DEBATT – av Johannes Norrman, ordförande för Konservativa Studentföreningen vid Lunds universitet och juriststudent på termin 6 vid juristprogrammet, Lunds universitet
På senare tid har lagstiftaren genomfört omfattande språkliga moderniseringar av åtskilliga äldre lagar, främst i syfte att göra dem enklare att tillämpa i en modern kontext. En annan ambition har också varit att göra lagen mer lättbegriplig för gemene man.
Båda dessa bevekelsegrunder är behjärtansvärda, och ingen kan förneka att dessa förnyelsearbeten i vissa fall varit högst påkallade. Samtidigt har projekten ofta genomförts utan hänsyn till historiska och estetiska värden i de äldre lagtexterna, vilket i sin tur fört med sig en snabb och oroande utarmning av den svenska juridiska språket och juridiska kulturarvet.
Ett bra exempel, som jag kommer använda som utgångspunkt för den fortsatta framställningen, är 2018 års omarbetning av vår grundlag tryckfrihetsförordningen.
Några veckor innan jag hösten 2017 började juristprogrammet, köpte jag en
begagnad upplaga av 2016 års Sveriges rikes lag för 500 kronor. På termin 1 läser man som bekant konstitutionell rätt (i alla fall på Lunds universitet), och en av de första paragraferna jag läste i den tjocka blå boken, var den så kallade instruktionen i dåvarande 1 kap. 4 § tryckfrihetsförordningen:
“Envar, vilken blivit förtrott att döma över missbruk av tryckfriheten eller eljest vaka över denna förordnings efterlevnad, bör därvid städse hava i åtanke att tryckfriheten utgör grundval för ett fritt samhällsskick, alltid fästa sin uppmärksamhet mera på ämnets och tankens än på uttryckets lagstridighet, på syftet än på framställningssättet, samt i tvivelsmål hellre fria än fälla.”
Dessa ord gjorde intryck på mig, och om det fanns en tävling för Sveriges finaste
paragraf, skulle 1 kap. 4 § TF vara min kandidat. Det allvarsamma, lite dystra, men vackra språket och den principiellt viktiga framskjutna placeringen i själva
grundlagen är två anledningar. Men därtill kommer regleringens djupa rötter – våra
grundlagsfäder lyfte faktiskt instruktionen nästan ordagrant från 1810 års
tryckfrihetsförordning, som i sin tur är sprungen ur 1766 års tryckfrihetsförordning,
som var den första reglering av tryckfriheten genom grundlag i världen (Statens
offentliga utredningar (SOU) 2016:58 del 1, s. 231).
Efter valet 2018 fattade dock riksdagen som sagt beslut om att reformera
tryckfrihetsförordningen, bland annat genom omfattande språkliga ändringar i
portalstadgandena, vari instruktionen i 1 kap. 4 § TF ingår.
Utredarna och regeringen motiverade i SOU 2016:58 respektive prop. 2017/18:49
ändringarna med behovet av att göra TF tydligare och lättare att tillämpa. Samtidigt betonade utredarna i SOU 2016:58 att “[d]e förändringar som föreslås i den här delen är av formell natur och medför inte att innehållet i de olika bestämmelserna ändras i sak.” Resultatet blev för instruktionens del nuvarande 1 kap. 10 § TF:
“Den som ska döma över missbruk av tryckfriheten eller på annat sätt vaka över att denna grundlag efterlevs bör alltid ha i åtanke att tryckfriheten är en grundval för ett fritt samhällsskick, alltid uppmärksamma ämnet och tanken mera än uttrycket, liksom syftet mera än framställningssättet samt i tveksamma fall hellre fria än fälla.”
Denna ändring illustrerar flertalet av de problem förknippade med att helt sonika ändra en flera hundra år gammal text, och jag vill i tur och ordning gå igenom de
mest bekymmersamma.
För det första tar moderningseringsivrarna sällan hänsyn till estetiska värden, när de tar på sig att “förbättra” gammal lagtext. Utredarna i SOU 2016:58 tar förvisso som hastigast upp stilistiska överväganden, men samtidigt dominerar det funktionella perspektivet fullständigt. Att instruktionen har mer än 200 år gamla anor beskriver utredningen främst som ett problem som kräver en lösning; hur kan språket bli mer tidsenligt och lättbegripligt?
Enklare blev den nya instruktionen onekligen, men till ett dyrt pris. Borta är de anrika formuleringarna, den allvarstyngda framtoningen och högtidligheten i själva
påminnelsen; alltihop ersatt av en banal vardaglig förmaning, av samma typ som ett olydigt barn kan få av en lärare eller sin mamma. I sin bottenlösa iver att förädla paragrafens funktion, lyckades utredningen att förfula den estetiskt.
För det andra är hela idén, att det går att byta ut orden i en paragraf utan att ändra dess innebörd, i grunden utomordentligt tveksam. Tvärtom använder ju människor synonymer just för att kunna uttrycka subtila men ack så verkliga skillnader i nyans och betydelse. Att vara snabb är inte samma sak som att vara kvick, och att vara listig är inte samma sak som att vara bakslug.
När man förändrar orden i en text förändrar man alltså i princip alltid dess betydelse, och eftersom lagen är den förnämsta rättskällan duger det inte att framhålla i förarbeten att “ingen ändring i sak är avsedd”. Detta är ett starkt argument för att inte bryskt ändra runt i lagar (i synnerhet grundlagar) hur som helst.
En särskilt anstötlig detalj i sammanhanget är för övrigt att det i 2018 års TF heter att tryckfriheten är “en grundval för ett fritt samhällsskick”, medan i den gamla lydelsen så “utgör tryckfriheten grundval för ett fritt samhällsskick”. Utredningen som lade fram förslaget till grundlagsändring, menar alltså på att dessa två formuleringar skulle ha exakt samma betydelse. Min språkkänsla håller inte med.
För det tredje, och sista, och för mig grundväsentligaste, så riskerar den
hänsynslösa moderniseringen att föda fram en farlig historielöshet – inte bara bland jurister, utan även bland befolkningen i stort.
Många som var med vid tillkomsten av 1949 års tryckfrihetsförordningen är idag
döda. De hade nyss upplevt ett världskrig, och de hade känt tyranniets andedräkt i nacken på ett vis som de allra flesta av oss aldrig gjort.
Instruktionen i 1 kap. 4 § TF var deras – och även flera föregående generationers
svenskars – sätt att tala till oss, och det är min fasta övertygelse, att de valde sina
ord med omsorg. Eller, som Vilhelm Moberg uttryckte det i Svensk strävan (1941):
“De döda är åtskilliga millioner flera än vi. Vi lyssnar till dem genom att minnas vad de uträttat och genom att värdesätta deras strävan. De kan icke mera värja sitt verk. Det åligger oss. De har mycket att säga oss nu, och vi är skyldiga att lyssna till dem.”
Avslutningsvis vill jag framhäva, att respekten för det förflutna naturligtvis inte får gå till överdrift. Poängen med argumentationen jag fört ovan är inte att alla svenska lagar till slut skall se ut som byggningabalken. Vad det handlar om är snarare att uppmärksamma historiska och estetiska aspekter i lagstiftningsarbetet, och att tillmäta dessa en rimlig vikt i förhållanden till andra målsättningar.
Det är nämligen fullt möjligt att skapa lagar som både fungerar väl i det moderna
samhälle och som bevarar de kulturella, historiska och estetiska värdena i äldre
lagtext. Men detta kräver en kursomläggning, från dagens enkelspåriga och
enfaldiga reform-för-reformens-skull-tänkande till en mer holistisk metod.
Nästa gång lagstiftaren får för sig att “förbättra” en gammal lag, tycker jag i alla fall att vi är skyldiga att stanna upp och ställa oss frågan – är det verkligen enbart
enkelhet vi vill ha, till varje tänkbart pris?
