit avstånd från denna tanke?
Läkarna har konsekvent uppgett att de aldrig träffat Catrine da Costa och heller inte sett hennes döda kropp. Mot denna bakgrund, varför ställde kammarrätten aldrig ens frågan hur läkarna ska ha kommit över Catrine da Costas kropp? Om en domstol fastslår att två gärningsmän har styckat en kropp, därtill på en rättsläkarstation, och samtliga omständigheter är tvistiga, borde inte domstolen föra en diskussion om de runt själva styckningen nödvändiga sakförhållanden som måste ha inträffat, t.ex. hur och var gärningsmännen ska ha kommit över kroppen, hur kroppen har fraktats till och från platsen för styckningen med mera? Kammarrätten brydde sig inte om den typen av frågor.
Anders Agell har i resningsansökan 2003 ingående analyserat all åberopad bevisning i kammarrättens dom år 1991 och konkluderat att den i allt väsentligt saknar bevisvärde. För varje jurist med erfarenhet av domstolsarbete är denna slutsats idag helt okontroversiell.
Även i universitetsvärlden har förföljelsen tagit fäste. I maj 1991, (samma månad som kammarrätten meddelade sin dom), skrev en doktorand i juridik vid Stockholms universitet en artikel i en politisk tidskrift angående att Teet Härm hade en försvarsadvokat: ”Bengt Nilsson, varför försvarar du en likskändare? En advokat med personlig moral tackar nej till att försvara en person, som saknar varje form av moral. Läskigare övermänniskotyper än herrar Härm och Allgén har aldrig skådats i detta land….” Sådan var den generella synen på de två läkarna. Doktoranden blev senare professor i juridik vid Stockholms universitet.
De rättsliga turerna, det sätt på vilket de olika bevisen och uppslagen successivt växte fram inom polisen, polisutredarnas tunnelseende, det blinda förlitandet på direkt jäviga uppgiftslämnare, polisens läckor till massmedia, massmedias förföljelse, demonstrationer utanför domstolen, är unika.
Flera ingredienser i fallet är bokstavligt talat fantastiska. Ett barn påstods att vid 17 månaders ålder ha bevittnat oerhörda händelser och påstods även senare ha förmedlat uppgifterna vidare till sin mamma. Barnets iakttagelser påstods inkludera: 1. att läkarna gemensamt och i barnets närvaro styckat Catrine da Costas kropp, 2. att läkarna vid samma tillfälle hade homosexuella samlag med varandra i barnets närvaro, 3. att läkarna rituellt var svärtade i ansiktet, iförda kåpor och målade Catrine da Costas kropp i olika färger, 4. att förfarandet fotograferades, 5. att läkarna åt av den döda kroppen, bland annat ögonen.
På 1670-talet brändes kvinnor – de kallades häxor – på bål i Sverige efter summariska rättsprocesser. I de processerna förekom inte sällan barn, även små barn, som anklagade och vittnade mot sina föräldrar. Det förekom påståenden om att häxorna sysslat med rituell kannibalism och haft sexuella förbindelser med onda makter. Låter detta bekant? Hur kunde en häxprocess bli verklighet i Sverige på 1980-talet och vars förödande konsekvenser lever vidare än idag?
Det går tyvärr utmärkt att hävda att flera delar av det svenska samhället har bidragit till eller tyst åsett förföljelsen av läkarna. Den statliga sektorns och privata aktörers samlade agerande har de facto förstört två oskyldiga människors liv, med utgångspunkt i en galen polisutredning. Vad betyder två oskyldiga människors förstörda liv under 40 år jämfört med höga domares och ämbetsmäns prestige? Inte mycket verkar det som i vårt land.
Så länge som kammarrättens dom 1991 står fast kan Sverige inte kalla sig en fullgod rättsstat.
Vad bör Sverige göra? Statens företrädare, även rikspolischefen och riksåklagaren, bör omgående be läkarna om ursäkt. Staten bör kompensera läkarna med mycket stora belopp, tillsätta en kommission med brett mandat att utreda det samlade justitiemordet mot läkarna, införa förbättrade rutiner och utbildning inom polisen. Reglerna för resning i allmän domstol och förvaltningsdomstol bör ses över. Frågan är vidare om inte Per Lindebergs epokgörande bok ”Döden är en man” borde vara obligatorisk läsning vid polisutbildningarna.
Vägen till en återupprättad rättsstat kommer att vara lång. Läkarna är nu gamla. De fick knappast några liv. Anatomin av en häxprocess.
