Som enskild med problem hos Försäkringskassan, som med ett beslut om avslag på sjukersättning som ska överklagas till länsrätt, så söker man sällan rättshjälp över huvud taget eftersom det är allmänt känt att detta sällan beviljas. Antingen nödgas man istället överklaga själv eller betala dyra pengar ur egen ficka. Vissa, om än relativt få, kan också få rättslig hjälp via facket.
Men hur ser det då ut för den enskilde i den förvaltningsrättsliga processen?
Till att börja med har den enskilde redan själv ofta ett stort underlag med beslut och intyg av olika slag, som hon ska försöka att lokalisera sig i. I den följande processen så upplever – och är, enlig mig – den enskilde i starkt underläge.
Den enskilde behärskar inte området, inte det byråkratiska språket, inte de juridiska termerna.
Den enskilde har dessutom en medicinsk besvärsbild som många gånger är relaterad till trötthet och kognitiva förmågor, som att minnas, formulera sig, fokusera och så vidare. Det medicinska underlaget kan också behövas kompletteras och då krävs ekonomi och även kunskapen om vad som saknas.
När det gäller den utredning som krävs inför ett överklagande så är det många gånger en rättslig utredning. Man behöver ta sig igenom Försäkringskassans beslut och eventuella journaler, lokalisera sig i alla intyg och få en övergripande såväl som ingående bild av situationen.
När det gäller beslutet så måste man undersöka vilka rättsliga grunder det vilar på. Man måste inte minst försöka lokalisera den ”felande länken”. Det kan tex. vara att en enskild inte bedöms ha tillräckligt nedsatt arbetsförmåga. Vad är tillräckligt? I förhållande till vad? Det är frågor som man exempelvis måste ställa.
Ofta är det läkarintygen som brister. Intygen har beskrivit att arbetsförmågan är nedsatt och varför men inte hur. Många gånger har inte ens läkarna själva förstått vad det är som egentligen efterfrågas. Och Försäkringskassan avslår kanske med hänvisning till bristande underlag, utan att den enskilde överhuvudtaget känner till vilket ansvar Försäkringskassan egentligen har och vilka kompletterande åtgärder Försäkringskassan egentligen har möjlighet att företa.
Som enskild upplever man sig i starkt underläge och nödgad att förlita sig till myndigheterna och deras information. Som jurist pratar jag ofta med personer som har varit i kontakt med myndigheter och fått muntlig information i avgörande frågor, information som senare visar sig helt fel med stora konsekvenser för den enskilde. Men den enskilde minns sällan vem som har lämnat informationen och detta är förödande.
När man som jurist undersöker tolkningar för bestämmelser i socialförsäkringsärenden så kastas man fram och tillbaka mellan olika lydelser och det juridiska underlaget är stort.
Om man då ska titta på det utredningsansvar som rättshjälpsmyndigheten hänvisar till vid avslag så grundar sig detta i lag främst på 8 § Förvaltningsprocesslag (1971:291), och ja – länsrätten har ett visst utredningsansvar, eller snarare möjligheter att själva vidta åtgärder.
Men det huvudsakliga utredningsansvaret vilar på den enskilde och rätten är också bunden av exempelvis den enskildes yrkanden med grunder såväl som instansordningsprincipen, som innebär att inget nytt egentligen får tillkomma i högre instans. Inte minst är också rätten bunden av att verka inom sin roll som opartisk och att tillföra utredning får därför anses vara något som rätten snarare ser på med försiktighet.
Den enskilde är i övrigt ensam och i processen är det inte enskilda handläggare ifrån Försäkringskassan utan jurister ifrån särskilda processavdelningar som man som enskild processar emot. Huvudregeln i processen är skriftlig process men man har som enskild rätt att begära muntlig förhandling, vilket i och för sig inte är tydligt för den enskilde. Blir det muntlig förhandling så sitter den enskilde ensam mot rättens jurister och nämndemän samt mot Försäkringskassans processförande jurist.
Länsrätten har ett utredningsansvar men jag är osäker på om länsrätten verkligen alla gånger känner socialförsäkringsrätten. Länsrätten har nämligen hand om många olika områden; som socialrätt, migrationsrätt och skatterätt.
Avseende länsrättens utredningsansvar så vill jag även hänvisa till ett utdrag ur ”Processramen i förvaltningsmål” av Ulrik von Essen, docent i offentlig rätt vid Stockholms universitet:
”Utgångspunkten måste vara, vilket vinner stöd i förarbetena, att förvaltningsdomstolarna i princip är bundna av det material som parterna, självmant eller efter processledning, fört in i processen och inte på eget initiativ kan föra in ytterligare omständigheter i målet. Genom införandet av tvåpartsprocessen har ytterligare understrukits parternas ansvar för utredningen av målen.” (s.242)
I övrigt så har också den försäkringsmedicinske rådgivarens yttrande kommit att få (nästan oproportionerligt) stor roll i förvaltningsprocessen. Vem denne rådgivare är och dennes medicinske bakgrund är inte alltid känt för den enskilde. Rådgivaren kan heller inte granskas. Det finns ingen tillsyn över denne, varken genom HSAN, JO eller socialstyrelsen.
Det beslut som den enskilde överklagar medför många gånger stora konsekvenser för den enskilde. Att då neka en person i språkligt, ekonomiskt, rättsligt och medicinskt underläge möjligheter till rättslig hjälp är i klar motsättning, menar jag, till principer som de om proportionalitet och inte minst rättssäkerhet.
Om rättshjälp beviljas i högre grad i dessa ärenden så skulle jurister i betydligt högre grad ta sig an dessa ärenden och kunna bistå enskilda att tillvarata sina rättigheter i den rättsliga processen.
Alternativet skulle vara att detta behov av rättslig hjälp tillfredsställdes på annat stagligt sätt. Men något sådant alternativ finns, mig veterligen, inte idag.
Anne Svensson
anne_svensson@live.se
Kommentera artikeln
