Skip to content

Så känner man igen en psykopat

Av Michael Rangne, specialist i psykiatri, verksam vid Stockholms läns landsting.

Det här är sjunde delen i en artikelserie om personlighetsutveckling och personlighetsstörning, med tonvikt på hur man känner igen och skyddar sig mot psykopater. Tidigare artiklar kan läsas här, här, här, här, här och här.


Här kommer jag att vända och vrida på psykopatibegreppet och beskriva tillståndet ur litet olika synvinklar. Det blir en del upprepningar men det tror jag bara ökar chansen att ”polletten trillar ner”. Låt oss alltså titta närmare på hur tillståndet kan yttra sig. I ett nötskal kännetecknas psykopaten av att han saknar samvete; hans liv handlar om att tillfredsställa egna behov på andra människors bekostnad. Egen vinning är det som gäller i alla lägen. Han har alltid uttalade narcissistiska drag enligt vad som beskrevs om detta tillstånd i en tidigare artikel, men det är mer än ”bara” narcissism. Dessutom är det mycket vanligt att psykopaten även har rejäla drag av borderline personlighetsstörning. Kärnan i psykopati har beskrivits som grandiositet (falskt förhöjd självbild, en illusion om att man är mycket bättre och kan mycket mer än vad som i verkligheten är fallet), manipulativitet, kylig brist på medkänsla och hal, opålitlig charm. Psykopati har genomgripande effekter på känslor (ytlig, ingen ånger, ingen ängslan), mellanmänskliga interaktioner (charmig, grandios, manipulativ), livsstil (oansvarig, orealistisk planering, impulsiv, dålig kontroll över beteendet) och på socialt beteende (antisocialt beteende redan i barndomen, ungdomsbrottslighet, mångsidig kriminalitet). Och som läsaren nog minns är det just den djupa och genomgripande påverkan på personligheten som utmärker en allvarlig personlighetsstörning.

Att ställa diagnosen psykopati är svårt. Till sin hjälp har klinikerna listor på vanliga yttringar som de systematiskt går igenom. Man behöver betydande kännedom om hur personen fungerar både nu och tidigare för att kunna göra en tillförlitlig bedömning. En första vink kan man ibland få, i detta som i så många andra sammanhang, av hur vederbörande blir när han inte får som han vill. Att vara väldigt trevlig i medgång men inte alls i motgång är vanligt vid psykopati. Som vid alla personlighetsstörningar är det inte bara en fråga om antingen eller, utan också om hur mycket av tillståndet som föreligger. Det finns många som har psykopatiska drag men som inte når upp till ”ribban” för diagnosen psykopati, och de som gör det kan ha varierande grad av psykopati. Det vedertagna instrumentet för att ställa diagnosen psykopati är Hare Psychopathy Checklist som finns både i en kortare screeningversion och i en längre diagnostisk variant. Den kortare versionen listar följande symtom:

• Ytligt charmig
• Grandios
• Lögnaktig och manipulativ
• Saknar skuldkänslor
• Saknar empati
• Tar inte ansvar för sina handlingar
• Impulsiv
• Dålig självkontroll
• Saknar långsiktiga mål
• Oansvarig
• Antisocialt beteende i ungdomen
• Antisocialt beteende i vuxen ålder

Den längre listan ser ut så här:
• Talför/ytligt charmig
• Förhöjd självuppfattning/grandios
• Behov av spänning/blir lätt uttråkad
• Patologiskt lögnaktig
• Bedräglig/manipulativ
• Saknar ånger och skuldkänslor
• Ytliga affekter
• Kall/bristande empatisk förmåga
• Parasiterande livsstil
• Bristande självkontroll
• Promiskuöst sexuellt beteende
• Tidiga beteendeproblem
• Saknar realistiska, långsiktiga mål
• Impulsiv
• Ansvarslös
• Tar inte ansvar för sina handlingar
• Många kortvariga äktenskapsliknande förhållanden
• Ungdomsbrottslighet
• Överträdelse av villkorad frigivning/utskrivning
• Kriminell mångsidighet

Låter verkligen inte som någon störning man vill ha. Man kan grovt sortera symtomen i två grupper, som dock delvis överlappar varandra. Den första gruppen beskriver emotionella och interpersonella drag, dvs hur man fungerar känslomässigt och i relation till andra:

• Munvig och charmig på ytan (men somliga är bara råbarkade och otrevliga)
• Hal, opålitlig
• Egocentrisk och grandios
• Saknar ånger- och skuldkänslor
• Dålig inlevelseförmåga
• Kall, ingen medkänsla
• Svekfull och manipulativ, patologiskt lögnaktig
• Flackt känsloliv
• Blir lätt uttråkad, behov av omväxling, söker spänning
• Förhöjd självkänsla, grandios
• Lättväckt aggressivitet

Den andra gruppen ringar in ett socialt avvikande beteende:

• Bristande kontroll över beteendet
• Tidiga beteendeproblem
• Ungdomsbrottslighet
• Antisocialt beteende i vuxen ålder
• Kriminell mångfald
• Promiskuöst sexuellt beteende
• Saknar realistiska framtidsplaner
• Impulsiv, låg förmåga bedöma konsekvenserna av sitt handlande
• Lättväckt aggressivitet
• Oansvarig, opålitlig, fullföljer inte åtaganden
• Tar inte ansvar för sitt handlande, rationaliserar
• Parasiterande livsstil, lever gärna på andra
• Lever i illusioner

En reflektion om detta med ”trevlighet”. Det råder ingen brist på människor som är trevliga så länge de får som de själva vill men betydligt mindre trevliga när det går dem emot. Själv kan jag inte förstå den människa som säger om en annan att han är så trevlig så, eftersom han kan vara det ibland, trots att han andra gånger är högst otrevlig. Summa summarum otrevlig enligt min syn på saken, men här befinner jag mig möjligen i minoritet. Det förefaller för övrigt inte tillåtet att tycka illa om folk i Sverige - man anses av någon anledning vara en bättre människa om man tycker att alla är mycket och lika trevliga, oavsett hur de beter sig. Sant demokratiskt och ganska korkat, för hur ska man kunna hantera andra effektivt om man inte tillåter sig att se dem klart?

Hur ser vi på ondska och psykopati?
Beskrivningen av psykopati och APS för lätt tanken till vad man förr rätt och slätt kallade ondska. Huruvida de berörda ska betraktas som sjuka eller moraliskt defekta har diskuterats i evinnerliga tider. Några röster: ”Making evil into science” (Duggan 2005). ”I´d rather call a bastard a bastard” (Gunn 2004). Straffrättsligt utgör psykopati och APS inga undantag från huvudregeln om att vi alla har ansvar för våra handlingar, och en person med APS/psykopati döms därför till fängelse och inte till rättspsykiatrisk vård. Till skillnad från exempelvis en psykotisk patient som begår brott under inflytande av hörselhallucinos eller vanföreställningar, och som då vanligen anses ha begått brottet under inflytande av ”allvarlig psykisk störning” och inte får dömas till fängelsestraff men väl till rättspsykiatrisk tvångsvård. Resonemangen och lagstiftningen kring personer med psykisk sjukdom och/eller personlighetsstörning är föremål för ständig debatt. En känd psykiater, M. Scott Peck, har i sin bok People of the lie. The hope for healing human evil ägnat psykopaterna mycket uppmärksamhet. Han påpekar att gemensamt för alla personlighetsstörningar är en ovilja att se och ta sitt personliga ansvar. Detta stämmer väl överens med min egen uppfattning att en frisk personlighet utmärks av en förmåga att se och axla sitt personliga ansvar där sådant föreligger. Peck ger i boken t o m ett förslag till “evil personality disorder” som enligt honom skulle utmärkas av
“a) Consistent destructive, scapegoating behavior, which may often be quite subtle.
b) Excessive, albeit usually covert, intolerance to criticism and other forms of narcissistic injury.
c) Pronounced concern with a public image and self-image of respectability, contributing to a stability of lifestyle but also to pretentiousness and denial of hateful feelings or vengeful motives.
d) Intellectual deviousness, with an increased likelihood of a mild schizofreniclike disturbance of thinking at times of stress”.

Psykopati och Sigmund Freud – en modell för fördjupad förståelse
För att belysa tillståndet ur en annan synvinkel vill jag först repetera en av Freuds modeller för hur vi är funtade psykologiskt sett. Han delade in vår psykiska apparat i tre delar - detet, överjaget och jaget. Detet utgörs av våra drifter och behov, f f a sexualitet och aggressivitet. Här finns den råa, osminkade driften, vad han menade att vi verkligen vill göra om det inte fanns några hinder. Lustprincipen styr här. Om detta var hela sanningen om hur vi fungerar så vore världen en trist plats och umgänge med andra inte mycket att stå efter. Lyckligtvis har vi även utrustats med ett överjag. Detta består av två delar, samvetet och idealsjälvet. Här har vi integrerat samhällets påbud för vad vi får och inte får göra och gjort dem till våra egna. Vi lär oss vanligen dessa saker i barndomen, vi ”internaliserar” samhällets regler och uppfattar dem som våra egna. Här finns alltså det vi kallar moralen, reglerna för vad vi får och inte får göra. För att överjagsfunktionen, moralen, samvetet eller vad vi väljer att kalla det ska fungera i praktiken krävs mer än påbuden och reglerna. Bara regler ändrar som bekant ingens beteende, det krävs också en sanktionsmöjlighet, en möjlighet till straff. Överjagets straff heter ånger, skuld och skam. Bryter vi mot våra egna regler (alltså de regler som vårt överjag, vårt eget samvete, ”köper”) så mår vi psykiskt dåligt. Vi ska må dåligt då, det är grunden för vår beteendereglering och för att vi ska klara att leva med andra människor utan att raskt börja slå ihjäl varandra. Inte så sällan dyker det upp profeter som låter oss veta att våra skuld- och skamkänslor är ”fel” och att vi ska försöka göra oss av med dem. Då har man inte förstått mycket av hur människan fungerar. Det är just förmågan till skuld och skam som gör oss till människor. Utan överjagsfunktionen skulle vi alla bete oss som själviska och asociala vilddjur, och inga samhällen skulle kunna byggas och bestå. Vi vore till och med värre än vilda djur i djungeln, för åtminstone de ”högre” djurarterna har vissa instinktiva och medfödda begränsningar för sitt beteende – en primitiv form av ”samvete” om man så vill - så att de fungerar som de ska i artens sociala samspel. Sedan är det en annan sak att somliga har ett alltför strängt överjag för sitt eget bästa och kan behöva dämpa denna funktion en bit. Wayne Dyer, för att ta ett exempel, skrev ett flertal böcker om detta för kanske trettio år sedan. Älska dig själv och Sikta mot stjärnorna var två av de populäraste. Det var inne att ogilla böckerna när de kom – särskilt bland dem som inte hade läst dem - kanske för att titeln Älska dig själv var provocerande för många. Själv tycker jag att böckerna är lysande och håller än idag. De har som syfte att hjälpa osäkra människor med dålig självkänsla och strängt samvete att hävda sig själva och ta för sig bättre i livet. De är således ypperlig läsning för personer med den personlighetsstrukturen. Men i händerna på en psykopat vore böckerna en katastrof. För psykopaten har redan för litet överjag och för få inre begränsande krafter och skulle bara bli en värre psykopat om han följde bokens råd. Böckerna är skrivna för personer som har för litet psykopatiska drag, psykopaten har redan ett övermått av psykopatdrag.

Nu kommer vi till den tredje komponenten i Freuds modell, ”jaget”. Som bekant är överjagsfunktionen olika väl utvecklad hos olika människor och bland annat därför behöver vi lagar och rättsapparat; där det saknas inre spärrar behöver samhället komplettera med yttre ramar och sanktionsmöjligheter. Som framgår ovan har vi i vår psykiska apparat en inbyggd konflikt mellan vad vi vill och vad vi ”får” göra. Denna konflikt hanteras, mer eller mindre framgångsrikt, med hjälp av den tredje psykiska funktionen, benämnd jaget. Detta är den medlande instansen mellan drifternas pockande och samvetets begränsningar. Jaget står för verklighetsförankringen, kompromissandet, att hitta ett rimligt beteende där vi tillgodoser våra behov, drifter och önskningar på ett sätt som inte alltför mycket krockar med vårt samvete och med andra människors behov. Jaget ser till att vi beter oss på ett socialt acceptabelt sätt. Där jaget är svagt utvecklat blir, enligt det psykoanalytiska synsättet, de vanligen omedvetna konflikterna mellan detets drifter och överjagets påbud svårare att hantera vilket kan leda till varierande psykiska symtom och ”neuros”.

Psykopaten och samvetet
Föreställ dig nu en människa som saknar överjagsfunktion. Nu finns inte längre några påbud, inga regler och inga inre sanktionsmöjligheter. Allt är tillåtet, för det finns inget överjag och därmed inte heller någon grund för eller förmåga att känna ånger, skuld eller skam. Det enda som nu styr är huruvida beteendet kan antas öka den egna lusten, dvs tillfredsställa detets drifter. Här har vi kärnan i psykopatibegreppet, det vi måste förstå för att kunna föreställa oss hur en psykopat fungerar och hur annorlunda mot oss själva han är (detta med annorlundaskapet är ett vanskligt påstående, eftersom det när sådant förs på tal alltid brukar poppa upp någon som vet att vi minsann alla är likadana innerst inne. Men jag tar risken, för vi är tack och lov inte alla psykopater). En psykopat kan utan att blinka överväga att döda sin egen partner eller t o m sina egna barn om han tror att det skulle gagna honom. För att förstå psykopaten bör vi alltså utgå från personlighetsstrukturen som utmärks av brist på skuld- och skamkänslor, brist på ånger, brist på djupare empati och brist på sympati. Psykopaten ser därför ingen anledning att bry sig om andra människors behov vilket öppnar för i princip vilket beteende som helst. Den andre och dennes känslor är en ovidkommande faktor, han ”finns” inte psykologiskt sett. När andras känslor och behov är ovidkommande kan man utan samvetsbetänkligheter göra vad man själv tycker sig ha mest glädje och nytta av. Att man även har bristande impulskontroll och oförmåga att förutse och bry sig om konsekvenserna av sitt beteende gör inte saken bättre. När vi kommit så här långt i vår förståelse är det lättare att förklara skillnaden mellan antisocial personlighetsstörning och psykopati. Kärnan i APS är antisociala beteenden redan i ungdomen och som kvarstår i vuxen ålder. Diagnosen ställs enligt DSM-IV. Det ska förvisso även föreligga bristande ansvarskänsla och brist på ånger, men det antisociala beteendet är det centrala. Diagnosen Psykopati ställs däremot enligt Psykopatichecklistan och är mer fokuserad på grundläggande personlighetsdrag. Man kan betrakta psykopati som en mer störd undergrupp till den större gruppen APS. Det blir nu uppenbart att alla grova brottslingar inte är psykopater eller ens har APS. De som faktiskt skäms över sig själva och känner skuld och ånger för sitt beteende, plågas av sitt samvete och av att de gör andra människor illa är såldes kriminella men har inte denna form av personlighetsstörning. Förutsatt naturligtvis att känslorna är äkta - många psykopater är skickliga på krokodiltårar och på att spela falsk ånger eller vad som kan krävas för att t ex beveka kriminalvården att släppa ut dem i förtid. Till den förbrytare som upplever äkta ågren för sina handlingar kan man påpeka att han vara väldigt glad för detta eftersom det är detta som skiljer honom från psykopaternas skara och han är mycket mer människa för sin ångest och sina skuldkänslor. Skuldkänslor och ånger kan, rätt hanterade, vara en avgörande faktor för att åstadkomma en beteendeförändring. Men om man inte har någon upplevelse av rätt eller fel, inte plågas av att man orsakar andra människor lidande, inte kan känna ånger, skuld, medlidande eller sympati – varför skulle man då bry sig om hur ens handlingar påverkar andra? När vi vill korrigera andra utgår vi vanligen från att personen skäms och vi försöker använda den känslan som motor i processen. Psykopaten skäms emellertid inte alls, så glöm det i hans fall.

Är alla psykopater brottslingar?
Detta är en fråga jag själv har svårt att hitta ett säkert svar på. Brottslighet finns med i själva definitionen av tillstånden, så som de beskrivs i kriterierna för såväl APS som psykopati. Å andra sidan ”behöver” man inte uppfylla samtliga kriterier för att erhålla en viss diagnos utan några av dem räcker i allmänhet och även här. De allra flesta bryter definitivt mot lagen i många avseenden och många tillbringar betydande tid i fängelse. Men brott kan som jag ser det också vara att bryta mot reglerna för hur vi människor behandlar varandra och att göra människor illa, och alla sätt att göra det på är inte i strikt juridisk mening brottsliga. Att ljuga, vara otrogen, försumma andra och bara se till egen vinning är inte alltid ett lagbrott. Min tro är därför att det även finns formellt icke kriminella psykopater eller åtminstone människor med starka psykopatiska drag bland oss som inte är yrkesförbrytare eller ens lagförda. Det kan vara värt att minnas att överjaget är olika starkt hos olika människor. Hos somliga sitter överjaget som berg och de skulle aldrig bryta mot dess påbud, medan överjaget hos andra synes vara mer av ytlig fernissa som personen förmår i viss mån lägga åt sidan när det gäller något han verkligen vill. Vi har ju tillgång till försvarsmekanismer som förnekande, projektion med flera för att kunna ljuga för oss själva och därmed göra det möjligt att ”runda” vårt samvete en smula utan att känna alltför mycket ånger (nej, jag menar inte just dig eller mig, jag menar de andra).

Kända kliniska faktorer som ökar risken för kriminalitet hos psykiatriska patienter är bristfällig sjukdomsinsikt, bristfällig behandlingsföljsamhet, personlighetsstörning, vanföreställningar med specifik paranoia, befallande eller hotande hallucinationer, impulsivitet och instabilitet. Dessa samverkar med ”kriminogena” faktorer - fattigdom, bostadsort, uppväxt, attityd, exponering för våld - till att öka risken för brott. Vad är det som gör att just psykopaten så lätt blir kriminell? Han är inte rädd. Han känner inget medlidande med sitt offer. Han plågas inte av skuldkänslor eller ånger. Han är impulsstyrd och gör vad han för stunden har lust till. Han har ofta en lättväckt vrede. Brottet ger ofta en lustkänsla. Han har svårt att leva sig in i tänkbara konsekvenser av sina handlingar.

De psykiatriska tillstånd som påtagligt ökar risken för våldsbrott är missbruk/beroende, APS/psykopati och - i mindre mån – schizofreni. Gärna i kombination. Man brukar skilja på reaktivt och instrumentellt våld. Reaktivt våld innebär att man reagerar i affekt, impulsivt och oplanerat, vid upplevd motgång eller kränkning. ”Vem som helst kan bli arg – det är lätt. Men att bli arg på rätt person och lagom mycket, vid rätt tillfälle, av rätt anledning och på rätt sätt – det är inte lätt” (Aristoteles,
Nichomakiska etiken). Instrumentellt våld, ”kallt” våld, sker med beräkning. Man planerar det och har ett syfte med det. Båda formerna är vanliga hos psykopater, men den individuella profilen kan variera. Somliga har större benägenhet för ostrukturerat våld styrt av tillfälligheter i ett destruktivt leverne, medan andra har större förmåga till ett socialt ordnat liv utan ständiga bråk och konflikter, där istället beräknande våld i vinningssyfte är vanligare. Psykopater med instabil bakgrund begår fler våldsbrott än psykopater med stabilare bakgrund. Numera talar forskarna om primär och sekundär psykopati, men det för litet för långt att gå in på detta i denna översiktsartikel. Några siffror gällande psykopaten och rättvisan är att 15-30 % av alla män och 10-20 % av alla kvinnor intagna på svenska kriminalvårdsanstalter är psykopater och 65 % av de intagna har antisocial personlighetsstörning. Att jämföra med att en procent av männen i befolkningen anses lida av psykopati. Återfallsrisken i brott är tre gånger så hög och i våldsbrott fyra gånger så hög för psykopater som för övriga intagna. Alla återfaller dock inte. Många är yrkeskriminella, men alla dessa begår inte våldsbrott. Många klarar sig ifrån kontakt med rättvisan, vilket inte nödvändigtvis är liktydigt med att de inte begår brott. 80 % har missbruksproblem.

I bland annat rättspsykiatriska sammanhang är det ofta aktuellt att försöka uppskatta risken för våld och brottslighet. Det mest använda instrumentet är HCR-20 (Historical-Clinical-Risk assessment) som försöker värdera tjugo faktorer av bevisad vikt för återfallsrisken. Dessa utgörs av tio historiska aspekter (tidigare våld, debutålder, relationsstabilitet, problem i arbetslivet, missbruk, psykisk störning, psykopati (PCL-R), tidig missanpassning, personlighetsstörning, misslyckad villkorad övervakning), fem risk/kontext-aspekter (realistisk planering, tillgänglighet/tillsyn, personligt nätverk, samtycke/motivation, stress) samt fem kliniska aspekter (brist på insikt, negativa attityder, psykotiska symtom, impulsivitet/stabilitet, mottaglighet för behandling).

APS, psykopati och andra beteendeavvikelser hos barn och ungdomar
Som framgår av kriterierna för APS visar sig tillståndet redan i ungdomen, även om man inte brukar ställa diagnosen förrän vid arton års ålder. Det kan emellertid finnas många förklaringar till att barn och ungdomar uppvisar utagerande och socialt destruktivt beteende. Vanliga anledningar är uppmärksamhetsstörning med hyperaktivitetssyndrom (ADHD), autismspektrumstörning, uppförandestörning (”conduct disorder”), trotssyndrom, antisocial personlighetsstörning, psykopati, mani, depression, missbruk samt miserabel familjesituation.

Varför blir man psykopat?
Hur kan man bli så här otrevlig, när det rimligen är av stort, evolutionärt betingat, värde att komma väl överens med sina medmänniskor och att bete sig så att man blir omtyckt av sin flock? Det vetenskapliga underlaget för att besvara frågan är magert. Biologiska faktorer synes vara av betydligt större betydelse än uppväxtförhållandena i detta sammanhang. Mycket talar för att psykopati grundas i en i vissa avseenden annorlunda uppbyggd hjärna. Ibland kan man se starka psykopatiska drag redan vid 3-4 års ålder. ”Bara” en miserabel uppväxt i avsaknad av en biologiskt predisponerad hjärna leder med största sannolikhet inte till psykopati (men väl till mycket annat elände som ökad risk för depression, annan personlighetsproblematik som t ex borderline och allehanda psykologiska problem och svårigheter). Generna tros vara av betydelse särskilt vid aggressivt antisocialt beteende. Några konstaterade avvikelser är nedsatt frontallobsaktivitet, låg vakenhetsgrad och avvikande stressreaktion på skrämmande händelser.

På det hela taget förefaller de flesta som studerat frågan anse att uppväxtmiljön har en ganska begränsad inverkan på utvecklingen av psykopati. Många psykopater har haft en god uppväxt. Det finns inga säkra belägg för att usel uppväxt i form av kärlekslöshet, misshandel, sexuella övergrepp, vanvård eller missbrukande föräldrar skulle ha någon större inverkan på utvecklingen av psykopati, däremot har uppväxtförhållandena en viss betydelse för hur störningen tar sig uttryck. Uppväxtfaktorer som enligt somliga något ökar risken för att utveckla psykopati är hårda och inkonsekventa uppfostringsmetoder, upprepad misshandel/sexuellt utnyttjande samt distanserad och negligerande kontakt mellan förälder och barn. Även temperamentsmässiga faktorer som exempelvis oräddhet och fokusering på belöning tros ha en viss betydelse, men om det rör sig om orsaksfaktorer eller bara om delkomponenter i psykopatin vet jag inte. Ordet ”samvetsblind” används ibland om psykopater, men detta får snarare betraktas som en del av tillståndet än som en orsak. Det finns några studier som talar för att gener och uppväxtmiljö samverkar i utvecklandet av psykopati. Man har sett att män med en viss genvariant får en ökad risk för antisocialt beteende vid trauma och missförhållanden i barndomen, medan de med en annan variant av genen inte alls är lika påverkbara av de yttre omständigheterna. Övergreppen får alltså betydelse först när man har den ena genvarianten och omvänt spelar denna gen roll först när man utsätts för övergrepp. Det synes alltså som att det framförallt är vid psykosocialt belastande miljö som det spelar roll vilka gener man har. Sambandet verkar inte gälla kvinnor, vilket gör det hela än mer komplext.

Kan man behandla psykopati?
Mycket har prövats men resultaten är långt ifrån övertygande. Psykopatens personlighet är i allmänhet mycket stabil och resistent mot påverkan, och det finns inget vetenskapligt stöd för behandling av den psykopatiska personlighetsstörningen i sig. Möjligen kan intensiv och systematisk behandling reducera våldsamt beteende och återfall i brott. Å andra sidan finns misstankar om att psykoterapi ibland kan vara sämre än ingen behandling alls – psykopaten lär sig litet mer om hur andra människor tänker men bryr sig inte mer om dem än tidigare med påföljd att han snarare blir en något skickligare psykopat. Det är för övrigt svårt att få en psykopat att medverka till behandling. Och varför skulle han det? Varför låta sig behandlas när man inte har problem? Det är ju de andra människorna, samhället och samhällets normer som är problemet! Psykopaten är vanligen nöjd med sig själv och inser inte sin känslomässiga torftighet och allt elände han ställer till med. Om man alls ska behandla en psykopat är det lönlöst att försöka utveckla hans empatiförmåga eller samvete. Däremot behöver hans beteende regleras även om grundpersonligheten inte kan ändras. Försök istället övertyga honom om att hans nuvarande inställning och beteende inte tjänar hans egna intressen. Som alla andra vill psykopaten ha något av livet och av människorna. Ta reda på vad detta är och se om du kan hjälpa honom att hitta ett mindre destruktivt sätt att uppnå det på.

 

Michael Rangne
michael.rangne@telia.com

Tipsa via e-post

Ange flera adresser på olika rader eller separera dem med kommatecken.

Vill du verkligen anmäla denna kommentar som olämplig?

Anmäl Avbryt