Handläggningen vid myndigheter och domstolar var ”väl långsam”, när kvinnan tog strid för att få kommunen att återställa den infart man under vägarbeten förstört.
Den långsamma handläggning som slutade med preskription överträdde kvinnans rätt till domstolsprövning och staten tvingas nu betala skadestånd.
Det var under 2007 som kvinnans fastighet i Salems kommun anslöts till det kommunala va-nätet. Kommunens vägarbeten på och intill fastigheten fick dock enligt kvinnan som konsekvens att vägbanken höjdes med en dryg meter och att infarten till fastigheten inte längre kunde användas.
Kvinnan vände sig under 2014 till den kommunala bygg- och miljönämnden och begärde att kommunen i egenskap av fastighetsägare skulle föreläggas att vidta rättelse enligt 10:1 äldre plan- och bygglagen, ÄPBL, och återställa infarten. Nämnden beslutade dock till kvinnans nackdel – och även Länsstyrelsen i Stockholm avslog senare överklagandet.
Återförvisades
Mark- och miljödomstolen i Nacka återförvisade dock senare ärendet till kommunen – och Mark- och miljööverdomstolen avvisade kommunens överklagande dit. Efter detta återupptog den kommunala nämnden handläggningen, men beslutade då att lämna anmälan utan åtgärd, med hänvisning till att tioårig preskription inträtt i enlighet med 10:25 ÄPBL. Kvinnan överklagade beslutet men fick avslag både hos länsstyrelsen och i mark- och miljödomstolen. Mark- och miljööverdomstolen beslutade slutligen att inte meddela prövningstillstånd.
Stämde staten
Det är mot denna bakgrund som kvinnan stämt staten med hjälp av Centrum för rättvisa och krävt 20 000 kronor i skadestånd. Kvinnan har redan under 2014 inlett det rättsliga förfarandet mot kommunen men bedömningen har ändå blivit att möjligheten att besluta om rättelse av olovliga markåtgärder fallit bort på grund av preskription. Att kvinnans anspråk kommit att preskriberas under det pågående rättsliga förfarandet har enligt henne inneburit en överträdelse av artikel 6.1 i Europakonventionen.
Staten har vitsordat de faktiska omständigheterna – och även medgett att artikel 6 är tillämplig samt att preskriptionen inneburit en inskränkning i kvinnans rätt. Enligt staten har dock inskränkningen haft ett legitimt syfte och varit proportionerlig. Man anser samtidigt inte att kvinnan har lidit någon ideell skada – samt att ett erkännande av en eventuell överträdelse borde vara tillräckligt som gottgörelse.
Stockholms tingsrätt håller dock inte med utan ålägger nu staten genom Justitiekanslern att betala 20 000 kronor till kvinnan.
Det framgår av Europadomstolens praxis att preskriptionsbestämmelser av det aktuella slaget inte i sig utgör överträdelser av rätten till domstolsprövning. De nationella myndigheternas och domstolarnas tillämpning av bestämmelsen kan däremot utgöra en överträdelse beroende på omständigheterna i det enskilda fallet, betonar tingsrätten.
I enlighet med NJA 2010 s. 96 bryts inte preskriptionsfristen avseende rättelseföreläggande när den enskilde väcker talan, utan som tidigast när byggnadsnämnden beslutar i frågan om rättelseföreläggande. Detta borde enligt tingsrätten göra att byggnadsnämnder, länsstyrelser och mark- och miljödomstolar handlägger ärenden om rättelseföreläggande ”med viss skyndsamhet”.
Bygg- och miljönämnden har fattat sitt avslagsbeslut efter två månaders handläggning. Länsstyrelsen har dock tagit cirka ett år på sig och i mark- och miljödomstolen har handläggningen pågått i elva månader. Lika lång tid har det tagit för Mark- och miljööverdomstolen att fatta sitt avvisningsbeslut. När ärendet på nytt hamnade i bygg- och miljönämnden tog det cirka ett år innan det avgjordes.
”Väl långsam”
Anmälan har dock inte varit särskilt omfattande, vilket illustreras av hur pass snabbt ärendet kunnat avgöras i nämnden den första gången. Det har i vart fall från länsstyrelsens handläggning stått klart att startpunkten för preskriptionen varit år 2007. Med hänsyn till detta framstår handläggningen i både länsstyrelsen, mark- och miljödomstolen och Mark- och miljööverdomstolen som ”väl långsam”, skriver tingsrätten. Byggnadsnämnden har också företrädd av advokat överklagat mark- och miljödomstolens beslut trots att man inte haft rätt till detta – något som lett till en försening på elva månader.
Varken byggnadsnämnden eller domstolarna kan därför anses ha handlagt ärendet med den skyndsamhet som varit påkallad på grund av den preskriptionsfrist som fortsatte att löpa under handläggningens gång. Bristerna i detta avseende utgör i sin tur en överträdelse av kvinnans rätt till domstolsprövning. Att kvinnan lämnat in sin anmälan först när sju år av preskriptionsfristen löpt saknar betydelse i sammanhanget eftersom anmälan med ”en rimlig grad av skyndsamhet” i handläggningen hade kunnat prövas inom preskriptionstiden, slår tingsrätten fast.
Ingen annan gottgörelse
Tingsrätten anser inte att det i kvinnans fall finns något annat rättsmedel för gottgörelse än skadestånd. Hon har fått vänta i cirka fyra år innan hon fått besked om att anmälan inte kunde prövas med hänsyn till preskription. Den ideella skadan bedöms därför vara större än att det skulle räcka med att bara konstatera att en överträdelse har skett. Det yrkade beloppet för ideell skada är också skäligt med hänsyn till omständigheterna, menar tingsrätten. Staten åläggs genom domen även att ersätta den symboliska rättegångskostnaden på drygt 2 000 kronor. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
