av Andréa von Sivers, advokat inom familjerätt och grundare av advokatbyrån Andréa von Sivers AB.
Enligt nuvarande rätt har barn i mål om vårdnad-, boende- och umgänge inte någon rätt till ombud. Istället sköts målet av ombud som företräder respektive förälder. I ombudets roll ligger det att företräda sin klient, en av föräldrarna, och att förhålla sig till lagen. Utifrån detta ska ombudet tillvarata barnets bästa, dess behov och intressen. I juli 2024 inkom regeringen med remissen att barn i vårdnadsöverflyttar ska få egna biträden, vilka dock inte ska kunna företa rättshandlingar utan enbart agera som språkrör. Detta är ett första led i processen att införa ombud eller motsvarande för barn i även vårdnadsmål.
Sedan slutet på 70-talet har frågan om barnombud varit föremål för utredning, men hittills har inget lett till en lagändring. För nio år sedan blev jag inbjuden till advokatsamfundets träff för verksamma advokater inom familjerätt för att diskutera bland annat frågan om barnombud i vårdnadsmål. Under sammankomsten diskuterades det livligt redan då möjligheterna med att barn ska få egna ombud i vårdnadsmålen, samtidigt som de flesta var överens om att frågan är oerhört komplex. Där och då kändes förslaget långt borta, men med tiden och den våg i media som varit så har frågan blivit mer aktuell och ligger närmare.
Nuvarande lagstiftning innebär att barn inte är taleberättigade eller processbehöriga, det vill säga att de inte får agera eller föra sin talan i målet. Istället är det föräldrarna som ska föra barnets talan på varsitt håll, vilket kan upplevas som motstridigt givet att föräldrarna faktiskt hamnat i en vårdnadstvist.
De sätt där barnet kan komma till tals sker genom att barnet får höras av familjerätten i antingen det som kallas snabbupplysning eller i en vårdnads- boende- och umgängesutredning. Detta innebär att det inte är aktuellt med fullskaliga vårdnadsutredningar i alla mål, men att barn har en rätt att höras i upplysningarna och barn har även rätt till information om det pågående målet.
Det finns både positiva och negativa aspekter i frågan om barnombud. Till de negativa aspekterna hör frågorna kring hur barnet påverkas av att direkt ställas emot en eller båda föräldrarna i en känslig tvist: Kommer barnet dras än mer in i tvisten och konflikten mellan föräldrarna? Kommer barnets talan att bli framställd på lämpligt och korrekt sätt av ombudet, en situation som är unik för varje tvist?
Till de positiva delarna hör att barnets roll blir starkare, att barnet har rätt att komma till tals på ett helt annat sätt än idag och det ger domstolarna mer underlag till att kunna fatta ett adekvat beslut. Idag träffar aldrig domstolarna eller ombuden barnen. Det innebär att föräldrarnas beskrivningar, återgivelser och uppfattningar blir helt centrala i familjemålen.
Min uppfattning är att det är positivt att frågan om barnombud utreds, men förutsättningen för att detta ska kunna tillämpas i praktiken är att vi ska kunna garantera rättssäkerheten för barnet. Vidare måste barnombudets roll utredas. Ska det vara ett formellt ombud, biträde, ställföreträdare eller språkrör?
Barnombudet måste även vara särskilt lämpligt och redbart, varför kompetenskrav bör vara självklart. Barnombudet ska kunna hantera både juridiken, processen och två motpartsombud som företräder föräldrarna. Utöver det måste barnombudet vara kompetent att prata med barnet, förstå barnets behov och sedan omvandla det till juridik. Barnombudet måste kunna stå upp för barnet, men göra detta på ett juridiskt skickligt sätt, särskilt då det med stor sannolikhet har en direkt avgörande påverkan på domstolens bedömning som vågmästare, vilket redan har påtalats tidigare. Detta oavsett om barnet ska vara part i målet eller inte.
Utöver det har vi frågan om hur barnet kommer att må under processen. Barnet träffar som regel båda föräldrarna under hela rättsprocessen. Oftast bestämmer domstolen hur barnet ska träffa föräldrarna under processens gång, och detta även ibland om det finns påstådda risker i umgänget, eller mot barnets uttryckliga åsikt. Det finns även fall då barnet inte vågar berätta om händelser. Frågan är då hur barnets uttryck, eller icke-uttryck, ska hanteras i förhållande till rättsprocessen. Det kan vara lång väntan på beslut från tingsrätten och förhandlingen i sig är uppslitande. Hur kommer vardagen för barnet att utspela sig, och vilka skydd och insatser har vi till barnet både under och efter processen?
Min slutsats är att jag är positiv till att vi fortsätter utreda frågan om barnombud i vårdnadstvister. Det hade varit en möjlig väg framåt att först komma igång med biträden eller språkrör eller liknande för barnen, för att sedan utvärdera och utöka omfattningen av rollen. Jag tror att barnombud är en trolig framtida del av familjerättsliga processer men att vi är inte riktigt där ännu.
