Hovrätten frikänner en imam som i tingsrätten dömts för att med hot ha tvingat en journalist att radera bilder på sin kamera.
Imamen behöver inte ha hotat journalisten utan kan ha slagit handloven i sin andra hand för att betona sitt krav på att bilderna skulle raderas – och kan ha böjt sig över journalisten för att se att bilderna raderats.
En man i 50-årsåldern åtalades i Gävle tingsrätt för olaga tvång efter en incident på en skola i Gävle i januari 2019. En journalist befann sig vid tillfället på den numera nedlagda skolan för att göra ett reportage och enligt åklagaren hade den äldre mannen, som är imam, tvingat journalisten att radera bilder som journalisten tagit med sin kamera. Tvånget bestod enligt åklagaren i att imamen hade hotat att krossa journalistens kamera.
Tog bilder
Journalisten hade även tidigare skrivit om skolan i fråga och hade vid tillfället stämt möte med skolchefen. Under besöket tog han bilder utan att fråga särskilt, bland annat på imamen – som kommit och knackat på hos skolchefen under mötet med journalisten. Det finns en koppling mellan den muslimskt inriktade skolan och den lokala moské där imamen verkar och enligt journalisten var det därför journalistiskt intressant att dokumentera att imamen var på skolan.
Imamen hade genast opponerat sig och höjt rösten. Han skulle sedan ha gått fram till journalisten där han satt i en soffa och krävt att bilderna skulle raderas. Imamen hade vid tillfället böjt sig fram och slagit med en knytnäve i handflatan – något som fått journalisten att känna sig hotad. Efter att bilderna raderats hade situationen lugnat ned sig.
”Belv upprörd”
Imamen bekräftade i tingsrätten att han blivit upprörd när journalisten börjat filma honom utan att fråga om lov – något som han ansåg stå i konflikt med svensk lag. Han medgav också att han hade slagit med den ena handen i den andra för betona sin begäran om att ta bort bilderna. Han hade dock inte använt knytnäven, utan slagit med handloven i handen på ett sätt som är vanligt i hans kultur och som inte varit avsett att hota.
Den ljudinspelning som journalisten gjort i samband med mötet med skolchefen fanns kvar och åberopades av åklagaren som bevisning i tingsrätten. På inspelningen hörs det att imamen är upprörd och upprepar att journalisten ska ta bort bilderna. Det hörs också smällar som skulle kunna vara slag mot handflatan men var enligt tingsrätten svårt att avgöra exakt vad som sades eftersom det är ”väldigt höga röster” på inspelningen.
Tingsrätten fällde
Enligt tingsrätten fick man dock sätta tilltro till uppgifterna om knytnävslag i handflatan och att journalisten blivit rädd. Inspelningen gav samtidigt stöd för att imamen agerat hotfullt och att journalisten känt sig hotad. Det ansågs därför bevisat att imamen hotat journalisten och på detta sätt förmått honom att radera bilderna. Han dömdes därför för olaga tvång till 100 dagsböter på totalt 5 000 kronor. Han ålades dessutom att betala 5 000 kronor i skadestånd till journalisten.
Hovrätten för Nedre Norrland underkänner nu tingsrättens resonemang och frikänner imamen samt befriar honom från skadeståndsskyldighet.
Åklagaren har gjort gällande att i tvånget har bestått i ett uttalat eller i vart fall underförstått hot om brottslig gärning. Händelsen har utspelat sig i närvaro av ytterligare två personer – där den ena också ska ha filmat händelsen. Ingen av dessa personer har dock hörts och filmen har inte efterforskats – något som enligt försvaret gör att utredningen inte kan anses tillräckligt robust. Detta har dock inte bemötts av åklagaren.
Utom rimligt tvivel
Det är dock åklagaren som har bevisbördan i brottmål och en fällande dom förutsätter att den presenterade utredningen gör det ställt utom rimligt tvivel att den tilltalade gjort sig skyldig till den gärning som ligger till grund för åtalet. Detta innebär att alternativa förklaringar måste framstå som så osannolika att de kan uteslutas. I straffrättsliga sammanhang brukar man tala om att utredningen måste vara tillräckligt robust, eller fullständig.
Hovrätten fortsätter:
”Detta är nödvändigt för att domstolen ska kunna utesluta alternativa händelseförlopp och kunna pröva om något väcker rimligt tvivel. Åklagarens påståenden om händelseförloppet ska då i tillräckligt hög grad vara kontrollerade mot kända fakta och eventuella ytterligare utredningsåtgärder ska inte riskera att väcka tvivel om riktigheten i gärningspåståendet. När det som i detta fall är känt att det finns vittnen och annan bevisning som skulle kunna belysa det inträffade är det enligt hovrättens mening en allvarlig brist i utredningen att bevisningen inte lagts fram eller – om detta inte gått att genomföra – att åklagaren inte lämnat någon närmare förklaring till varför detta inte gjorts. Denna brist ska falla tillbaka på åklagaren.”
På inspelningen kan imamen vid flera tillfällen höras säga att journalisten ska ta bort bilderna – och vid ett tillfälle hörs han säga ”ta bort ta bort den annars ska jag krossa den (ohörbart)”. På detta hörs journalisten säga ”vad sa du?”.
Inte bevisat
Journalisten har vid huvudförhandlingen uppgett att han inte hört exakt vad imamen sa men att han i inspelningen hört ordet ”krossa”. I polisförhör har journalisten i stället sagt att han hört imamen säga ”ta bort den, annars ska jag…”.
Ordet ”krossa” hörs i ljudinspelningen, men det gör däremot inte ordet ”kamera” – något som påståtts i gärningspåståendet. Det centrala i sammanhanget är dock inte vad som kan höras på inspelningen i efterhand utan vad journalisten där och då uppfattade att imamen sa – samt om detta utgjorde ett hot om brottslig gärning som fick journalisten att radera bilderna.
Eftersom journalisten inte hört exakt vad imamen sagt kan det inte anses bevisat att han uppfattat uttalandet från imamen som hot om brottslig gärning eller att uttalandet fick honom att ta bort bilderna.
När det gäller slaget i handflatan står ord mot ord beträffande exakt vad imamen har gjort. Journalisten har berättat att han minns att imamen vid ett tillfälle slog med handen i handflatan, att han upplevde detta som hotfullt, att situationen eskalerade, att imamen vid ett tillfälle stod böjd över honom och talade med höjd röst samt att han kände sig kontrollerad och därför tvungen att ta bort bilderna. Det finns ingen anledning att ifrågasätta dessa uppgifter – som dessutom får visst stöd av det klatschande ljud som hörs på inspelningen och av imamens upprörda sätt att tala på.
Frias helt
Ljudinspelningen ger dock inget stöd kring hur imamen slagit med handen i handflatan, i vilket syfte han gjorde det, var han då befann sig i rummet i förhållande till journalisten eller om, hur eller i vilket skede imamen stod böjd över journalisten. Imamen har här själv uppgett att han endast slagit lillfingret mot handflatan och att han sedan böjt sig över journalisten i soffan för att se att bilderna verkligen raderats. Uppgifterna är enligt hovrätten inte så osannolika att de kan lämnas utan avseende – och de motbevisas inte heller av ljudinspelningen eller någon annan bevisning i målet.
Slutsatsen blir att imamen inte kan anses ha agerat på det sätt som påståtts och åtalet för olaga tvång ogillas därför nu av en enig hovrätt. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
