Några funderingar kring rättvisan

Vilken tur att vi har Sveriges Radio med Kaliber, Studio ett och Ekot, SVT:s Uppdrag granskning samt TV4:as Kalla fakta! För att bara nämna några av alla samhällskritiskt undersökande journalistiska insatser för att kolla och avslöja hur illa rättvisan ibland fungerar.

Hur skulle det se ut om vi bara hade haft att förlita oss på vad JO, JK och allehanda tillsynsmyndigheter kunde föra upp till ytan? Eller polis och åklagare? 

Då hade sannolikt många fiffel- och båghändelser effektivt dolts för insyn och allmän bedömning. Många genom mediaprogrammen nesligt avslöjade personer hade sluppit tappa sina ansikten och byxor och troligen hade de i godan ro kunnat fortsätta med sin obskyra verksamhet.
  
Fullständigt förödande avslöjanden har gällt det svenskkontrollerade mejeriet Swedmilk i Makedonien, bl.a. med fantastiska konsultarvoden till släktingar till dåvarande verkställande direktören och delägaren i Swedmilk. Jag tror att det är dags för alla med förledet ”Swed” i sina företagsnamn att fundera över ett byte efter skandalen med Swedmilk och det riskkapitalbolag med namnet Swedfund, som med hjälp av svenska biståndspengar varit med och finansierat mejeriet.

Vad säger ledningen i Swedbank? Inte vill man där ha kvar en risk för associering till en mejeriskandal av stora mått? Banken har väl nog med sina egna bekymmer efter tidigare frikostig och förödande utlåningsverksamhet österut.

Hade jag haft något att säga till om i Malmö, hade jag sett till att nya, fina fotbollsstadion, Swedbank Stadion, omgående fått ett annat namn, som inte förde tankarna till en skandalomsusad mejerisatsning. För övrigt hade jag som bestämmande i Malmö aldrig någonsin tillåtit stadion att få ett företagsnamn.
  

I övrigt upptas mina tankar ofta av hur tåliga vardagsbrottsoffren i Sverige mestadels är. Många får ibland omgående eller efter endast knapphändiga utredningar sina polisanmälningar nedlagda på den grund att spaningsuppslag saknas eller att brott inte anses kunna styrkas. I de flesta fall begärs inte överprövning.

Det känns som om det är på tiden att alla som är missnöjda med negativa nedläggningsbeslut från polis eller åklagare bör begagna sig av rätten att få en ny prövning till stånd på ett högre plan.

Det kostar inget för den missnöjde och det blir allt svärare högre upp i hierarkin inom rättsapparaten att acceptera kvalitetsbrister utan att reagera. Slående är också hur tåliga de som drabbats av vardagsbrottslighet är när det gäller den tid som åtgår för att färdigställa de utredningar som ändå görs.

Utredningstiden och utredningskvaliteten betyder mycket för dem som drabbats av brott. Tar det för lång tid att utreda eller om kvaliteten är undermålig försämras möjligheterna för brottsoffren att få rätt när de har rätt. Åklagarens fulla bevisbörda medför med automatik att målsägandesidan alltid har sämre förutsättningar att få sin rätt tillgodosedd än den misstänkte eller tilltalade.

Staten har mycket att leva upp till för att svara mot kraven i FN deklarationen från år 1985 om brottsoffers grundläggande rättigheter i brottmålsprocessen och mot allt vad som därefter har fästs på pränt för att stärka brottsoffrens ställning. En absolut förutsättning är att en förundersökning värd namnet genomförs. Därför måste de många vardagsbrotten allmänt sett utredas mycket bättre och betydligt snabbare.

På ett annat plan tänker jag också mycket på vad som kommer att hända i Thomas Quick-målen. Kommer det ena mordfallet efter det andra att resas till förmån för Quick? Vilken påfrestning blir det för rättsväsendet i så fall? Och hur lång tid kommer att förflyta innan vi har ett fullständigt facit?
 
Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se

Läs också
Lambertz: ”Rättssäkerhet är inte något man blir särskilt populär på”
Rättegången mot Trond Sefastsson: Detta har hänt

Kommentera artikeln