Hovrätten anser att svensk rätt ska tillämpas på en tvist mellan en svensk entreprenör och en norsk husägare.
Den skadevållande handlingen är entreprenörens vårdslösa skötsel av bolagen som lydde under den svenska aktiebolagslagen.
En analogisk tillämpning av artikel 4.2 och 4.3 Rom II-förordningen skulle vara oskälig.
Målet gäller en det personliga skadeståndsansvaret för en 54-årig man, såsom företrädare för och aktieägare i aktiebolag, med anledning av ett entreprenadavtal gällande uppförande av ett enfamiljshus i Oslo, Norge.
Båda de aktuella bolagen i tvisten var svenska aktiebolag. Bolagen har numera gått i konkurs. 54-åringen var styrelseledamot, verkställande direktör samt aktieägare i de aktuella aktiebolagen. En faktura avseende entreprenadarbete har också ställts ut till kunden av ett bolag med organisationsnummer som slutar med -0367. Mannen var också styrelseledamot och aktieägare i detta bolag.
Genom mellandom meddelad den 24 mars 2021 förklarade tingsrätten att svensk rätt är tillämplig på frågan om 54-åringens utomobligatoriska skadeståndsansvar gentemot den norska kunden i 54-åringens egenskap av styrelseledamot, verkställande direktör och aktieägare i det bolag som kunden träffat ett entreprenadavtal med den 22 maj 2012. Tingsrätten bestämde att mellandomen inte fick överklagas särskilt.
Ogillades
I dom den 4 mars 2022 ogillades kundens käromål. Kunden har nu överklagat såväl tingsrättens dom den 4 mars 2022 som mellandomen den 24 mars 2021.
Parterna har inte haft något att invända mot att även hovrätten prövar lagvalsfrågan genom mellandom. Hovrätten för Nedre Norrland har därför beslutat att i denna dom pröva samma fråga som tingsrätten prövade i mellandom, det vill säga: ”Ska norsk eller svensk rätt tillämpas på frågan om [entreprenörens] utomobligatoriska skadeståndsansvar gentemot [kunden] i [entreprenörens) egenskap av styrelseledamot, verkställande direktör och aktieägare i det bolag som [kunden] träffat ett entreprenadavtal med den 22 maj 2012?”.
Hovrätten konstaterar att den centrala svenska internationella privaträtten vad gäller förmögenhetsrättsliga avtal med internationell anknytning består i första hand av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I-förordningen).
Kunden har dock klargjort att grunden för talan är att 54-åringen såsom bolagsföreträdare har ett utomobligatoriskt skadeståndsansvar. När det gäller utomobligatoriska förpliktelser finns den centrala internationellt privaträttsliga regleringen på detta område i den direkt tillämpliga förordningen Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 864/2007 av den 11 juli 2007 om tillämplig lag för utomobligatoriska förpliktelser (Rom II-förordningen).
Förordningen tillämpas på utomobligatoriska förpliktelser på privaträttens område i situationer som innebär lagkonflikt. Som huvudregel ska lagen i det land där en skada har uppkommit tillämpas oavsett i vilket land den skadevållande händelsen inträffade och oavsett i vilket eller vilka länder indirekta följder av händelsen uppkommer (Rom II-förordningen artikel 4.1).
Undantag
Det finns dock vissa områden som undantas från Rom II-förordningens tillämpningsområde, bland annat utomobligatoriska förpliktelser som har sin grund i lagstiftning om bolag och andra juridiska personer, såsom frågor om deras rättskapacitet, interna organisation eller upplösning, personligt ansvar för delägare och medlemmar i denna egenskap för bolagets eller den juridiska personens förpliktelser, med mera (Rom II-förordningen artikel 1.2 d). Frågan om tillämplig lag för det undantagna området får därför avgöras enligt nationella lagvalsregler.
Hovrätten konstaterar att, utifrån hur kunden i huvudsak har lagt fram sin talan, den skadevållande handlingen är byggarens vårdslösa skötsel av bolagen. Eftersom, som även tingsrätten har anfört, de i målet aktuella aktiebolagen var svenska bolag som lydde under den svenska aktiebolagslagen så hör den associationsrättsliga skötseln av dem hemma i Sverige, även om bolagen åtagit sig uppdrag utomlands. Vid en tillämpning av de äldre svenska kollisionsreglerna enligt den ovan nämnda principen lex loci delicti commissi skulle därför svensk rätt vara tillämplig på tvisten. Om i stället en analogisk tillämpning av Rom II-förordningen skulle göras, får frågan ställas vad som i detta fall skulle utgöra (den direkta) skadan av den skadevållande handlingen på sätt som avses i förordningen.
En analogisk tillämpning av artikel 4.1 i Rom II-förordningen skulle därför även den leda till att svensk rätt ska tillämpas.
Svensk rätt
Artikel 4.2 och 4.3 Rom II-förordningen finns dock vissa undantag, som har att göra med när det av olika skäl finns en starkare anknytning till ett visst land än det en tillämpning av artikel 4.1 skulle leda till. Det är möjligt att en analogisk tillämpning av dessa bestämmelser skulle kunna leda till att norsk rätt ska tillämpas på tvisten i det här målet. Hovrätten menar emellertid att det finns starka skäl mot att tillåta en sådan analogisk tillämpning.
Hovrätten bedömer därför sammantaget liksom tingsrätten att det är svensk lag som ska tillämpas på den aktuella tvisten. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
