Att den hiv-positive mannen har en ovanlig motståndskraft mot sjukdomen, har inte gjort smittorisken vid de upprepade samlagen försumbar.
Att han skulle ha trott det är också en efterhandskonstruktion.
Han fälls nu för grov misshandel och försök till samma brott, för att ha smittat en kvinna och riskerat att smitta två.
Redan vid födseln i slutet på 80-talet smittades den nu 35-åriga mannen med hiv – och han har därför haft kontakt med sjukvården under hela sin uppväxt. Mannen levde dock i 24 års tid innan han under 2014 inledde behandling av sjukdomen, efter ett par års dialog med sjukvården i frågan. Anledningen till att mannen kunnat leva obehandlad med sjukdomen så pass länge är att han ingår i en mycket liten grupp av så kallade ”elite controllers”, vars immunsystem kan fortsätta fungera under lång tid trots sjukdomen.
Mannen har varit av uppfattningen att risken för att hans sjukdom skulle överföras till andra vid penetrerande sex är liten, just eftersom han tillhör den sällsynta gruppen och i och med detta haft låga virusnivåer i blodet – på samma sätt som den som har en välinställd hiv-behandling har.
Skadestånd i anledning av brott – tankar och tips
Skadeståndstalan blir ofta styvmoderligt behandlad när den förs inom ramen för en brottmålsprocess. Den del av huvudförhandlingen som ägnas åt det enskilda anspråket är liten och den argumentation som förs sparsmakad, trots att skadeståndet kan vara det viktigaste i vissa mål. Det menar Erik Holm och Solveig Sörlien, som mot bakgrund av praxis ger sin syn på frågor rörande bland annat grunden för talan samt bevisbörda och beviskrav som kan vara bra att fundera kring när skadeståndstalan förs i samband med åtal för brott.
Förundersökning inleddes 2013
Efter att en av mannens sexualpartners testat positivt under 2013 inleddes dock en förundersökning mot mannen för misshandel. I slutändan kom han att åtalas för brott mot tre kvinnor som han haft oskyddade samlag med – en som testats positivt för sjukdomen och två som testats negativt. Gärningarna rubricerades av åklagaren som grov misshandel respektive försök till grov misshandel. Samtliga gärningar låg i tiden före det att 35-åringen påbörjade sin behandling.
Falu tingsrätt konstaterade att mannen in berättat för sina sexpartners om smittan. Domstolen ansåg även att det var utrett att han inte använt kondom vid något av de många vaginala samlag som han haft med två av kvinnorna – eller vid ett enstaka samlag som han haft med den tredje kvinnan.
Kvinnan som testats positivt för hiv var enligt tingsrätten mycket trovärdig och hennes uppgifter framstod som tillförlitliga. Flera saker pekade också mot att det var 35-åringen som hade smittat henne med hiv. Det framgick samtidigt av utredningen att kvinnan även smittats med klamydia – trots att hon sannolikt inte kunnat få detta av mannen eller något av de övriga personer som hon anmält som sexpartners i samband med att smittspårning genomförts. Det kunde i och med detta inte slås fast att det var 35-åringen som smittat kvinnan med hiv.
Mannen hade i och för sig kunnat fällas för försök till misshandel, men eftersom det inte var möjligt att dra någon säker slutsats om när kvinnan smittats med hiv gick det inte heller att fälla för försök till grov misshandel, menade tingsrätten.
Han fälldes däremot för två fall av försök till grov misshandel, mot de båda kvinnor som inte smittats. Kunskapsläget kring överföring av hiv genom oskyddade samlag kan beskrivas så att när en smittad person har en virusmängd i blodet som understiger 20 viruskopior/milliliter är virusmängden odetektbar och smittsamheten obefintlig. Någon mätning från tiden just när samlagen genomförts fanns inte, men en mätning från augusti 2012 visade på 33 300 kopior per milliliter medan en mätning från december 2013 visade på 16 800 kopior.
Betydande sannolikhet
Tingsrättens slutsats var att sannolikheten för att smitta kvinnorna med hiv sannolikt varit betydande. Mannens behandlande läkare sade sig också ha informerat mannen om smittsamheten. Mannens uppgift om att han trott att risken för att överföra sjukdomen varit mycket liten framstod därför som en efterhandskonstruktion. Det var i stället uppenbart att 35-åringen känt till risken för att smitta kunde överföras och handlat med likgiltighetsuppsåt när han ändå genomfört samlagen.
Det samlade straffvärdet uppgick enligt tingsrätten till sju månaders fängelse. Mycket lång tid hade dock gått sedan gärningarna begicks, mycket eftersom en preliminärfråga i målet överklagats ända till Högsta domstolen (NJA 2018 s. 852). Tidsutdräkten gjorde att rätten till en rättvis rättegång hade åsidosatts – och straffmätningsvärdet ansågs därför motsvara tre månaders fängelse. Detta fängelsestraff kunde i sin tur ersättas med villkorlig dom och 100 timmars samhällstjänst, menade tingsrätten – som även ålade mannen att betala totalt 70 000 kronor i skadestånd till de båda kvinnorna.
Fälls i hovrätten
Svea hovrätt gör nu en annan bedömning och fäller 35-åringen även för fullbordad grov misshandel mot den kvinna som testats positivt för hiv.
Hovrätten beskriver mannens virusnivåer som ”förhållandevis låga”, men delar ändå tingsrättens uppfattning att risken för överföring av sjukdomen vid de samlag som omfattas av åtalet har varit betydande.
Den hiv-positiva kvinnan har haft en relation med mannen och haft ett stort antal samlag med honom under en ettårsperiod från sommaren 2012 till sommaren 2013. Det är klarlagt att hon inte haft hiv när hon inlett relationen med mannen – och att ingen av de andra personer som ingick i smittspårningen bar på sjukdomen. Det kan därutöver noteras att kvinnan inte fått någon blodtransfusion eller liknande utan att sjukdomen måste ha överförts via sex.
När det gäller frågan om klamydia framgår det att båda de andra kvinnorna haft klamydia under samma period. Även om mannen behandlat mot klamydia och därför borde ha varit fri från denna sjukdom när han haft samlag med den hiv-smittade kvinnan är det möjligt att han fått sjukdomen av någon av de andra kvinnorna och sedan överfört den. Det framgår i och för sig inte att mannen behövt medicinera mot klamydia vid fler tillfällen, men enligt läkaruppgifter som lämnats i målet läker en hel del klamydiafall ut även utan behandling.
Ingen annan tänkbar smittkälla
Det finns alltså tänkbara smittkällor som kan förklara den hiv-positiva kvinnans klamydia, utan att man behöver gå utanför de personer som ingått i smittspårningen. Det finns då ingen annan tänkbar smittokälla för hiv än 35-åringen, eftersom alla andra som ingått i smittspårningen testats negativt. Det är med andra ord ställt utom rimligt tvivel att det är han som smittat kvinnan.
Mannen har varit fullt medveten om att han hade hiv och har återkommande fått information från sjukvården om smittorisken och instruktioner om att skydda sig och sin sexualpartner vid samlag. Oavsett hur befogat uppfattningen om smittsamhet från så kallade elite controllers varit har mannen varit medveten om att hiv är en smittsam sjukdom – och om vikten av att använda skydd vid samlag.
Mot bakgrund av vad som är styrkt om gärningen och sjukvårdskontakterna måste mannen också ha insett risken för att hiv-smittan skulle överföras vid vart och ett av samlagen – och risken har trots det inte utgjort ett relevant skäl för honom att avstå. Han har därmed haft likgiltighetsuppsåt till misshandel, som med hänsyn till hänsynslösheten och sjukdomens allvar ska bedömas som grov.
”Chock och förtvivlan”
Alla tre kvinnorna har berättat om den chock och förtvivlan de känt när de fått klart för sig att mannen var smittad med hiv. Mannen har själv haft goda kunskaper om hiv som sjukdom och den smittorisk som kan finnas, men trots detta genomfört ett mycket stort antal oskyddade samlag med kvinnorna. ”Även med beaktande av den belastning som hans egen sjukdom vållar honom på olika sätt måste hans agerande i nu aktuella avseenden sägas visa på en påtaglig brist på respekt och empati inför sina medmänniskor”, skriver hovrätten. Straffvärdet för den samlade brottsligheten motsvarar med hänsyn till detta tre års fängelse, där den fullbordade misshandeln svarar för två år.
Någon annan påföljd än fängelse kan inte komma på fråga, men sen lagföring och i viss mån även långsam handläggning motiverar enligt hovrätten ett avdrag från straffet med cirka åtta månader. Fängelsestraffet bestäms med hänsyn till detta nu till två år och två månader.
Den kränkning som kvinnan som smittats utsatts för är betydande och kommer att resultera i kännbara effekter under mycket lång tid. 35-åringen åläggs mot denna bakgrund att betala 130 000 kronor i kränkningsersättning med anledning av smittoöverföringen – och ytterligare närmare 15 000 kronor för sveda och värk.
En nämndeman är skiljaktig och ansluter sig till tingsrättens slutsats att det inte går att slå fast att det är 35-åringen som smittat kvinnan. Åtalet för grov misshandel borde därför ha ogillats, enligt honom. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
