Skip to content

"Vad händer med polisens hatbrottsarbete, rikspolischefen?"

DEBATT - av David Brax, fil. dr och hatbrottsforskare vid Göteborgs universitet och Eva Tiby, professor i kriminologi vid Stockholms universitet

 

Den 4 mars presenterades rikspolischef Dan Eliasson en rapport om hur polisen ska hantera hatbrotten. Rapporten, som skrevs på uppdrag av förra regeringen, har tre huvudpunkter: 

  • En enhetlig definition av ”hatbrott” för polisen, åklagarmyndigheten och brottsförebyggande rådet
  • Åtgärder för att stärka kunskapen om hatbrott inom polisen
  • Åtgärder för att öka förtroende för polisen i särskilt utsatta grupper

Rapporten baserades på Håkan Sandahls utredning. Sandahl presenterade sina ambitiösa rekommendationer i förväg på DN-debatt 20/12 2014 (”Polisens arbete mot hatbrott måste samordnas nationellt”) och när rapporten presenterades gavs intrycket att man anammat dem.

Det har man emellertid inte gjort. Sandahls förslag har istället fösts ihop med dem som Eliasson presenterade i sin egen artikel på DN-debatt 24/2 (”Nya polisenheter ska skydda de demokratiska friheterna”). Hans angreppssätt utgår från en helhetssyn på brottslighet som hotar de demokratiska fri- och rättigheterna. Det är relevanta, om än outvecklade, perspektiv på hatbrotten. Problemet är att rapporten som resultat saknar just den konkretion som är så viktig för att komma åt dessa brott.

 

Hatbrottsgrupperna” förstärks - men arbetsuppgifterna blir fler och otydligare

Sandahl föreslog att hatbrottsgrupper skulle införas i hela landet. Så blev det inte. I stället ska enheter, som i rapporten benämns ”hatbrottsgrupper”, införas i de tre storstadsregionerna - det vill säga förstärkas i Malmö och Stockholm, och skapas i Göteborg.

Men arbetsuppgifterna för dessa enheter innefattar mycket mer än hatbrott. Ambitionen är ”ett samlat grepp kring de brott som har den gemensamma faktorn att de hotar de grundläggande fri- och rättigheterna”. Eftersom hatbrotten utgör en delmängd av dessa menade Eliasson att arbetet bör ske ”inom ramen för polisens arbete att höja sin förmåga på detta område.”

Perspektivet är intressant när det gäller att förstå hatbrottens betydelse, men som riktlinje betraktat saknar det konkretion. I rapporten framgår att de utredningarna (som ska ledas av åklagare) som utförs av hatbrottsgrupper håller särskilt hög kvalitet. Det beror sannolikt på att grupperna haft en väl avgränsad uppgift och det hotar att gå förlorat i de nya enheterna.

För att hantera anmälningar och säkra bevisning som fungerar i domstol krävs kunskap om vad som är särskiljande för hatbrott.

I utökningen anar vi också en återgång till en syn på hatbrott som del av ett större, organiserat hot. Emedan detta perspektiv är viktigt får det inte blir på bekostnad av de insikter som vuxit fram inom kriminologin de senaste 15 åren om hatbrottens vardaglighet.

 

En enhetlig tillämpning av begreppet hatbrott

Rapporten konstaterar att hatbrott är ”resultatet av bristande respekt för mänskliga rättigheter och lika värde” och att  de ”drabbar offren på grund av vem de är som person och upplevs därför som särskilt kränkande.”

Men det enda man kommit fram till i samråd med Åklagarmyndigheten och BRÅ är med ”hatbrott” beteckna brotten Hets mot folkgrupp (BrB 16 kap. 8§), Olaga Diskriminering (BrB 16 kap. 9§) samt de brott som faller under straffskärpningsregeln i Brb 29 kap. 2§ 7 (det vill säga brott där ett ”motiv varit att kränka” en person, folkgrupp eller liknande på grund av ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse, sexuell läggning eller annan liknande omständighet).  

För det första är det i princip samma definition som myndigheterna haft tidigare.

För det andra så är det snarare ett paraplybegrepp än en begreppsanalys. Den ger ingen som helst vägledning gällande hur polisen och åklagarna ska arbeta för att förbättra hatbrottsärendenas hantering i rättsapparaten.

Myndigheter är ense om att en gemensam definition är av yttersta vikt, men, som Brå påpekar, kan det ovanstående på sin höjd beskrivas som en början. Brå menar att uppdraget - en likartad redovisning av hatbrott inom myndigheterna - kräver ett omfattande arbete som går in i specifika ordalydelser i lagtexterna.

Föreslaget lämnar alltför mycket öppet för tolkning. Visserligen är det rättsinstanserna som avgör hur dessa texter ska tolkas, men eftersom vägledande praxis i stort sett saknas vore det önskvärt om ”brottsutredande samt statistikförande myndigheter delar synen på vilka typer av fall som bör betraktas som möjliga hatbrott under utredningens gång fram till åtal.”

Det har Brå alldeles rätt i. Samtidigt bör det arbetet ske i ljuset av de förarbeten och de domar som trots allt finns på hatbrottsområdet. En sammanställning av hatbrottsdomar har till exempel gjorts att polisens utvecklingscentrum i Malmö. Det finns ett omfattande material. Vad som saknas är analys. 

Det är möjligt att våra farhågor om att hatbrottsgruppernas upplösning inte besannats. Kanske kommer konkretionen i form av tydligare riktlinjer senare.

Kanske kommer de nya enheterna bli tillräckligt omfattande för specialistkompetens på hatbrottsområdet kan bevaras och fördjupas.

I rapporten finns dessutom ett antal goda förslag om hur kunskap ska spridas för att uppnå en enhetlig (och acceptabel) hantering av hatbrott i hela landet. Tyvärr är det oklart vilken kunskap det rör sig om.

Här finns också förslag om en nationell informationskampanj för att öka anmälningsbenägenheten. En liknande har nyligen genomförts i England med preliminära goda resultat.

Det mesta i rapporten känns igen från tidigare utvärderingar och förslag från Brå. Den senaste - "Rättsväsendets arbete med hatbrott - en uppföljning 2003-2010" - konstaterade att konkretion i förslagen och tydlig prioritering från regeringens håll är avgörande för att hatbrotten ska hanteras på ett effektivt sätt.

Det måste framgå att arbetet med hatbrott, som ofta kräver omfattande utredningsarbete, räknas. Att deras vikt är sådan att extra resurser är motiverade. Sådana tydlighet saknas i den senaste rapporten.

Rikspolischefen välkomnade uppföljning och utvärdering och det är utomordentligt viktigt att detta görs ordentligt.

Har enheterna fått konkreta uppgifter och riktlinjer?

Har särskilt fokus på hatbrott bevarats och fördjupats?

Har ”definitionen” förankrats och lett till bättre utredningar och bättre anmälningsupptagning i hela landet?

Tar sig fler fall hela vägen till åtal? 

Här är det fråga om att välja rätt lösning på ett antal olika problem, såväl på individ-  som på strukturnivå. Då gäller det att särskilja vad som går att åtgärda genom konkret, resursrikt och riktat arbete inom rättsväsendet från vad som kan kallas ren symbollagstiftning. 

Sedan återstår problemet att förmå domstolarna att tillämpa lagstiftningen. Men den saken kräver en helt annan utredning.

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt