”Jag försöker tänka som en polis – och hitta rimligt tvivel genom egna undersökningar”

Av Johan Eriksson – advokat och författare till ”Handbok för försvarare”

Advokaten Johan Eriksson har blivit framröstad som ”advokaternas advokat” sju år i rad. Han har just kommit ut med ”Handbok för försvarare” – en bok som tar upp allt från praktiska frågor i rättssalen och straffprocessens juridik till försvararollens grundläggande principer och högre ideologi. Idag publicerar Dagens Juridik det andra utdraget ur boken.

Att det utförs utredningar genom försvarets försorg har kommit att bli allt vanligare. Förklaringarna till detta är nog flera. Det har förekommit en rad uppmärksammade fall där utredningar av olika slag lett till frikännande domar. I spåren av dessa domar har sedan följt offentliga debatter om bristfälliga förundersökningar. Dessa debatter har i sin tur medvetandegjort för både advokater och allmänhet möjligheten att utföra egna utredningar av skiftande slag.

En annan sak är nog att den moderna advokaten är mer kritisk och ifrågasättande än vad advokater var förr.

Det mer traditionella synsättet är att eftersom staten är objektiv och skyldig att vända på alla stenar så finns ingen anledning att utföra egna utredningar. Av domar som jag läst framgår dock att vissa domare alltjämt har den uppfattningen att utredningar ska utföras inom ramen för förundersökningen.

Försvararen ska med nit och omsorg verka för sakens rätta belysning. Detta innebär att försvararen har att tillföra målet omständigheter som talar för klientens version av det händelseförlopp som är föremål för prövning. Att staten har en skyldighet att vara objektiv och utreda även klientens version innebär emellertid inte någon garanti för att så verkligen sker.

Den som utreder en misstanke har av naturliga skäl en idé med sin utredning och kan då riskera att inte se de alternativa utredningsåtgärder som är möjliga. Det är också lätt att bli förtjust i sin egen teori så att den personliga övertygelsen gör att man bara söker efter omständigheter som bekräftar den egna teorin. Detta har inget att göra med bristande objektivitet utan är helt mänskligt.

Som försvarare måste du därför vara kreativ och använda din fantasi. Det kan handla om att en skadebild på en målsägande kan vara förenlig även med din klients version av ett händelseförlopp eller att ett visst kriminaltekniskt fynd kan ha alternativa förklaringar. En annan gång kan det handla om att kontrollera hur lång tid det tar att förflytta sig en viss sträcka för att visa att din klient inte kan ha utfört en viss gärning.

I din roll ligger att alltid försöka hitta alternativa förklaringar. Du ska helt enkelt arbeta med rimliga tvivel. Frågan är hur detta rent praktiskt ska göras.

De som inte riktigt tycker om egna utredningar brukar hävda att försvararen har att påkalla kompletterande utredningsåtgärder om han anser att det krävs. Problemet är dock att du med rimlig säkerhet måste veta resultatet av en sådan åtgärd innan du begär att den ska utföras.

En försvarare ska vara strikt subjektiv. Inga åtgärder som är negativa för den egna klienten får vidtas. Då verkar du inte för sakens rätta belysning.

Helt annorlunda är det för en åklagare. Känner han tveksamhet inför att något borde utredas bättre ska han genast besluta om en sådan åtgärd. Talar resultatet för den misstänkte så att misstanken kan avskrivas, är det bara bra för åklagaren, eftersom han då agerat i god objektiv anda. Möjligen är det just detta problem som de som är kritiska till egna utredningar inte riktigt inser.

Som försvarare har du att vara kreativ. Det gäller att ägna mycket tid åt tankearbete. Tidigt i karriären läste jag förundersökningarna gång på gång för att söka uppgifter som talade för min klient. Med åren har jag insett att det är bättre att ägna mer tid åt att tänka.

Jag har lärt mig att fantasi ibland kan ge mycket intressanta infallsvinklar. Ett enkelt sätt att se det på är att jag försöker tänka som en polis. Vilka åtgärder hade jag vidtagit om jag skulle vilja kontrollera exempelvis en målsägandes uppgifter?

Tänker man på det sättet kommer man ofta på ganska enkla kontrollåtgärder som visar sig inte vara utförda. Uppgifter som lämnas av den misstänkte brukar regelmässigt utsättas för denna typ av granskningar från polisens sida men faktiskt mer sällan en målsägandes.

Granska berättelsen och fundera över vilka uppgifter som faktiskt går att kontrollera. Ofta är det enkla saker som att kolla med SMHI om det verkligen var soligt som målsäganden påstår eller andra relativt enkla kontroller. Någon annan gång kan det krävas hjälp med rättsmedicinska frågor så att du måste kontakta en ”egen rättsläkare”.

Just när det gäller rättsläkare har vi en märklig ordning i Sverige. Rättsläkare som upprättar rättsintyg, på uppdrag av exempelvis polisen, är anställda av Rättsmedicinalverket.

Rättsmedicinalverket har, efter ett antal interna stridigheter, beslutat att en rättsläkare anställd inom rättsmedicinalverket inte får göra en second opinion på en annan rättsläkares utlåtande. Enda officiella sättet att få ett sådant utlåtande ifrågasatt är därför att begära att socialstyrelsens rättsliga råd överprövar utlåtandet.

Vill en försvarare ifrågasätta ett rättsintyg upprättat av en rättsläkare, finns då bara två sätt: vända sig till en rättsläkare som inte arbetar för Rättsmedicinalverket eller försöka få till stånd en prövning av rättsliga rådet, något som kräver ett beslut av rätten.

Eftersom en försvarare i normalfallet inte kan begära ett sådant utlåtande på chans, återstår i de flesta fall inget annat än att söka inhämta ett yttrande på annat sätt, för att först efter att ha sett resultatet av en sådan utredning kanske begära ett utlåtande från rättsliga rådet alternativt åberopa den egna utredningen.

Att från tid till annan utföra egna åtgärder är således helt nödvändigt för den noggranne försvararen.

Vad ska du då göra med en utredning som inte gav det resultat du hade hoppats? Naturligtvis får du inte åberopa den som bevisning utan helt enkelt bortse från saken. Var därför noggrann med att inte tala exempelvis med åklagaren om en utredning förrän den är klar. Att göra det kan ibland kännas frestande om du tror att du håller på att få fram något bra, men det gäller helt enkelt att vänta.

Hur är det då med kostnader för egna utredningar? Utgångspunkten är att det är din klient som ska bekosta dessa. Om utredningen åberopas kan sedan klienten yrka ersättning för dessa kostnader av staten. Sådan ersättning ska också utgå om den är skälig och av betydelse för utgången i målet. Har den inte sådan betydelse, eller om klienten blir fälld, får klienten räkna med att själv stå för kostnaden. I rättshjälpslagen finns visst utrymme att få ersättning för sådana kostnader.

Enligt 17 § rättshjälpslagen kan, om rättshjälp beviljas, staten betala kostnaderna för utredning, som är skäligen påkallad för att ta tillvara den rättssökandes rätt, till en kostnad om högst 10 000 kr [1].

Problemet är att om en ansökan om rättshjälp görs så måste också resultatet av utredningen redovisas, vilket kan vara riskfyllt av samma skäl som att begära komplettering på chans.

Egna utredningar kan således vara nödvändigt. Det får dock inte bli alldeles för fantasifullt. Du måste verkligen noga fundera igenom dina åtgärder och det bevisvärde de faktiskt kan förväntas få.

En sista sak som tangerar egna utredningar är att begära syn. Syn kan vara ett fantastiskt bevismedel för att illustrera olika saker. Syn bekostas dessutom alltid av staten. Det är således inte förenat med några kostnader för din klient. För att få till stånd en syn krävs att du argumenterar varför och anger ett bevistema. Därefter fattar rätten beslut.

Notera också att syn inte behöver betyda att rätten ska besöka någon plats, utan det kan vara uppspelning av en film, ett föremål eller liknande.

Innan du begär syn måste du noggrant överväga vad du vill få fram och hur det ska illustreras. Det kan egentligen bara göras genom att besöka den plats som du vill begära syn på. Påkallar du syn så får du vara beredd att instruera rätten hur du vill att den ska utföras.

Ett illustrativt exempel då syn kan vara bra är om du vill påvisa att ett vittne inte kunnat göra en viss iakttagelse från den plats där det säger sig ha stått. Genom att placera rätten på den plats som vittnet angett kan då rätten själv konstatera att iakttagelsen inte är tillförlitlig. Jag har själv varit med om att sådant påverkat rätten mycket starkt.

Att argumentera för en sådan sak kan aldrig bli lika effektivt som om rätten på plats kan konstatera att det faktiskt inte går att göra en viss iakttagelse. Återigen vill jag dock varna för att det måste bli bra och att det måste förberedas. Annars kan det få direkt motsatt effekt och dessutom riskerar du att dra på dig rättens ogillande.

Personligen brukar jag alltid ta med mig någon kollega om jag ska förbereda en syn för att verkligen försäkra mig om att budskapet går fram. Någon gång har jag också låtit spela in denna ”provsyn” för att kunna fundera över saken i lugn och ro.

Någon gång kan det också finnas skäl att i stället för att direkt påkalla syn begära att förundersökningen ska kompletteras med en rekonstruktion eller vallning som ska tjäna samma syfte som en syn. Dessa rekonstruktioner eller vallningar filmas alltid av polisen vilket möjliggör för dig att påkalla syn av polisens material vid huvudförhandlingen om detta är ett alternativ.

Någon gång har jag också varit med om att en åklagare beslutat lägga ner en förundersökning efter ett sådant brottsplatsbesök, vilket såklart är det allra bästa. Återigen måste det dock förberedas och kontrolleras. Du kan inte lita på att din klient har tänkt rätt när han påstår sig kunna vissa något om han bara får visa på plats.