REPLIK – av Johan Gynnhammar, Socialdemokrat och juriststuderande vid Örebro Universitet
Johannes Norrman luftar i sin debattartikel en stark oro för det juridiska språkets estetiska värde och hur en moderniserad lagstiftning bidrar till språkets ”förfulning”. I sin argumentation lyckas han leva upp till sin roll som konservativ juriststuderande. Han landar däremot fel i synen på språkets roll i juridiken.
Innan man bestämmer sig för hur och i vilken utsträckning lagstiftning ska förändras såväl innehållsmässigt som språkligt måste man ställa sig fråga: vad är syftet med lagstiftning? Jag menar att de lagar som riksdagen stiftar har till främsta uppgift att lösa de problem i samhället som uppstår i en konflikt mellan olika intressen och principer. Det kan exempelvis handla om hur en stat ska hantera konflikten mellan den enskildes personliga integritet och vikten av att utgivaren av en tidning kan dela med sig av det som denne anser ha nyhetsvärde.
För att hantera dessa konflikter behövs en lagstiftning som är framtagen efter noggranna övervägningar mellan motstående intressen och/eller principer. För att lagstiftningen i sin tur ska vara effektiv måste den vara så tydlig och tillgänglig att de som berörs av den kan ta till sig och följa den. Ett språkbruk som är föråldrat och anpassat för en annan tid kan utgöra ett hinder.
Norrman exemplifierar problemet väl med den tidigare lydelsen i 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen (TF). Paragrafen är så full av ord och meningsuppbyggnader som idag får anses föråldrade att det för gemene man blivit nästintill omöjligt att förstå den.
När lagstiftning som är menad att verka som riktlinje för gemene man på detta sätt inte kan förstås och efterlevas utan förklaring från någon med juridisk utbildning tappar den en stor del av sitt syfte. Att då modernisera lagstiftningen utan att den tappar sitt rättsliga innehåll är önskvärt. Det är precis det som riksdagen har gjort i fråga om de berörda delarna av TF.
Hur romantiskt och estetiskt tilltalande 1800-talets kanslisvenska än må vara så väljer jag en lagstiftning som flertalet kan förstå och leva efter före bevarandet av högtravande och ålderdomliga uttryck. Fråga Norrman bör ställa sig är: för vem är lagen till?
