Skip to content

"Statens intresse att maximera sina inkomster ligger HD varmt om hjärtat - till men för den enskilde"

Krister Thelin
Krister Thelin

KRÖNIKA - av Krister Thelin, hovrättslagman och bl.a ledamot av FN:s kommitté för mänskliga rättigheter (2008-2012)

 

I juli i år gjorde HD som bekant en “volte face” och meddelade i ett pleniavgörande (Dagens Juridik 2013-06-11) att vad man kommit fram till tre år tidigare inte längre gällde. Nu skulle också i Sverige förbud mot dubbelbestraffning råda. HD:s beslut är en intressant uppvisning i rättslig kreativitet och förtjänar att närmare analyseras i särskilt sammanhang.

Att avgörandet har till uppgift att försöka dölja reträtten från beslutet 2010 står dock klart, likaså att statens intressen att maximera sina inkomster ligger HD varmt om hjärtat. Hur skall man annars förklara att det endast är genom en omfattande exeges av Europakonventionen och EU-rätten som den enskildes intresse - vilket en minoritet fann redan för tre år sedan - till slut segrar, trots att HD finner att förbudet mot dubbelbestraffning, utan att vara formellt lagfäst, är en grundläggande rättssats också i vårt land?

Hade det inte varit enklare att just åberopa denna rättssats till den enskildes fromma i stället för att krångla till det så till den milda grad och tvingas göra den föga eleganta 180-graderssvängen?

Nyligen har Europadomstolen i Strasbourg (Dagens Juridik 2013-08-12) smällt det svenska statsintresset på fingrarna, när det gällt exekution av en icke lagakraftvunnen skatteskuld. Den svenska ordningen är viktad till förmån för staten och till nackdel för den enskilde, vilket det alltså krävs en internationell domstol för att uppmärksamma.

Det går en rak linje bakåt från dessa båda avgöranden till ett HD-avgörande för 35 år sedan (NJA 1978 s. 452), varigenom HD med analogisk lagtillämpning, stödd enbart på förarbetsuttlanden och i avsaknad av lagtext, fann skattebrottslagen tillämplig i ett fall av inkomsttaxering. HD bugar i skälen - om än något besvärat -  åt legalitetsprincipen, men sätter likväl statsnyttan före den enskildes intresse.

Som ung fiskal på domarbanan vid denna tid kunde jag själv bevittna hur hovrätten i mål om arvs-och gåvoskatt genomgående såg som sin uppgift att bevaka statens inkomstintressen. "In dubio pro fiscus" var regeln. Att attityden i förvaltningsdomstolarna i skattemål var lika etatistisk utgår jag från. I skattemål finns ju inte motsvarigheten till brottmålsprocessens bevisbörderegel; taxering skall bli “rätt”, vilket i tveksamma fall innebär viktning till förmån för staten.

Det är alltså inte någon originell iakttagelse att våra domstolar i mål där statens inkomster står på spel av ålder sett sig som bevakare av det allmännas intresse. Domstolarnas historiskt svaga konstitutionella ställning har bidragit till denna attityd. Dömer man i Kungl. Maj:ts namn, vilket HD gjorde fram till 1974, är det lätt att se sig som en del av Kronan och dess intressen.

Den många gånger upphetsade inhemska debatten om mänskliga rättigheter, Europakonventionen och dess tillämpning i svensk rätt under 70-och 80-talet visade också var tyngdpunkten skulle ligga. Dåvarande justitieministern Lennart Geijer ansåg sig föranlåten att betona att domstolarna stod i “samhällets” tjänst och varna för ett synsätt där domstolarna uppfattades som  ett värn för den enskilde gentemot staten. Många svaga själar, inte minst i kanslihuset, med karriär i blick tog bestående intryck.

Mycket vatten har förvisso flutit under broarna sedan dess och Europakonventionen och EU-rätten har numera sedan snart 20 år satt den enskildes rättigheter på kartan också i vår rättstillämpning. Den tidigare närmast rättshaveristiska air som omgav hela området mänskliga rättigheter - i vart fall när de åberopades i Sverige - har fördunstat.

Nya generationer jurister och rättsliga aktivister som exempelvis Centrum för rättvisa har medfört en betydande attitydförändring. Och den senaste grundlagsreformen 2010 gav betydelsefulla konstitutionella markörer för att skilja domstolarna från statsförvaltningen.

Men i HD förefaller entusiasmen alltjämt behärskad för den enskildes sak när statens inkomster står på spel. Kan det vara en tillfällighet att de tre justitieråd som utgjorde majoritet i avgörandet 2010, varigenom den svenska ordningen med dubbelbeskattning ansågs legitim, alla hade kanslihusbakgrund medan minoritetens två ledamöter kom från advokatbanan? Jag tror inte det. Statsnyttotänket sitter djupt och århundradenas tyngd och tradition är betydande.

Men framtiden inger dock hopp. Med en öppnare rekryteringsprocess och färre med kanslihusbakgrund i HD kan det bli bättre balans och presumtionen för statsnyttotänket vika. Den högsta statsnyttan är trots allt den enskildes väl. Och det gör gott för alla domare att minnas Olaus Petri ord, att “domarämbetet är för den menige mans bästa insatt” (n:o 3 i domarreglerna). Det är skillnad på tradition och tradition.

 

Foto: TT

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt