I sexualmål med inslag av BDSM och andra rollspel är det omöjligt att prata om uppsåt utan att prata om samtycke. Rent krasst kan man föreställa sig ett fall där ett samtycke till att utsättas för visst våld finns. Här är våldet inte ett led i att våldta, detta även om den som brukar våld inte inser att den utsatte återkallat sitt samtycke.

Två veckor innan min examensuppsats med titeln ”BDSM, våldtäkt och misshandel – när våld är en del av leken” var klar föll hovrättens dom i BDSM-målet  och debatten exploderade. Jag bestämde mig för att hålla käften, ett beslut som visade sig svårt att hålla fast vid allteftersom man tvingades lyssna på författare som förklarade att unga använder ”destruktivt sex för att skada sig själva” och beteendevetare som konstaterade att en friande dom var det enda tänkbara med hänsyn till hur målet drivits.   

Detta var inte första gången under min studietid som ämnet ”förnedrande” eller ”destruktivt” sex stod på agendan. År 2007 var debatten i full gång tack vare Stureplansprofilerna. Under åren kom ytterligare rättsfall, sexualmål som på något sätt innehöll inslag av sexuella rollspel och BDSM. Jag tänker då främst på Säpovakts-målet, Rapeplay-målet, Ödehus-målet och Göran Lindberg-målet.  

När dessa mål hamnade i rättssalen gjorde de tilltalade olika typer av samtyckesinvändningar. I Säpovakts-målet, Ödehus-målet och Stureplansprofilerna medgavs förekomsten av visst våld i större eller mindre mån och i BDSM-målet medgavs i stort sett allt våld som åklagaren hävdat. I Rapeplay-målet och Göran Lindberg-målet bestred de tilltalade förekomsten av våld men invände däremot att målsägandena frivilligt haft sex med dem. Ändå är det enbart i BDSM-målet som en verklig bedömning av samtyckesinvändningen görs.

I Ödehus-målet, Säpovakts-målet och Stureplansprofilerna blev det istället målsägandens trovärdighet och tillförlitlighet avgörande. I Säpovakts-målet friades den tilltalade på grund av att målsäganden inte var tillförlitlig. Kanske fann hovrätten att det inte fanns skäl att göra någon bedömning av samtycket till det använda våldet, eftersom man konstaterat att målsäganden inte var tillförlitlig och en friande dom kunde meddelas redan på grund av detta. I Ödehus-målet och Stureplansprofilerna fick vi dock fällande domar tack vare målsägandens trovärdighet och stödbevisning.

Så fort domstolarna fann att målsäganden var trovärdig, försvann de tilltalades berättelser och samtyckesinvändningarna med dem. Därefter gick domstolarna in på en kort bedömning av de tilltalades uppsåt, men i och med att målsägandenas berättelse redan lagts till grund för bedömningarna och samtyckesinvändningarna därmed tycktes vara borta ur leken, hade de tilltalade ytterst liten marginal för att invända att de inte insett att målsägandena tvingats till sex. Domstolarna nöjde sig med att uttala att de tilltalade måste ha förstått att målsägandena inte varit med på det som skett då de uttryckt detta muntligt, genom fysiskt motstånd, eller genom skrik och gråt.

I båda målen rörde det sig dock om sexuellt umgänge som inledningsvis skett frivilligt och reaktioner som skrik och gråt vid våldsanvändning kan antagligen förekomma oavsett om våldet är samtyckligt eller ej. Med tanke på de speciella omständigheter som råder under BDSM-sex, är det då inte av intresse att domstolen faktiskt gör en närmare prövning av den tilltalades uppsåt eller åtminstone redogör för hur den tilltalade har fått insikt om målsägandens inställning? Exakt hur, vilka komponenter visar att den tilltalade har förstått att ett nej är ett nej och inte en del av leken? 

Givetvis måste man vara ödmjuk inför svårigheterna i att exakt redogöra för vad som ligger till grund för en viss uppfattning. Bara för att det är svårt kan man dock inte undvika att belysa problematiken. Domstolarna måste visa att verkligenheten faktiskt beaktas i dessa mål. Vad händer där ute? Hur beter sig folk på riktigt? Vad bevisar egentligen vad?

Frida Bogenkrans