Högsta förvaltningsdomstolen ska pröva om ett beslut om licensjakt efter varg får ändras med stöd av 23 f § jaktförordningen när beslutet har överklagats och målet inte avgjorts slutligt.
Såväl kammarrätten som förvaltningsrätten ansåg att beslutet i målet inte kunde ändras men med olika motiveringar.
Fem länsstyrelser beslutade efter samordnad handläggning om licensjakt på högst 33 vargar i sex revir inom Mellersta rovdjursförvaltningsområdet. Jakttiden bestämdes till 2 januari–15 februari 2022 eller tills jakten avlystes. Av dessa vargar omfattades tolv av ett beslut fattat av tre länsstyrelser i september 2021 avseende reviren Snösjön och Haraldsjön.
Dessa tre länsstyrelser beslutade i december 2021 om ändrat jaktområde i Sjösjön och Haraldsjön. Därefter fattade länsstyrelserna ett nytt ändringsbeslut med åberopande av 23 f § jaktförordningen. Genom beslutet ökades tilldelningen med två vargar i Haraldsjön och jaktområdet ändrades. Det sista beslutet fattades innan det ursprungliga beslutet och det första ändringsbeslutet hade vunnit laga kraft.
Rovdjursföreningen överklagade
Svenska Rovdjursföreningen överklagade besluten till Förvaltningsrätten i Luleå och yrkade att de skulle upphävas. Föreningen förde bland annat fram att länsstyrelserna inte hade rätt att fatta ett nytt beslut i samma sak medan domstolsprocess om dels det grundläggande beslutet, dels ett ändringsbeslut pågick. Beslutet rörde samma sak som de överklagade besluten, varför det var fråga om litispendens.
Länsstyrelserna överlät åt domstolen att avgöra om de haft rätt att, med stöd av 23 f § jaktförordningen, besluta om en ändring av grundbeslutet trots att det sistnämnda beslutet inte fått laga kraft.
Det framgår av 23 e § jaktförordningen att beslut om licensjakt efter varg får fattas senast den 1 oktober varje år. Enligt 23 f § samma förordning får ett sådant beslut ändras om det behövs med hänsyn till nya omständigheter eller av någon annan särskild anledning.
Ny information
I en promemoria från näringsdepartementet anges att om det nära inpå jaktens start eller under jakttiden framkommit ny information finns möjlighet att fatta kompletterande beslut om jakten som exempelvis begränsar denna. Det anges även att det finns exempel på länsstyrelser som beslutat om utökning av antalet vargar som får fällas med stöd av bestämmelsen.
Förvaltningsrätten ansåg att promemorian talade för att regeringens avsikt varit att ändringsbeslut enligt 23 f § i princip såväl kan utöka som inskränka licensjaktens omfattning. Bestämmelsen tillkom dock innan det förvaltningsrättsliga förbudet mot litispendens i 39 § förvaltningslagen infördes. Det är därför oklart vad som gäller vid ändringar som sker när det ursprungliga beslutet är föremål för prövning i högre instans. Det är även oklart vilka typer av ändringar som kan vidas med stöd av bestämmelsen.
Mot bakgrund av att det synes ha varit lagstiftarens avsikt att möjliggöra snabba ändringar genom 23 f § ansåg förvaltningsrätten att prövning av ursprungsbeslutet i högre instans inte utgör ett absolut hinder. Bestämmelsen måste dock tillämpas restriktivt. Med hänsyn till denna restriktivitet, och att det var fråga om en utökning, ansåg domstolen att ändringsbeslutet inte skulle tillåtas.
Kammarrätten i Sundsvall inledde med att hänvisa till 4 § förvaltningslagen. Där anges att om annan författning innehåller en bestämmelse som avviker från förvaltningslagen, ska denna bestämmelse ges företräde. Rätten ansåg att 23 f § jaktförordningen utgör en sådan specialbestämmelse som ska tillämpas i stället för litispendensregeln i 39 § förvaltningslagen.
I motsats till förvaltningsrätten ansåg kammarrätten att näringsdepartementets promemoria inte ger stöd för att det är möjligt att utöka jakten genom bestämmelsen. Den omständigheten att promemorian nämner att en länsstyrelse har beslutat om en utökning med stöd av bestämmelsen ändrar inte bedömningen, konstaterade rätten.
Eftersom det var fråga om en utökning kunde ändringen inte tillåtas och överklagandet skulle avslås.
HFD ska pröva
Högsta förvaltningsdomstolen har nu beslutat att pröva målet. Frågan som intresserar domstolen ”gäller tillämpningen av regeln i 23 f § jaktförordningen (1987:905) om när beslut om licensjakt får ändras, när ett sådant beslut har överklagats till domstol och målet inte avgjorts slutligt”. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
