När kan felaktig rådgivning leda till skadestånd och hur bedöms skadan?

Högsta domstolen meddelade den 11 maj 2022 en dom avseende en skatterådgivares ansvar för lämnad rådgivning. Målet aktualiserar frågor om rådgivningen har varit oaktsam, hur skadan i så fall ska bedömas och skäligheten i en avtalad ansvarsbegränsning.

Bakgrund

Ett revisionsbolag uppdrogs av en fastighetskoncern att utreda om en fastighet kunde överlåtas till ett koncernbolag utan några negativa skattemässiga konsekvenser. Sedan revisionsbolaget meddelat att överlåtelsen kunde ske utan skattekostnad beslutade fastighetskoncernen att överlåta fastigheten. Fastighetskoncernen belades dock med en skatteavgift om ca 1 500 000 kronor. Fastighetskoncernen väckte då talan mot revisionsbolaget och yrkade skadestånd motsvarande skatteavgiften för felaktig och vårdslös rådgivning.

Var rådgivningen oaktsam?

I det aktuella målet konstaterade HD att revisionsbolagets rådgivare visserligen haft goda skäl för sin uppfattning att någon skatteavgift inte skulle komma att utgå, men att det handlat om en utpräglat udda situation och att rådgivaren haft anledning att räkna med att en skatteavgift skulle komma att utgå. Mot bakgrund av detta, och med hänsyn till den stora vikt som fastighetskoncernen förklarat sig ha fäst vid att några negativa skattekonsekvenser inte fick uppstå, ansåg Högsta domstolen att revisionsbolaget handlat oaktsamt.

Skadebedömningen

I målet var det utrett att fastigheten inte hade överlåtits om revisionsbolaget utfört sitt uppdrag tillräckligt aktsamt och att någon skatteutgift därmed inte hade uppkommit. Högsta domstolen konstaterade att det för skadebedömningen saknar betydelse att fastighetsförsäljningen i andra avseenden kan ha gett ekonomiska fördelar för koncernen. Den skada som drabbat fastighetskoncernen ansågs därmed svara mot skatteutgiften.

Var den avtalade ansvarsbegränsningen oskälig?

I uppdragsavtalet mellan revisionsbolaget och fastighetskoncernen hänvisades till revisionsbolagets allmänna villkor vari revisionsbolagets skadeståndsansvar begränsades till tio prisbasbelopp, ungefär 450 000 kronor. Fastighetskoncernen menade att ansvarsbegränsningen var oskälig och skulle jämkas med stöd av 36 § avtalslagen.

Högsta domstolen konstaterade att bedömningen av en avtalad ansvarsbegränsnings oskälighet i grunden tar sikte på frågan om begränsningen med hänsyn till samtliga omständigheter utgör en orimlig riskavvägning mellan parterna. Vid den bedömningen har rådgivarens befogade intresse av att skydda sig mot vårdslösa misstag och förbiseende betydelse. Främst inverkar graden av oaktsamhet men även vilka möjligheter till försäkringsskydd som förekommer på ömse sidor och hur centralt åtagande som har åsidosatts.

Högsta domstolens tog i sin bedömning bland annat hänsyn till att redovisningsbolaget hade åtagit sig ett precist rådgivningsuppdrag på det egna specialområdet, där själva kärnan i detta uppdrag var att ge fastighetskoncernen ett fullgott underlag för en bedömning av fastighetsöverlåtelsens skattemässiga konsekvenser. Vidare hade det varit tydligt förutsebart för redovisningsbolaget vilken skada som ett otillräckligt råd i detta avseende riskerade att orsakade, nämligen en bestämd skatteutgift.

En central del i skälighetsbedömningen är dock graden av oaktsamhet, där Högsta domstolen framhöll att det i rådgivningsverksamhet inte helt går att undvika att det någon gång uppkommer skada som sammanhänger med ett eller flera förbiseenden och att det normalt sett framstår som rimligt att en uppdragstagare genom ansvarsbegränsningar kan skydda sig mot att sådana skador ger upphov till omfattande ersättningsskyldighet.

Mot bakgrund av detta, och särskilt med hänsyn till att redovisningsbolagets oaktsamhet varit förhållandevis begränsad, fann Högsta domstolen vid en samlad bedömning att det inte fanns anledning att jämka ansvarsbegränsningen.

Avgörandet kan läsas i sin helhet här.