Skip to content

"Efter den redovisade planen: Hur tänker regeringen förbättra arbetet mot hatbrott?"

KOMMENTAR/KRÖNIKA - av David Brax, hatbrottsforskare, post-doc, Göteborgs Universitet och Caroline Mellgren, Dr. med. vet, Malmö Högskola

 

Regeringens efterlängtade nationella ”plan mot rasism, liknande former av fientlighet och hatbrott” presenterades på en presskonferens den 23 november och publicerades i sin helhet dagen därpå.

Planen har många förtjänster och signalerar en politisk vilja att satsa på arbetet mot rasism och mot hatbrott specifikt. Men den saknar samtidigt konkretion i väsentliga hänseenden. I synnerhet gäller detta rättsväsendets hantering av hatbrott, sammanfattat i planens strategiska område ”Ett mer aktivt rättsväsende”, och under rubriken ”En enhetlig praktisk tillämpning av begreppet hatbrott.” 

Rättsväsendets problem med hur hatbrottsbegreppet ska tolkas har varit känt sedan länge och olika ansatser att förbättra detta har presenterats de senaste 15 åren med mycket begränsat genomslag. Bristen på konkreta förslag och tillvägagångssätt i den nu aktuella planen är därför oroande.

Den nationella planen kan med fördel läsas tillsammans med två andra aktuella dokument som behandlar hatbrott och som planen hänvisar till:

Uppdraget i det tidigare dokumentet var just att uppnå en samsyn mellan polismyndigheten, åklagarmyndigheten och Brottsförebyggande rådet om vad hatbrott egentligen är. Det är anmärkningsvärt att någon sådan gemensam definition inte har funnits tidigare.

I flera omgångar har representanter för regering och myndigheter till exempel pratat om vikten av utbildning för polisen, åklagare och domare när det gäller att hantera hatbrott, och under hela denna tid har det alltså varit oklart vilket innehåll en sådan utbildning skulle ha.

Någon gemensam definition åstadkoms dock inte. Det som redovisades var i stället att myndigheterna betraktar ”hatbrott” som ett paraplybegrepp som täcker brotten Hets mot Folkgrupp (BrB 16 kap. 8§), Olaga Diskriminering (BrB 16 kap. 9§) samt de brott som faller under straffskärpningsregeln i BrB 29 kap. 2§ 7 (där ett ”motiv varit att kränka” en person, folkgrupp eller liknande på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet).  

Denna definition ger ingen som helst vägledning kring vad ”hatbrott” betyder, eller hur det ska tillämpas i enskilda fall. (se Brax och Tiby, Dagens Juridik, mars 2015).

Det finns skäl att separera de tre lagrummen. Det är den tredje delen, straffskärpningsregeln, som reglerar det som internationellt kallas ”hate crime” (hets mot folkgrupp motsvaras snarast av ”hate speech”). Denna regel är vagt definierad i brottsbalken, och vägledning från förarbeten och rättspraxis är mycket begränsad.

Hittills har regeln bara behandlats i ett enda fall i HD (NJA 1996 s. 509), och inte heller det ger någon vägledning till hur och när regeln bör tillämpas i svårare fall. Den rättsvetenskapliga litteraturen på området är dessutom nästan obefintlig.

Den bristfälliga paraply-definitionen ligger också till grund för Åklagarmyndighetens tillsynsrapport. I rapporten hävdas att rättstillämpningen i de domar som granskas är enhetlig, men ingen närmare analys ges av hur regeln tolkas, och rapporten redogör inte heller för några fall.

När Åklagarmyndigheten underkänner 25 procent av de fall som BRÅ kodat som hatbrott är det således oklart vilka definition de använder som mall. Rapporten menar att ”förekommande hatbrottsmotiv utretts av åklagare så långt möjligt i de fall förundersökning inletts. Straffskärpningsgrunden har tillämpats när förutsättningarna förelegat och på ett till synes enhetligt och rättsenligt sätt”.

Hur denna slutsats nåtts är fullständigt oklart i frånvaron av en närmare analys av de domar som behandlats och av de resonemang som förts i rätten. Detta blir särskilt anmärkningsvärt eftersom vi vet att hatbrottsregeln tolkas på mycket olika sätt i olika instanser, vilket bland annat framkom i ett uppmärksammat fall av misshandel av två kvinnor i slöja i Malmö 2014.

Det är därför bra att regeringens plan signalerar att arbetet med hatbrottsdefinitionen inte betraktas som avklarat. Samtidigt saknar planen konkretion på detta område, vilket bäddar för fortsatt oklarhet.

I planen står att ”Polismyndigheten, Åklagarmyndigheten och Brottsförebyggande rådet ska fortsatt verka för en, inom och mellan myndigheterna, enhetlig praktisk tillämpning av begreppet hatbrott”.

Men hur ska begreppet klargöras? Lagstiftningen ser ut som den gör, och regeringen kan inte beställa fram rättspraxis från HD. För att rättspraxis ska tydliggöra tolkningen måste konkreta fall hamna där och med tanke på hur sällsynt det är med åtal där hatbrottsregeln behandlas är sannolikheten för att detta ska inträffa liten.

Det försvåras ytterligare om åklagare är oklara över i vilka fall de faktiskt framgångsrikt kan driva hatbrottsvinkeln. Ett enklare sätt att närma sig ett förtydligande är att göra om och fördjupa den granskning av åklagarnas handläggning av hatbrottsärenden som Åklagarmyndigheten gjorde tidigare i år. En sådan granskning bör gå igenom materialet grundligt och analysera det utifrån olika teoretiska modeller.

Tolkas hatbrott till exempel som något som förklaras av gärningsmannens inställning eller som något som gärningsmannen uttrycker i samband med brottet? Den bör också genomgå vetenskaplig granskning.

I en sådan process kan argument som fungerat och inte fungerat i olika instanser identifieras, och inkonsekvenser i rättstillämpningen synliggöras. Resultatet av en sådan granskning skulle kunna användas för att vägleda åklagare i hur de ska hantera svåra fall där det idag är oklart om det går att framgångsrikt driva hatbrottsvinkeln eller inte. Det skulle också konkret belysa behovet av tydligare riktlinjer.

De åklagare som får ansvar för hatbrotten på varje åklagarkammare behöver också få en gedigen utbildning i samband med detta. Detta är särskilt viktigt med tanke på att omsättningen är stor, många hatbrottsåklagare är relativt nya på jobbet. Med tanke på hur sällsynt det är med hatbrottsåtal innebär detta att de har begränsad erfarenhet av den komplexitet som uppdraget innebär.  

Det vore också önskvärt att utföra en undersökning av hur åklagare, domare och poliser tolkar hatbrottsbegreppet och straffskärpningsregelns rättfärdigande. Särskilt gäller detta poliser, som i egenskap av anmälningsmottagare är avgörande för att hatbrottsvinklen fångas upp och säkras från början.

Vi har också tre ytterligare kommentarer angående den nationella planen:

För det första: Regeringen är föredömligt självkritisk, och medger att vi inte kan ta för givet att Sverige lever upp till våra internationella åtaganden på det här området. Planen nämner här EU:s ”Fundamental Rights Agency” som erbjuder vägledning till medlemsländerna i dessa frågor.

Vad som inte tas upp är dock att FRA, i sin kommentar till implementeringen av ramverksbeslut 2008 2008/913/JHA (on combating certain forms and expressions of racism and xenophobia by means of criminal law), menar att samtliga medlemsländer bör omfatta funktionsnedsättning som skyddad grupp under hatbrottslagstiftningen.

Ett växande antal länder i Europa gör detta, men i Sverige har detta inte tagits på allvar.

För det andra: Brå presenterar en hatbrottsrapport varje år som tillhör de bästa i Europa. Statistiken är baserad på polisanmälningar, och Brå är mycket tydliga med att den inte självklart kan tolkas som reflekterandes den faktiska utsattheten.

Regeringen signalerar nu att upplägget ska granskas och att budgeten kanske ska omfördelas så att rapporten publiceras mer sällan, men ger rum åt fördjupningar och specialstudier, till exempel gällande ökningar och förändringar i mönster.

Sådan fördjupning vore visserligen välkommen men borde snarast utföras i form av forskning. Det är också förenat med risker att producera hatbrottsrapporten mer sällan, då intresset för hatbrott redan nu tenderar att svalna mellan varven.

För det tredje: Regeringens fortsatta riktade satsning på forskning om rasism och hatbrott är givetvis välkommen. Det är viktigt att denna forskning också tas tillvara i utbildning av de som arbetar med och mot hatbrott samt tillämpas för att granska och utvärdera regeringens eget arbete på detta viktiga område.

 

David Brax är hatbrottsforskare, post-doc vid Centrum för Europaforskning samt Institutionen för Filosofi, Lingvistik och Vetenskapsteori, Göteborgs Universitet

Caroline Mellgren är Dr. med. vet, Institutionen för kriminologi, Malmö Högskola

 

 


Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt