REPLIK – av Andreas Anderberg, Jur.dr, universitetslektor i straffrätt vid Göteborgs universitet
I sitt debattinlägg skriver författarna att ”domen är ett svek mot den enskilda målsäganden och mot alla som utsätts för sexuellt ofredande av någon i maktposition”. Redan här kan man invända. Det är ju just det som Högsta domstolen, HD, konstaterar: att det i n t e är fråga om ett sexuellt ofredande. HDs uppgift har ju här varit att konstatera var gränsen för straffbarhet går och i detta fall kommit fram till att det inte var fråga om en brottslig gärning.
Inte heller har det varit HDs uppgift att tillfredsställa den enskilda målsäganden eller någon annan för den delen. Domstolens huvudsakliga uppgift är att skapa vägledande avgöranden, prejudikat, som i det här fallet för att avgöra var gränsen för sexuellt ofredande går.
Utan att faktiskt ha upplevt den faktiska situationen är det svårt att med säkerhet säga hur lärarens yttrande framstod, men det är inte otänkbart att yttrandet varit en spontan reaktion och inte alls det haft en tydlig sexuell inriktning vilket HD också tycks mena (p. 11). Det är dock uppenbart att hans agerande varit klart olämpligt. Men mot det finns det annat än straffrättsliga åtgärder att vidta, vilket också framkommer i domen (p. 8).
HD uttrycker det (p. 7) som att inte varje handling med sexuell anknytning som är olämplig eller klandervärd träffas av straffansvar. I så fall skulle straffansvaret få alltför stor räckvidd och omfatta fall som bör falla utanför det kriminaliserade området. Straffansvar går därför inte att dömas ut för varje handling som inte är lämplig eller acceptabel, konstaterar HD med hänvisning även till det tidigare avgörandet ”Den oönskade beröringen II”.
Jag tycker därför, till skillnad från debattörerna, att HD levererat ett väl övervägt avgörande som tydligt fastslår en gräns för straffbara yttranden när det kommer till bestämmelsen om sexuellt ofredande.
