Ibland bör vi bryta mot lagen. Det är ur allmänmoralisk synvinkel helt självklart. Lagen kan vara ond. Den kan också vara orimlig eller ohållbar utan att vara ond. Ett samhälle behöver människor som sätter sig upp mot lagen när den strider mot grundläggande värderingar. Och det gäller inte bara i fruktansvärda samhällen som Nazi-Tyskland eller Sovjetunionen. Även Sverige behöver sina brottslingar, eller i alla fall vissa av dem. Vi behöver människor som avslöjar IB till exempel. Men att samhället mår bra av vissa brott betyder inte att samhället inte skall döma de människor som begår brotten bara för att de som begår brotten är ovanligt övertygade om att det var rätt att agera på det sätt de gjorde. Att det finns brottslingar som är ovanligt övertygade om att det de gör är rätt betyder inte heller att omgivningen måste köpa just deras moraliska tolkning.
Frågeställningen aktualiserades tydligt i diskussionen om Konstfacks agerande efter skandalerna med den inbillade sjuka och graffitibombningen av en tunnelbanevagn. Efter att tidningarna började skriva om händelserna så urartade diskussionen snabbt till en snömosfestival. Anna Odell, hon som inbillade folk att hon var psykiskt sjuk, skrev ett försvarstal med slutsatsen att “konsten måste få vara fri”. I linje med den analysen så var kulturetablissemanget med ens redo att bryta staven över Konstfacks rektor för att han – frukansvärt! – anlitade en jurist för att undersöka ansvarsfrågor när det gäller enskilda elevers projekt.
Men det är väl inte ett dugg konstigt att Konstfack vill undersöka de rättsliga konsekvenser som ligger i farozonen vid olika typer av aktiviteter. Vissa skolor företar rättsliga utredningar av vilka ansvarskonsekvenser mobbning eller diskriminering i skolan kan ha, vissa vilka konsekvenser det kan få att bryta ett avtal, andra – som Konstfack – vilka ansvarskonsekvenser det kan få om studenter till exempel bryter mot upphovsrättens regler i sin konst.
Saken är ju den att det kan vara Konstfacks ledning som kan hållas ansvarig. I vart fall är det en möjlighet. Ibland räcker det med ganska lösa samband med ett huvudbrott för att någon skall anses som medhjälpare. Och då talar vi om straffansvar. Därtill finns det olika argument för att skolan kan bli civilrättsligt ansvarig för skador som elever orsakar i vissa fall, t.ex. vid mobbning och pennalism, men även – kanske – vid skadegörelse eller upphovsrättsintrång. Förutom att ingen – inte ens en rektor – skall hindras från att undvika att hamna i situationer genom sitt arbete som medför risker för juridiskt ansvar finns det även en juridisk-etisk aspekt här: Det är inte bra om skattefinansierade utbildningsinstitutioner är passiva när deras elever begår brott inom ramen för sin utbildning.
Men den moraliska bedömningen kan skilja sig från den rättsliga. Juristerna kan bara ge underlag för riskbedömningar i dessa fall. Beslutsfattandet får sedan ledningen stå för. Ibland kan det väl vara värt att ta en juridisk risk för konsten, eller pengarna. Carl Johan de Geer, Dan Wolgers – eller kapitalister som Jan Stenbeck och spelbolagens företrädare – lät inte riskerna för juridiskt ansvar lägga krokben för deras visioner. Nu framstår det som att Konstfack-studenten Anna Odells aktion att spela psyksjuk egentligen var ett slags wallraffande för att påvisa psykvårdens problem. Det är ett vällovligt syfte. Den slutna psykvården är otroligt sluten, och de skyddsmekanismer som rättsordningen sätter upp för att säkra människors frihet, integritet och rättssäkerhet är så oerhört sårbara i psykvårdens miljö. Alla vi som någon gång sett insidan av psykvården har nog fått intryck av en miljö där den personliga autonomin lever riskabelt. Farorna för individen förtjänar att sättas under lupp. Men det påverkar inte den straffrättsliga frågan – och bör inte heller få göra det. Anna Odell kan begå brott för sin konst om hon vill. Ibland skall vi till och med applådera ett sådant agerande. Men hon skall inte räkna med att rättens normsystem underkastar sig konstens.
