En tandläkare döms att återbetala en halv miljon kronor till Försäkringskassan.
Förutom att ett stort antal patienter inte överhuvudtaget varit på mottagningen, är det även utrett att ett stort antal behandlingar som tandläkaren begärt ersättning för inte har ägt rum eller varit obehövliga.
Försäkringskassan yrkade att en tandläkare i Uppsala ska återbetala 485 423 kronor till Försäkringskassan. Tandläkaren har tidigare bedrivit en tandläkarpraktik genom en enskild firma. Den enskilda firman var fram till den 31 augusti 2012 ansluten till Försäkringskassans elektroniska system genom vilket utförd vård rapporterades och söktes tandvårdsstöd för.
Försäkringskassan har tidigare fört talan mot kvinnan om återkrav av utbetalat tandläkarstöd i ett annat mål och hon förpliktades då att återbetala 1 769 903 kronor.
Tandläkaren har bestritt käromålet.
Skadestånd i anledning av brott – tankar och tips
Skadeståndstalan blir ofta styvmoderligt behandlad när den förs inom ramen för en brottmålsprocess. Den del av huvudförhandlingen som ägnas åt det enskilda anspråket är liten och den argumentation som förs sparsmakad, trots att skadeståndet kan vara det viktigaste i vissa mål. Det menar Erik Holm och Solveig Sörlien, som mot bakgrund av praxis ger sin syn på frågor rörande bland annat grunden för talan samt bevisbörda och beviskrav som kan vara bra att fundera kring när skadeståndstalan förs i samband med åtal för brott.
Inte kunnat styrkas
Grunden för fordran är att tandläkaren har rapporterat in utförd vård som vid efterhandskontroll inte kunnat styrkas eller som konstaterats inte vara ersättningsgill. Således har Försäkringskassan felaktigt betalat ut eller kvittningsvis tillgodoräknat tandvårdsstöd för sammanlagt femton patienter, eller 87 behandlingstillfällen, och har rätt att kräva återbetalning av motsvarande belopp enligt 4 kap 2 § lagen om statligt tandvårdsstöd.
Avseende sex av patienterna görs gällande att det vid efterkontroll kunnat konstateras att patienterna över huvud taget inte erhållit någon vård. Avseende nio av patienterna görs gällande att det vid efterkontroll kunnat konstateras att vården inte var ersättningsgill då vården delvis inte utförts, delvis inte uppfyllt vissa krav för att vara ersättningsgill (dvs. den har getts felaktigt, varit för dyr eller för omfattande), och delvis inte kunnat styrkas.
Grund för återkrav
Uppsala tingsrätt konstaterade att Försäkringskassan har ingett och åberopat en omfattandeutredning i varje enskilt fall och denna har gåtts igenom vid förhandlingen. Tingsrätten såg ingen anledning att ifrågasätta vad det av Försäkringskassan åberopade vittnet, en tandläkare tillika högste sakkunnig på Försäkringskassan, har anfört och utifrån vad denne har uppgett fann tingsrätten att Försäkringskassan styrkt att det hade funnits grund för återkrav på det sätt som Försäkringskassan har påstått.
Förutom att ett stort antal patienter inte överhuvudtaget varit på mottagningen, ansågs det även utrett att tandläkaren begärt ersättning för ett stort antal behandlingar som inte har ägt rum.
Tandläkaren, som har bevisbördan för att förutsättningar föreligger för att stöd ska utbetalas av Försäkringskassan, ansågs således inte ha visat detta.
Käromålet bifölls i sin helhet.
Omfattande utredning
Svea hovrätt konstaterar att Försäkringskassans återkravsbeslut inte utgör en verkställbar exekutionstitel. Allmän domstol har därför att inom ramen för de dispositiva tvistemålsreglerna att pröva Försäkringskassans krav, varvid ordinära bevisbörderegler ska tillämpas (se bl.a, rättsfallen NJA 2013 s. 413 och NJA 2008 s. 560 samt RH 2007:27 och Svea hovrätts dom den 15 december 2017 i mål nr 9384-16.)
Det ankommer därför på Försäkringskassan att i tillräcklig grad visa att grund för återbetalning föreligger. Denna placering av bevisbördan när det gäller återkravet påverkas inte av att tandläkaren vid sin begäran till Försäkringskassan haft att visa att förutsättning för ersättning för utförd tandvård förelegat.
Försäkringskassan har i denna del åberopat omfattade utredning gällande de efterhandskontroller som gjorts av utbetald ersättning. Genom denna jämte den tidigare nämnde sakkunniges redogörelse för de bedömningar som gjorts, tillsammans med vad de hörda personerna uppgett om sin tandvård, gör hovrätten bedömningen att Försäkringskassan i tillräcklig grad visat att grund för återkrav förelegat på det påstådda sättet. Tandläkaren har alltså oriktigt begärt ersättning för patienter som överhuvudtaget inte besökt hennes mottagning eller för behandlingar som inte ägt rum eller inte varit nödvändiga.
Tingsrättens domslut ska alltså fastställas. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
