En man som fått örat avbitet av en polishund i samband med ett polisingripande har inte rätt till skadestånd, enligt hovrätten.
Mannen har kopplat ett smärtsamt grepp på den ensamme hundföraren när denna försökt belägga honom med handfängsel och det har varken varit fel att ta med hunden eller att använda den föra att avstyra angreppet.
Det var i juli 2018 som den nu 40-årige mannen begav sig hem till sin före detta fru. När mannen befann sig utanför dörren och försökte få kontakt med sina barn genom brevlådeinkastet tillkallades polis – och den patrull som först kom till platsen var en av polisens hundförare ihop med sin polishund. Polismannen beordrade 40-åringen att hålla ut händerna och lägga sig på golvet och låg på mage på golvet när polismannen började sätta på honom handfängsel.
Uppgifter kring exakt vad som hänt i samband med detta går isär, men i samband med ingripandet blev mannens ena öra så sargat av polishunden att det senare fick amputeras. Mannen säger sig även ha drabbats av tinnitus och ptsd till följd av höga hundskall och det bitvåld som han utsatts för.
Skadestånd i anledning av brott – tankar och tips
Skadeståndstalan blir ofta styvmoderligt behandlad när den förs inom ramen för en brottmålsprocess. Den del av huvudförhandlingen som ägnas åt det enskilda anspråket är liten och den argumentation som förs sparsmakad, trots att skadeståndet kan vara det viktigaste i vissa mål. Det menar Erik Holm och Solveig Sörlien, som mot bakgrund av praxis ger sin syn på frågor rörande bland annat grunden för talan samt bevisbörda och beviskrav som kan vara bra att fundera kring när skadeståndstalan förs i samband med åtal för brott.
Mannen friades för våld mot tjänsteman
40-åringen åtalades efter händelsen för våld mot tjänsteman, men frikändes. Efter detta valde han att stämma staten och Polismyndigheten och kräva skadestånd. Mannen ansåg sig ha rätt till 370 000 kronor för det lyte och men som amputationen av örat resulterat i, 68 000 kronor i ersättning för medicinsk invaliditet i form av tinnitus och hörselnedsättning samt drygt 48 000 kronor för sveda och värk.
Stockholms tingsrätt valde dock att lämna käromålet utan bifall.
Den information som hundföraren haft att gå på har varit att mannen som dykt upp på adressen tidigare mordhotat den kvinna som bodde där. Hundföraren har också varit osäker på om mannen varit beväpnad, eftersom han vägrat visa sina händer. Efter att polismannen fått på handfängslen på ena handen har 40-åringen plötsligt tagit tag i hans fingrar och brutit till, så att fingrarna hållit på att brytas av. Polismannen har då skrikit till och hunden – som befunnit sig en bit bort – har då sprungit fram och bitit mannen. Detta har legat helt i linje med hundens träning, även om den missat något när den bitit i örat i stället för i armen, enligt hundföraren.
Mjukdelsskador
På grund av det smärtsamma greppet hade hundföraren två dagar efter ingripandet besökt närakuten. Vid besöket konstaterades inga skelettskador, men väl mjukdelsskador i handen.
Tingsrätten betonade att det är upp till den enskilde polisen att bedöma hur och med vilka medel ett ingripande ska gå till – och ett ingripande med hund behöver inte framstå som det enda alternativet för att godtas. Polismannen hade inte vetat om att en ytterligare patrull snart skulle anlända – och greppet om hans fingrar hade begränsat möjligheten att använda vapen som pepparspray, batong eller pistol. Det hade därför varit motiverat att använda hunden – även om 40-åringen frikänts från åtalet om våld mot tjänsteman. Något strikt ansvar enligt lagen om tillsyn över hundar och katter kunde därför inte komma ifråga, eftersom lagen gör undantag för motiverade ingripanden med polishund.
Inte oförsvarligt
Polismannen hade heller inte använt oförsvarligt mycket våld. Skadeståndsgrundande fel eller försummelse hade därför heller inte förekommit och någon ersättning enligt skadeståndslagen skulle inte heller utgå, enligt en enig tingsrätt.
Svea hovrätt går nu på motsvarande linje och fastställer tingsrättens dom.
Det finns inga särskilda föreskrifter som reglerar i vilka situationer en tjänstehund får användas som våldsmedel. När åtal om tjänstefel prövats har det avgörande ansetts vara om andra, mindre ingripande eller riskfyllda medel eller åtgärder varit otillräckliga – och om den våldsanvändning som legat i användandet av hunden med hänsyn till omständigheterna varit försvarlig. Högsta domstolen har samtidigt uttalat att det i allmänhet finns anledning att iaktta ett betydande mått av återhållsamhet innan en tjänstehund släpps för våldsanvändning, fastän situationen är sådan att viss våldsutövning är befogad. Motsvarande utgångspunkter bör enligt hovrätten göra sig gällande även vid prövningen om det förekommit fel eller försummelse.
Att hundföraren svarat på larmet kan inte anses ha utgjort fel eller försummelse, utan måste enligt hovrätten anses ha legat helt i linjen med Polismyndighetens uppgift att förhindra brott. Hundföraren kunde ha valt att gå in i byggnaden utan hunden – och även en välutbildad hund kan göra oväntade saker. Det ankommer därför på en hundförande polis att noggrant överväga den skaderisk som är förenad med att hunden används som våldsmedel. Om hundföraren känner sin hund och gör ”en med hänsyn till omständigheterna erforderligt övervägd bedömning” måste bedömningen av skaderisken dock normalt godtas.
Med tanke på att hundföraren stod i begrepp att göra ett ingripande mot en potentiellt våldsam man som försökte bryta sig in hos sin exfru med familj framstår det dock som ”en väl avvägd bedömning” att ta med sig hunden in i byggnaden, menar hovrätten.
Inget att invända
Domstolen har inte heller något att invända mot beslutet att få mannen att lägga sig ned och sätta på honom handfängsel. I det snabba händelseförloppet som följde har 40-åringen tagit ett smärtsamt grepp om polismannens fingrar – något som får stöd av journalanteckningen från närakuten.
”Det kan under sådana förhållanden, då en polisman upplever sig vara utsatt för ett brottsligt angrepp under ett ingripande mot en potentiellt våldsam person, inte anses vara felaktigt eller försumligt att använda sig av en tillgänglig polishund framför andra vapen, såsom batong eller pepparspray; särskilt när polismannen varit ensam på plats”, skriver hovrätten sedan.
Det har därför inte varit motiverat eller inneburit en brist i återhållsamhet när hunden använts för att stoppa mannens angrepp på hundföraren. Hunden kan inte heller anses ha hanterats felaktigt, utan tycks tvärt om ha agerat på det sätt den blivit tränad för när den skyddat sin förare. Något skadeståndsansvar på grund av fel eller försummelse aktualiseras därför inte – och eftersom det varit motiverat att använda hund är undantagsbestämmelsen i den annars strikta lagen om till tillsyn över hundar och katter inte tillämplig, bekräftar en enig hovrätt. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
