En 32-årig man fick vänta i över tre år på hovrättens dom i ett mål om grovt rattfylleri.
Hovrätten beklagade detta men fann inga skäl att kompensera mannen i form av påföljdslindring.
Högsta domstolen ska nu pröva den frågan.
En 32-årig man dömdes i september 2018 av Gotlands tingsrätt till en månads fängelse för grovt rattfylleri efter att ha kört bil med 1,82 promille alkohol i blodet.
Beträffande påföljden konstaterade tingsrätten att grovt rattfylleri är ett artbrott och att det därför finns en stark fängelsepresumtion. Eftersom det inte hade framkommit några skäl för att bryta den presumtionen bestämdes alltså påföljden till fängelse.
32-åringen överklagade domen till Svea hovrätt och yrkade att han skulle frikännas. I vart fall begärde han att påföljden skulle lindras.
I slutet av oktober 2020 meddelade hovrätten sin dom. Liksom tingsrätten ansåg domstolen att det fanns en stark presumtion att välja fängelse som påföljd. Detta särskilt på grund av den höga alkoholhalten samt då körningen var trafikfarlig och hade slutat med en olycka.
Ungdomsreduktionen i livstidsfall
I en nyligen meddelad dom tar Högsta domstolen upp en fråga som har varit olöst under många år: Hur ska straffmätningen ske när en ung person, som på grund av sin låga ålder inte får dömas till livstids fängelse, har begått brott som för en vuxen hade föranlett livstid? Martin Borgeke redovisar avgörandet och diskuterar dess närmare innebörd.
Tre år och tre månader
Samtidigt hade drygt tre år och tre månader passerat sedan gärningen begicks. Knappt två månader av den tiden hade berott på att förundersökningen behövt kompletteras till följd av 32-åringens ändrade inställning i åtalet. Även om brottet i sig varit relativt enkelt att utreda saknades därför skäl att vid straffmätningen beakta den tid som förflutit sedan brottet begicks.
En annan fråga var dock om 32-åringens rätt till rättegång inom skälig tid enligt Europakonventionen hade kränkts genom långsam handläggning. I hovrätten hade det gått 15 månader från att målet var klart för utsättning till den första inplanerade huvudförhandlingen, vilket domstolen beklagade.
I NJA 2012 s. 1038 I har Högsta domstolen emellertid uttalat att domstolarna i vissa fall inte kan eller bör kompensera den tilltalade genom en påföljdslindring, exempelvis vid brott med lågt straffvärde men högt artvärde. Frågan om kompensation för långsam handläggning får i de fallen då i stället avgöras i den ordning som gäller för statens skadereglering (se p. 38 i HD:s dom).
HD ska pröva
Mot den bakgrunden ansåg hovrätten inte att den gärning som 32-åringen hade begått föranledde någon lindring av påföljden.
Mannens överklagande avslogs därmed i sin helhet.
Högsta domstolen har nu meddelat prövningstillstånd i den delen som gäller ju påföljdslindring på grund av långsam handläggning. (Blendow Lexnova)
Gratis nyhetsbrev om rättsfall , juridik och näringsliv från Dagens Juridik – klicka här
