Ett konkursbo som begärde över 20 miljoner kronor av ett bolag som tagit emot vinstutdelningar på motsvarande belopp vann i hovrätten men förlorar nu i Högsta domstolen. Det aktuella avtalet var, framhåller HD, inte lätt att tolka och den juridiska situationen efter överlåtelsen av varumärkena var svårbedömd.
I juli 2006 ingick Fox Oil International AB (konkursbolaget), bolagets helägda dotterbolag KEFA Drytech AB (Drytech) och det tyska bolaget KEFA International Handels GmbH (det tyska bolaget) ett avtal som reglerade parternas samarbete, huvudsakligen avseende försäljning av vissa produkter och användning av vissa varumärken. I avtalet angavs att tvister rörande avtalet skulle lösas genom skiljeförfarande.
I juni 2014 överlät konkursbolaget samtliga aktier i Drytech och alla varumärken som berördes av avtalet till två olika bolag i den finska Tikkurilakoncernen.
Köpeskillingen uppgick till 20 750 000 kronor för aktierna och 500 000 kronor för varumärkena. Konkursbolaget fattade beslut om vinstutdelning till sitt moderbolag Foxhouse Holding AB av 20 miljoner kronor den 25 maj 2015 och av 650 000 kronor den 1 juni 2016.
Vid upprättandet av årsredovisningarna för aktuella räkenskapsår tillämpade konkursbolaget – förutom årsredovisningslagen (1995:1554) – Bokföringsnämndens allmänna råd (BFNAR 2012:1) om årsredovisning och koncernredovisning (K3). Vid tiden för besluten om vinstutdelning var två av svarandena i det nu aktuella målet styrelseledamöter i såväl konkursbolaget som Foxhouse Holding.
Påkallade skiljeförfarande
I november 2016 påkallade det tyska bolaget skiljeförfarande mot konkursbolaget och yrkade skadestånd. I maj 2018 meddelades skiljedom.
Enligt skiljedomen var överlåtelsen av varumärken till Tikkurilakoncernen att likställa med en oberättigad hävning av 2006 års avtal som medförde skadeståndsskyldighet för konkursbolaget gentemot det tyska bolaget med nästan 600 000 euro. Det belopp som konkursbolaget totalt skulle betala, inklusive processkostnader och kostnad för skiljenämnden, uppgick i svensk valuta till drygt 7 100 000 kronor. Kort därefter försattes konkursbolaget i konkurs.
Konkursboet väckte talan mot Foxhouse Holding och gjorde gällande att de belopp som hade delats ut vid vinstutdelningarna 2015 och 2016 skulle antingen återbäras eller återvinnas till konkursboet. Konkursboet väckte även talan mot de två nämnda styrelseledamöterna och yrkade att för det fall talan om återbäringsskyldighet bifölls skulle de solidariskt förpliktas att betala den eventuella brist som kunde uppkomma vid Foxhouse Holdings återbäring.
Yrkade att tala skulle avvisas
Ledamöterna yrkade att talan mot dem skulle avvisas på grund av att den utgjorde en fullgörelsetalan om en förpliktelse som inte hade förfallit till betalning. I ett särskilt beslut kom tingsrätten fram till att det var möjligt att föra en sådan talan med stöd av den undantagsbestämmelse i rättegångsbalken som avser fall då skyldigheten att fullgöra inträder först då annan förpliktelse, om vilken talan har väckts i målet, inte fullgörs Göteborgs tingsrätt kom fram till att någon avsättning för skadeståndet inte borde ha gjorts och att båda vinstutdelningarna även i övrigt hade varit tillåtna enligt aktiebolagslagen. Det förelåg därför varken återbäringsskyldighet för Foxhouse Holding eller bristtäckningsansvar för styrelseledamöterna. Inte heller fanns det enligt tingsrätten förutsättningar för återvinning i konkurs. Konkursboets talan ogillades.
Hovrätten ansåg att en avsättning för skadeståndet med det totalbelopp som dömdes ut i skiljedomen och konkursbolagets rättegångskostnader borde ha gjorts i balansräkningarna som låg till grund för besluten om vinstutdelning. Någon utdelning hade därför inte varit möjlig såvitt avsåg det beloppet och eftersom Foxhouse Holding varit i ond tro är bolaget återbäringsskyldigt. Vidare ansåg hovrätten att resterande vinstutdelning varit otillbörlig och ska återvinnas med stöd av konkurslagen.
Konkursboets talan mot Foxhouse Holding bifölls därför. Hovrätten fastställde tingsrättens domslut avseende styrelseledamöterna med motiveringen att konkursboet inte gjort gällande att Foxhouse Holding saknar förmåga att återbära aktuellt belopp, något som enligt hovrätten är nödvändigt för att en talan om bristtäckningsansvar ska kunna bifallas. 20 650 000 kronor jämte ränta.
Vinstutdelningsbeslutet i maj
Högsta domstolen konstaterar först att en talan om bristtäckningsansvar kan föras, med stöd av rättegångsbalken, samtidigt med en talan om återbäringsskyldighet mot en annan person trots att fordringen inte är förfallen till betalning. För bifall kan då inte krävas vare sig att det görs gällande eller att det bevisas att den som är återbäringsskyldig saknar förmåga att återbära aktuellt belopp. Den frågan får i stället utredas på verkställighetsstadiet.
När det gäller återvinning i konkurs enligt konkurslagen prövas först vinstutdelningsbeslutet i maj 2015 på 20 miljoner kronor. Enligt vad som har framkommit i målet förlitade sig konkursbolaget på att Tikkurilakoncernen skulle fortsätta samarbetet med det tyska bolaget på de villkor som angavs i 2006 års avtal. Rättsligt sett är det i och för sig inte uteslutet att den licens som det tyska bolaget innehade vid en rättslig prövning skulle ha stått sig gentemot förvärvaren av varumärkena. Genom att överlåta varumärkena avhände sig dock konkursbolaget alla möjligheter att säkerställa att det tyska bolaget kunde fortsätta att använda dessa. Något uttryckligt åtagande från Tikkurilakoncernen att ta på sig de skyldigheter som konkursbolaget hade att betala avgångsvederlag vid en uppsägning fanns inte heller.
Detsamma gäller beträffande övriga skyldigheter som enligt avtalet låg på konkursbolaget. Utgångspunkten är också att det inte är möjligt att överlåta skyldigheter enligt ett avtal utan godkännande av den som är avtalsborgenär i den delen av avtalet.
Sannolikheten att bolaget var skadeståndsskyldigt
För bedömningen av om en avsättning borde ha gjorts för förpliktelsen blir det avgörande om det vid tiden för vinstutdelningsbeslutet, objektivt sett, framstod som sannolikt att ett utflöde av resurser skulle komma att krävas för att reglera förpliktelsen. Vid den bedömningen får det betydelse inte bara hur sannolikt det i sig var att den inträffade händelsen juridiskt sett innebar att bolaget var skadeståndsskyldigt. Det har också betydelse hur sannolikt det vid den aktuella tidpunkten var att bolaget skulle behöva infria en sådan eventuell skadeståndsskyldighet.
Avtalet var, framhåller HD, inte lätt att tolka och den juridiska situationen efter överlåtelsen av varumärkena var svårbedömd. Utifrån mer praktiska överväganden var det ett fullt möjligt scenario att Tikkurilakoncernen hade fortsatt samarbetet med det tyska bolaget utan några förändringar av det tyska bolagets villkor. I en sådan situation hade med all sannolikhet något skadestånd inte aktualiserats.
Konkursbolagets företrädare fick omedelbart efter överlåtelsen, i juni 2014, information om att det tyska bolaget visste att Drytech hade överlåtits till Tikkurilakoncernen och hänvisade vid det tyska bolagets förfrågan rörande överlåtelsen till Tikkurilakoncernen. Därefter hörde konkursbolaget inget mer från det tyska bolaget före det första beslutet om vinstutdelning. Det hade då gått nästan ett år utan att något krav framställts eller andra åtgärder vidtagits från det tyska bolaget.
Riktigt att inte göra någon avsättning
Vid den tidpunkten kan det, utifrån den kända informationen, inte anses ha varit mer troligt att konkursbolaget skulle behöva betala skadestånd till följd av överlåtelsen än att så inte skulle bli fallet. Det var således riktigt att inte göra någon avsättning avseende skadestånd i den balansräkning som låg till grund för det beslutet.
Efter överlåtelsen till Tikkurilakoncernen var konkursbolagets verksamhet av mycket begränsad omfattning. Frånsett den möjliga skadeståndsförpliktelsen till det tyska bolaget fanns inga andra indikationer på att det krävdes någon särskild försiktighet med hänsyn till de omständigheter som är av betydelse enligt försiktighetsregeln. Konkursbolaget hade således endast en möjlig förpliktelse av relevans. Den förpliktelsen var inte så sannolik att den påverkade storleken av det egna kapitalet. Under sådana förhållanden kan inte försiktighetsregeln anses ha krävt att beloppet tillgängligt för vinstutdelning skulle minskas.
Vinstutdelningen var tillåten
Slutsatsen av det anförda är att vinstutdelningen enligt beslutet i maj 2015 var tillåten.
Hela den vinstutdelning som beslutades i juni 2016 var dock otillåten enligt beloppsspärren och utgjorde därmed en olaglig värdeöverföring. Talan mot Foxhouse Holding och ledamöterna ska därmed ogillas såvitt gäller beloppet enligt vinstutdelningsbeslutet 2015 men bifallas såvitt gäller beloppet enligt beslutet 2016. Hovrättens domslut ska ändras i enlighet med detta.
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
